på Rålambs "En svensk adelsmans äfventyr''. Utan att vara epokgörande, äro U:s berättelser liffulla och fantasiburna. Prévost d'Exiles och Richardson voro hans förebilder. Se Fr. Book, "Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige" (1907). U. utgaf 1782 i Stockholm "Mörksens tidningar eller Allehanda för i natt", en satirisk tidning. (R—n B.) Ullman. 1. Uddo Lechard U., biskop, f. l maj 1837 i Göteborg, blef student i Uppsala 1855, filos. doktor 1863, efter teol. studier i Erlangen och Tübingen 1864—66 teol. kandidat i Uppsala 1869 samt s. å. prästvigd och utnämnd till docent i praktisk teologi. Efter 1871 aflagd pastoralexamen utnämndes U. 1872 till teol. lektor vid Göteborgs latinläroverk och kyrkoherde i Lundby prebendepastorat. Vid jubelfesten i Uppsala 1877 blef han teol. doktor. Efter att 1888 ha varit uppförd på biskopsförslag både i Göteborg och Härnösand utnämndes han 1889 till biskop i Strängnäs. — Som kristendomslärare har U. utöfvat vidtgående inflytande. Dels gjorde han starkt personligt intryck på sina lärjungar, dels användes en tid af honom utgifna läroböcker flitigt vid läroverken (Kristlig religionslära för allmänna läroverken 1872, 7:e uppl. 1904; Kyrkohistorisk läsebok för läroverken 1883 och Bönbok för skolungdom 1880, 4:e uppl. 1907). På ett särskildt område af kyrkolifvet, nämligen det, som rör gudstjänsten eller det liturgiska öfver hufvud, har U. ingripit, kanske mer än någon af sina samtida, och gjort verkligt betydande insatser. Tidigt tog psalmboken hans uppmärksamhet i anspråk. 1871 utkom hans ganska uppseendeväckande arbete Om den kyrkliga psalmboken med särskild hänsyn till den svenska kyrkans psalmbok af 1819. Ganska skarp kritik öfvades på J. O. Wallin. Som allmän princip häfdade U., att man hade att i psalmboken upptaga psalmer företrädesvis från reformationstiden och det därpå näst följande tidehvarfvet. Det var blomstringsperioden för en helgjuten biblisk-luthersk tro, som satte sin prägel på lifvets alla förhållanden. U. fick tillfälle att pröfva sina principer, när han 1883 jämte K. D. af Wirsén, S. Cavallin och K. A. Torén kallades att företaga en revision af den gällande psalmboken. U:s principer hade bestämt psalmurvalet i 1889 års förslag. Detta möttes af ganska mycken kritik från olika håll. Det reviderade förslaget af år 1896 var mattare. Någon lösning af psalmboksfrågan åvägabragtes icke. Större framgång hade U. i sitt arbete med de gudstjänstliga ritualen. Hans Evangeliskluthersk liturgik med särskild hänsyn till den svenska kyrkans förhållanden (2 dlr, 1874—85; 2:a uppl. 1889—97; I, 1_2 i 3:e uppl. 1901) var det första mera omfattande arbetet på det liturgiska området efter Bælters om kyrkoceremonierna. U., som tagit starka intryck af den blomstrande tyska liturgiska forskningen, har genom sitt arbete mäktigt bidragit till att höja det liturgiska intresset och den liturgiska insikten i vårt land. 1888 kallades han jämte A. N. Sundberg, S. L. Bring och K. Norrby att revidera den gällande handboken. Kommitterades arbete, på hvilket U. tryckte sin stämpel, resulterade i 1894 års kyrkohandbok, antagen vid kyrkomötet 1893. Den bygger i väsentliga delar på förslagen från 1854 och 1856 samt visar här och där arkaiserande tendens — denna var dock starkare i kommitténs första förslag —, men företräder i jämförelse med äldre förslag två viktiga, af U. alltid häfdade principer. Vikt lägges nämligen vid församlingens själfverksamhet, och större omväxling åsyftas därigenom, att hänsyn tages till kyrkoåret, det senare dock ej i den utsträckning, som U. gjorde gällande. Också på det kyrkomusikaliska området har U. varit verksam. Vid 1908 års kyrkomöte väckte han motion om utarbetande af liturgiska och liturgiskmusikaliska bilagor till kyrkohandboken. På uppdrag af K. M:t utarbetade U. jämte J. T. Morén dylika bilagor. I tre band, missale, vesperale och hymnarium, utkommo de 1914. — Under årens lopp har U. utgett en stor mängd smärre uppsatser, föredrag m. m. Tillsammans ined K. H. Gez. v. Schéele utgaf han 1881—86 "Tidskrift för kristlig tro och bildning" och kvarstod som biträdande redaktör, till dess tidskriften upphörde 1894. 2. Gustaf U., brorson till U. 1, författare, f. 12 juni 1881 i Göteborg, vardt student i Lund 1900 och har sedan egnat sig uteslutande åt skriftställarskap. Han debuterade 1903 med diktsamlingen Västkust, som i trots af en viss osäkerhet i formen gaf goda löften genom det okonventionella och omedelbara i de lyriska teckningarna af bohuslänska stämningar och ömtålig, vek själsskildring. Novellerna Ungt folk (1904) visade redan de motiv, som i regel varit hans mest karakteristiska: olyckliga unga människor, hvilkas lif förstöres af förtryck eller misslyckanden och hvilkas tragiska öde han återger med kongenial stämningsstyrka. I rask följd har han sedan offentliggjort ett stort antal arbeten, dels diktsamlingar: dikterna Caprifol (1905), Sångarbikt (1910), Kärlek (1913), Ur livets visor (1916) och Silverljuset (1918), hvilka rymma en lyrik, som är intim, lågmäld och okonstlad, stundom konstlös och ej efterlämnande något intryck, men mången gång innerlig och buren af en hjärtats värme, som fått äkta personlig form; dels smärre och större nutidsberättelser: Fast mark (1905), Tord och andra historier (1906; 2:a uppl. 1911), pojkboken Ledigs Algot (1907) och Präster (1907; 4:e uppl. 1910), hans säkerligen bästa bok, med starka, lefvande teckningar af karaktärer och öden i prästhus på västkusten, Ungdom (1908), En flickas ära (1909; 2:a uppl. 1910; billighetsuppl. 1919), med en utmärkt tecknad kvinnlig hufvudfigur, Sagor om hjärtat (1910), När kärleken hämnas (1912), "Godheten själf" och andra berättelser(1913), Obotliga — och andra (1915), Det stulna porträttet och annat (1917; äfven dikter ingå i boken), Fröken Klåfinger (s. å.), Dan Wolles ungdom (s. å.), Majorens minnen (1918), "Båssman" och andra historier (s. å.) och Svedda vingar (1919). öfver hans berättarkonst hvilar i allmänhet en svag och blek stämning, som anger, att det egentligen är känslolyrik hans begåfning hänvisar honom till, äfven om han visat sig ega en hel del människokunskap och särskildt ungdomsbilderna lyckas honom. Det är framför allt fonden af ungdomsminnen han tar af för sin diktning, och hans bästa saker hämta sin styrka från hembygdsmotiven; liksom i allmänhet yrkesförfattarna från senare tid i vårt land har han svårt att med sin poetnatur fylla de anspråk på en förströelseförfattare, som han sökt tillgodose