bericht des schwedischen heilgymnastischen instituts in Bremen, I--XVI, 1857--73) och därefter öfverlämnade till sin äldste son, Sigfrid U. (f. 1855, d. 1913). U. erhöll 1857 afsked från sin löjtnantsbefattning, men kvarstod i regementet till 1859. 1858 kreerades han till filos. doktor i Jena, på afh. Beitrag zur therapie der rückgratsverkrümmungen (1857), och 1872 tilldelade Sveriges konung honom professors titel. I Hannover grundlade han 1864 ett filialinstitut för medikalgymnastik, och i Potsdam upprättade och förestod han till sin död ett sjukgymnastiskt institut. Dels i sin praktik, dels i några på franska och tyska skrifna uppsatser sökte U. häfda den lingska gymnastikens grundsatser emot det tyska turnväsendet. Hans hufvudverk är Pathologie und therapie der muskulären rückgratsverkrümmungen (1874). I sin ungdom utgaf han under signaturen S--d ett häfte Tillfällighetsdikter (1846). -- En dotter till den ofvannämnde guvernören Bror Ludvig U., Sigrid Emilia Charlotta U., f. 12 nov. 1858, har gjort sig mycket förtjänt om sjuksköterskesaken. Hon var med om att 1896 taga initiativet till att bilda Svenska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening, hvars sekreterare hon var i mer än tjugu år. 1894--1907 var hon Fredrika-Bremerförbundets sekreterare samt har sedan 1902 varit led. af dess sjukvårdskommitté, sedan 1909 som ordf. Ulrich von Lichtenstein [fånn- -stajn], tysk medeltidsskald, f. omkr. 1200, d. omkr. 1276, tillhörde en förnäm släkt i Steiermark. Under ynglingaåren var han page hos en hertiginna, hvilken därefter under årtionden var föremålet för hans hyllning. Sedan han 1222 dubbats till riddare, uppträdde han som en kvinnokultens sannskyldige Don Quijote. Han lät operera sig, då hans harmynthet misshagat hans dam. Han högg af sig ett finger och skickade det till henne jämte ett vershäfte. Han gaf sig 1227 ut på en färd genom Lombardiet, Österrike och Böhmen, klädd till "drottning Venus", i spetsen för ett grant följe, samt utmanade alla mötande riddare till envig, om de ej ville erkänna hans dam som den fullkomligaste. Ehuru U. själf hade hustru och barn, egnade han en narraktig dyrkan åt en gift kvinna, som därtill gäckades kallsinnigt med honom och spelade honom obehagliga spratt. Slutligen miste han tålamodet och valde sig en annan härskarinna, till hvars ära han 1240 drog omkring i kung Arturs skepnad. Allt detta beskref han på nära 19,000 verser i Frauendienst (fullb. 1256), en intressant tidsbild, som röjer, på hvilken osann känslosamhet den urartade "minnesången" hvilade. I Itwitz oder der frauen buch klagar han i samtalsform öfver det inbrytande sedefördärfvet. 1268 lät konung Ottokar af Böhmen kasta U. i fängelse på anklagelse för högförräderi och tvang honom att öfverlämna sina borgar, hvilka nedrefvos. Hans visor äro sirliga och melodiska. "Frauendienst" och "Frauenbuch" utgåfvos 1841 af Lachmann och 1887 af R. Bechstein. Jfr Knorr, "Über U. v. Lichtenstein" (1875), och R. Becker, "Wahrheit und dichtung in U:s 'Frauendienst'" (1888). (^{R--n B.}) Ulrich von Winterstetten [-fånn-], tysk minnesångare från Schwaben, lefde omkr. midten af 1200-talet och diktade i anslutning till Neifen, Neidhart och Tannhäuser. Hans dikter utgåfvos af J. Minor 1882. (^{R--n B.}) Ulrich von Zatzikhoven [-fånn tsatsikhåfen], tysk medeltidsskald, klerk, var bördig från Thurgau. Hans Lanzelet (strax efter 1194; utg. 1845) visar inflytande från Hartmann. Se arbeten af Bächtold 1870 och R. Schütze 1883. ^{R--n B.} Ulrici [ol-], Hermann, tysk filosof och estetiker, f. 1806 i Pförten, Nieder-Lausitz, d. 1884 som professor i filosofi i Halle (sedan 1834), uppträdde redan 1841 i Über prinzip und methode der Hegelschen philosophie med sträng kritik mot Hegel. I en mångfald skrifter, Das grundprinzip der philosophie (2 bd, 1845--46), Glauben und wissen (1858), Gott und die natur (1862; 3:e uppl. 1875), Gott und der mensch (2 bd, 1866--73) m. fl., sökte han bygga upp en idealistisk världsåskådning på naturvetenskapliga grundvalar. Alltifrån 1847 till sin död redigerade han den af I. H. Fichte grundlagda "Zeitschrift für philosophie und philosophische kritik". På det estetiska området utgaf han Geschichte der hellenischen dichtkunst (2 bd, 1835), två arbeten om Shakspere (1839 o. 1862, nya uppl. 1868 o. 1876) och Abhandlungen zur kunstgeschichte als angewandte æsthetik (1876). Jfr E. Melzer, "Erkenntstheoretische erörterungen über die systeme von U. und Günther" (1888), och E. Grüneisen, "Zur erinnerung an H. U." (i "Zeitschrift für philosophie", 1894). ^S--e. Ulrik (ty. Ulrich), hertig af Württemberg, f. 1487, d. 1550, kom 1498, sedan hans farbroder Eberhard afsatts, i besittning af hertigdömet. Vorden <img r>

myndig 1503, ökade han genom deltagande i bajerska tronföljdskriget 1504--05 sina besittningar. Han förde sedan ett hårdt regemente; tryckande skatter förorsakade 1514 ett bondeuppror, och det af U. föröfvade mordet på Hans von Hutten (med hvars hustru U. stått i otillåten förbindelse), bragte adeln i harnesk mot honom. Det inre motståndet, som eggades af den mördades frände Ulrich von Hutten, stöddes utifrån; 1516 och 1518 belades U. af kejsaren med riksakt. Då han försökte utsträcka sin landsherrliga myndighet öfver riksstaden Reutlingen, reste sig Schwabiska förbundet och fördref honom från hans land (1519), hvarefter det sålde detta åt kejsar Karl V, som belänade sin broder Ferdinand därmed. I sina bemödanden att återfå Württemberg fann U. sympati hos Frans I; att återinsätta honom blef äfven för de oppositionella krafterna i Tyskland ett viktigt intresse, särskildt sedan han anslutit sig till reformationen. Ett anfall mot Württemberg i samverkan med den revolutionära bonderörelsen misslyckades (1525). Men sedan Schwabiska förbundet sönderfallit, åtogo sig Frans I och Filip af Hessen U:s sak, Frankrike gaf subsidier, och en hessisk här besegrade Ferdinands trupper vid Lauffen