939
Ulrik-Ulrika Eleonora
940
(1534). Genom fördraget i Kaaden (s. å.) återfick
U. Württemberg, en betydande framgång för den
tyska protestantismen. U. började omedelbart
införa reformationen i landet och anslöt sig
till Schmalkaldiska förbundet. Trots motgångarna
i Schmalkaldiska kriget fick U. mot erläggande
af en dryg krigsskadeersättning behålla sitt
land. Ferdinands bemödanden att beröfva honom det
ledde ej till annat resultat, än att oppositionen
mot kejsaren därigenom vann ny styrka. Litt.:
Heyd, "Herzog U. von Wiirtemberg" (3 bd, 1841
-43), Kugler, "U., herzog zu Wiirtemberg" (1865),
Wille, "Philipp der grossmiitige von Hessen und die
restitution Urs von Wirtemberg 1526 -1535" (1882).
N.H-tz.
Ulrik, danska prinsar. 1. U., son af konung
Fredrik II, f. 1578, d. 1624, blef 1602 biskop
i Slesvig och 1603 tillika i Schwerin. - 2. U.,
son till konung Kristian IV, f. 1611, blef 1624
efter sin ofvannämnde farbroder biskop i Schwerin,
men miste denna sin ställning vid freden i Lübeck
1629. Han gick 1632 i kursachsisk tjänst, stred med
lycka i Schlesien, men dödades där 1633 förrädiskt.
1-2. E. Ebg.
Ulrika, socken i Östergötlands län, Valkebo
härad. 12,999 har. 1,287 inv. (1918). U. utgör ett
pastorat i Linköpings stift, Vifolka och Valkebo
kontrakt.
Ulrika Eleonora församling. Se
Kungsholmen 1.
Ulrika Eleonora, svenska drottningar:
Ulrika Eleonora d. ä. Efter en målning af Ehrenstrahl.
1.
U. E. d. ä. (skref sig
U. Eleonore, hvadan hennes
tilltalsnamn synes ha varit Eleonora), Karl XI:s
gemål, f. 11 sept. 1656 i Köpenhamn, d. 26 juli 1693
på Karlberg, var dotter till danske konungen Fredrik
III och hans gemål, Sofia Amalia af Lüneburg. Redan
1675 framställde svenske ambassadören Nils Brahe
Karl XI:s anhållan om U. E:s hand. Änkedrottningen,
Sofia Amalia, understödde förslaget, men Kristian V,
U. E:s broder och Danmarks dåv. konung,
som först gett sitt samtycke, återtog detta,
då kort därefter (1676)
det svensk-danska kriget utbröt. Prinsessan ansåg
sig emellertid trolofvad, bevisade svenska fångar
i Köpenhamn stor välvilja och vägrade att inlåta
sig på några andra giftermålsplaner. I samband med
fredsunderhandlingarna i Lund 1679 återupptogs frågan
om ett giftermål mellan Karl XI och U. E., och ett
beslut därom undertecknades 26 sept. 1679 af svenska
och danska sändebud. Detta giftermål utgjorde en länk
i Johan Gyllenstiernas skandinaviska politik, och han
försökte, ehuru förgäfves, att åt U. E. bibehålla
titeln arfprinsessa. Giftermålskontraktet
undertecknades af Karl XI 6 febr. 1680. Karl XI
önskade uppskjuta giftermålet, men J. Gyllenstierna
hemförde bruden, då han efter slutade underhandlingar
återvände till Sverige, och 4 maj 1680 landsteg
U. E. i Hälsingborg. Af sparsamhetsskäl skulle
bilägret ega rum i Halmstad, men för att undvika
franske ambassadören, hvilken, ehuru objuden,
envisades att vilja öfvervara detsamma, beslöts i
största hast, att vigseln skulle försiggå på egendomen
Skottorp, tillhörig hofkansleren Örnstedt, i några få
personers närvaro, 6 maj 1680. 25 nov. s. å. kröntes
U. E. i Stockholms storkyrka till drottning. U. E. var
gudfruktig, tålig, mild och välgörande. Sitt nya
fädernesland var hon uppriktigt tillgifven. Genom
dessa egenskaper vann hon i sällsynt hög grad
sina undersåtars tillgifvenhet. Hennes utseende
var behagligt, utan att vara vackert; hon förde
sig enkelt och värdigt. U. E. hade godt hufvud
samt var road af läsning och skön konst, särskildt
målarkonst. Klen till hälsan, kunde hon sällan deltaga
i yttre förströelser, utan förde ett tillbakadraget
lefnadssätt, mest på Kungsör och Karlberg. Barnens
uppfostran och välgörenhetsverk togo största delen
af hennes tid i anspråk. U. E. hade sju barn, af
hvilka endast tre, prins Karl samt prinsessorna
Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora, öfverlefde
henne. U. E. utdelade sina gåfvor åt de fattige med
urskillning; hon lämnade ej blott tillfällig hjälp,
utan inrättade äfven varaktiga stiftelser, nämligen
ett fattighus på Kungsholmen, det ännu befintliga
s. k. drottninghuset (se d. o.) vid Johannes'
kyrka och ett barnhus vid Karlberg. Måhända stod
detta senare i samband med den där anlagda och af
U. E. understödda s. k. "tapetskolan", hvarest 1680--90
väfdes tapeter (ännu i kungl. husgerådskammaren
befintliga). U. E:s äktenskap var lyckligt, om
också ej utan misshälligheter, till hvilka hennes
svärmoder, änkedrottning Hedvig Eleonora, ej torde ha
varit utan skuld. Rangtvister och änkedrottningens
afsky för allt danskt uppges som anledningar till
missämjan. Förhållandet dem emellan torde likväl ej
ha varit så spändt, som det af en del författare
skildras. Genom sin fasthet och sitt saktmodiga,
lugna lynne gick U. E. segrande ur striderna. Karl XI
visade, hvilket förtroende han satte till U. E. genom
att ge henne plats i den eventuella förmyndarstyrelsen
för sonen. Han sörjde henne också djupt, då hon,
efter en längre sjukdom, afled. Jfr O. Malmström,
"Anteckningar rörande drottning Ulrika Eleonora
d. ä. och Karl XI:s hof" (1898).
2.
U. E. d. y., den föregåendes och konung Karl XI:s
dotter, f. 23 jan. 1688 på Stockholms slott, d. 24
nov. 1741 i Stockholm. Under barndomen förbisågs hon
af alla för sin äldre, lifligare och mera begåfvade
syster Hedvig Sofia. Så snart hon blifvit giftasvuxen,
fick hon många friare, bland andra arfprins Fredrik
af Hessen. Kedan 1710 begärde denne hennes hand,
men deras trolofning tillkännagafs ej förrän 23
jan. 1714. Bilägret firades 24
