mars 1715. Prinsessan hade redan dessförinnan genom förhållandenas makt blifvit en person, med hvilken man i politiska frågor måste räkna: under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen af konungahuset inom riket, om man frånräknar hennes högt bedagade farmoder. I slutet af 1712 eller början af 1713 var konungen betänkt på att göra U. E. till regentinna, men fullföljde ej denna plan. Det kungliga rådet däremot öfvertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 nov. 1713, beslöts också ett viktigt steg, sammankallandet af en riksdag. Det s. k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville, att prinsessan i konungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arfvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades af A. Horn och rådet, som fruktade, att därigenom svårigheterna för en ändring af regeringssättet skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stor bevågenhet och ådagalade intresse för fäderneslandets angelägenheter. I sina bref till konungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder af hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrifvelser utom de till honom ställda, ty i sin egenskap af vice regent var hon ett med konungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar. Då U. E. 5 dec. 1718 underrättades om sin broders död, visade hon stor sinnesnärvaro, i det hon lät hälsa sig som drottning på grund af arfsrätt. Rådet, öfverrumpladt, satte sig ej däremot. Också förde hon under de följande veckorna styrelsen, lät fängsla Görtz' anhängare, afskaffa af honom utfärdade förordningar o. s. v. Äfven i riksdagskallelsen af 15 dec. 1718 vidhöll hon sina anspråk på arfsrätt, förklarande sig likväl vilja "alldeles afskaffa den s. k. suveräniteten" och "sätta riksens styrelse i dess gamla skick och väsen igen". Krigsbefälet, den enda kraftiga myndigheten efter Karl XII:s död, var fast beslutet att underkänna arfsrätten, afskaffa suveräniteten och välja U. E. till drottning. Dessa åsikter blefvo den sammanträdande riksdagens, och när U. E. förgäfves för sin arfsrätt sökte stöd hos rådet, nödgades hon förklara, att hvarken hon eller någon annan (därmed syftade hon på sin systerson, hertig Karl Fredrik af Holstein) hade rätt till Sveriges tron. Sedan U. E. afsagt sig sin arfsrätt, valdes hon till drottning 23 jan. 1719 under förbehåll, att hon underskref den regeringsform ständerna ärnade uppsätta. 19 febr. underskref hon försäkringen och regeringsformen (daterade 21 febr.), genom hvilka maktens tyngdpunkt lades i riksdagens händer. Hon kröntes i Uppsala 17 mars 1719 och hyllades i Stockholm 11 april s. å. U. E. saknade ej egenskaper, som kunde göra henne till en god regent. Förståndsförmögenheterna voro visserligen ej lysande, men hon var öppen, rättsinnig, samvetsgrann och beslutsam. I mycket liknade hon sin broder, och liksom denne var hon i hög grad envis samt hade starka känslor af hat och tillgifvenhet. Rikets svåra ställning var hon ej vuxen, och hon minskade sin styrelses kraft genom att råka i oenighet med rådets dugligaste man, kanslipresidenten A. Horn, hvilken, missnöjd, afgick från sitt ämbete. Icke heller med hans efterträdare, Sparre och Cronhielm, kunde hon komma öfverens, uppfostrad som hon var i enväldets grundsatser. Dessa ombyten af kanslipresidenter inverkade ofördelaktigt på både krigen och underhandlingarna. U. E. hade, när hon valdes till drottning, önskat att dela tronen med sin gemål. En samregering sådan som Vilhelm III:s och hans gemål Marias i England syntes U. E. vara det enda regeringssätt, som för en gift kvinna gjorde det möjligt att vara drottning, utan att på samma gång bryta mot den underordnade ställning i äktenskapet, hvilken enligt U. E:s samvete tillkom henne. Genom adelns bestämda afslag måste hon likväl för ögonblicket afstå från denna plan. Drottningens egenmäktighet och oförmåga att finna sig i den nya författningens former samt det starka och okontrollerade sidoinflytande, som hennes gemål alltjämt utöfvade, gjorde emellertid efter hand de ledande statsmännen benägna för ett tronskifte. Arfprins Fredrik själf arbetade skickligt för samma syfte och närmade sig med stor smidighet Horn, som vid 1720 års riksdag valdes till landtmarskalk. Då U. E., som fortfarande hoppades kunna göra sin åsikt om samregering gällande, aflät skrifvelse härom till ständerna, mötte hennes förslag äfven denna gång motstånd, hvarför hon nödgades återtaga detsamma. I en ny skrifvelse, af 29 febr. 1720, afsade hon sig regeringen till förmån för sin gemål, endast förbehållande sig rätt att i händelse af hans död återtaga sin förra höghet. 24 mars 1720 hyllades Fredrik af Hessen som konung. Ehuru U. E. in i det sista intresserade sig för offentliga angelägenheter, drog hon sig likväl efter 1720 ifrån allt synbart deltagande i desamma, sysselsättande sig endast med läsning och välgörenhet. Hon hade många vänner, särskildt inom sitt kön, bland hvilka må nämnas hennes uppfostrarinna, Emerentia von Düben. Under Fredriks utländska resa 1731 och under hans sjukdom 1738 förde U. E. emellertid styrelsen och visade sig då som en duglig regentinna. Hon afled barnlös. 1--2. E. Fries.* Ulrikasborg, fäste. Se Helsingfors, sp. 361. Ulrik den helige. Se Udalricus. Ulrikken l. Aalreken, det högsta af Bergens sju fjäll, strax ö. om Bergen. 652 m. högt. På toppen och längs sluttningen finnas turisthyddor uppförda. K. G. G. Ulriksdal, kungsgård och kungligt lustslott i Solna socken, Stockholms län, vid stranden af den vackra Edsviken, omkr. 6 km. från Stockholm. Slottet byggdes 1642--44 (efter ritning af H. J. Kristler) på Nedre och Öfre Järfvas egor af Jakob De la Gardie och kallades Jakobsdal. Det beboddes sedermera af hans son M. G. De la Gardie och såldes 1669 jämte Öfre och Nedre Järfva samt deras egor (förut 6 hemman, af hvilka 2 lagts till slottet) för 85,000 rdr specie af M. G. De la Gardie till änkedrottning Hedvig Eleonora, hvilken lät tillbygga slottet med två flyglar efter ritningar af Nikodemus Tessin d. ä. (se vidstående fig. 1 och fig. 3 å pl. II till art. Trädgårdskonst med vy af hela anläggningen) och 1684 skänkte det som faddergåfva åt sin sonson prins Ulrik, efter hvilken det erhöll namnet U. Efter hans död, 1685, återgick det till Hedvig Eleonora, blef vid hennes död