949 Ultramikroskopi-Ultras 950 slammade. Från en stark ljuskälla (L) sändes genom en smal springa ett strålknippe, som med tillhjälp af en konvex lins (B) göres svagt konver-gent. Då strålknippet passerar genom föremålet, blir ett vågrätt tunt skikt af detsamma skarpt belyst. Genom böjning vid de små partiklarna kommer en del ljus att kastas vertikalt uppåt och uppfångas af objektivet (0) till ett vanligt mikroskop. Partiklarna komma att mot den mörka bakgrunden af-teckna sig som ett band af lysande punkter (se fig. 2). Ljuspunkterna af bilda icke partiklarnas konturer och kunna så-Fig. 2. lunda icke ge någon före- ställning om deras form och utseende. Partiklarnas tillvaro kan emellertid konstateras och deras antal bestämmas. Ultra-mikroskopet har för många vetenskapliga undersökningar, t. ex. för studiet af kolloiderna (se K i n e-tisk gasteori, sp. 106), blifvit ett utomordentligt viktigt hjälpmedel. Ultramikroskopct kan användas vid undersökning af kroppar af ända ned till 0,00004 mm. storlek. Synbarhetsgrän-sen betingas däraf, att vid kroppar af mindre storlek än den nyssnämnda icke tillräckligt mycket ljus kan uppfångas i mikroskopet, äfven om den allra starkaste belysning används. T. E. A. Ultramikroskopi, fys., undersökningsmetod, vid hvilken ultramikroskopet (se d. o.) kommer till användning. T. E. A. Ultramikroskopisk [-skåp-; se U 11 r a m i k r o-s k o p] säges om föremål, som äro så små, att de ej kunna iakttagas med ett vanligt mikroskop, äfven om starkaste förstoring används. Ultramontän (se U 11 r a m o n t a n i s m), hög-påflig. Ultramontanism kallas den numera härskande riktning inom romerska kyrkan, som kräfver det katolska andelifvets absoluta underdånighet under påfven, hela den kyrkliga maktens förläggande till Rom (lat. ultra montes, "på andra sidan bergen", d. v. s. Alperna, från Frankrike räknadt). Den moderna ultramontanismen är nämligen en fransk skapelse, en produkt af korsningen i Frankrike mellan restaurationskatolicismen efter Napoleons fall och romantiken. Dess Johannes döparen blef diplomaten Joseph de Maistre (se d. o.). I sin bok "Du pape" (1819) visade han, att blott den katolska kyrkoauktoriteten kunde bevara Europa från revolutioner; men denna kunde bestå endast genom påflig absolutism. Så upplifvade de Maistre läran om påfvens ofelbarhet; utan den ofelbare påfven ingen suveränitet, ingen auktoritet, ingen tro. De Maistre blef vägröjande för ultramontanismen äfven genom sin glödande apologetik för det katolska dogmat och för katolsk inkvisition och religionsförföljelse. Ett nytt moment tillades af publicisten Louis de Bonald (se d. o.) genom "Recherches philosophiques" (1818 f.): sanningens kriterium ligger i århundradens och millioners samlade erfarenhet, traditionen; bibeln tolkad af den katolska kyrkotraditionen är sanningen. Så fick papalismen vid sin sida den filosofiska traditionalismen. Hvad som ytterligare behöfdes var, att de Maistres och de Bonalds politiskt och romantiskt motiverade restaurationskatolicism lösgjordes från stats- och kulturintresset och helt samlade sig kring den rent kyrkliga och religiösa synpunkten. Detta fullbordade Lamennais (se d. o.), som därigenom blef ultramontanismens verklige fader ("Essay sur l'indifference en matière de la religion", 1817--23): Den absoluta auktoriteten ligger hos den katolska kyrkan, som förverkligar mänsklighetens ofelbara totalförnuft och eger den sanna religionen. Den borgerliga staten är af lägre rang än kyrkan och måste böja sig för denna. Men kyrkan -- det är påfven, som sålunda eger den absoluta sanningen, är ofelbar. Utan den ofelbare påfven ingen kyrka, ingen auktoritet, ingen kristendom. Påfven skall regera kyrkan med obetingad absolutism och sålunda äfven stå öfver de världsliga staterna. -- Med hänförelse omfattades denna åskådning af jesuitorden, som sedan alltid varit dess främste bärare. Lamennais rycktes visserligen själf med af den politiska liberalismen och ville förena denna med ultramontanism. Men påfven Gregorius XVI afgjorde under jesuitiskt inflytande den kommande historien genom bullan "Mirari vos" 1832, som gaf påflig sanktion åt den från Lamennais' liberala svärmerier renodlade, reaktionära ultramontanismen. Denna utvecklades ock i Frankrike i sin hätskaste form främst genom journalisten Veuillot, som gjorde den ultramontana pressen till en i kyrkans tjänst stående och af regeringarna fruktad stormakt. I Tyskland fick ultramontanismen eller nykatolicismen med sin papalism och nyskolastik fast fot genom Görres (se d. o.) i Kölnstriden och segrade småningom genom de lärjungar, hvilka efter fostran i Collegium germanicum i Rom kommo att besätta de flesta ledande kyrkliga platserna. Pius IX:s pontifikat fick sin egentligaste innebörd i sträfvan att göra ultramontanismen till härskande makt i hela kyrkan, hvilket ock skedde genom jesuitordens gynnande, fastställandet af läran om Marias obefläckade aflelse, Syllabus etc. och på ett definitivt sätt genom Vatikankonsiliet 1870. Episkopalismen, som bekämpar den extrema papalismen och vill förlägga kyrkans högsta auktoritet till hela episkopatet som apostlarnas arftagare, nedslogs här genom antagandet af ultramontanismens två grunddogmer om påfvens summepiskopat och hans ofelbarhet. Så betecknar Vatikanum ultramontanismens officiella fullbordan; det nya skedet efter 1870 är historien om dess praktiska genomförande öfver hela kyrkolifvet. Se f. ö. Romersk-katolska kyrkan och där anförd litt., samt G. Anrich, "Der moderne ultramontanismus" (1909), Hj. Holmquist, "Ur kristendomens historia mellan världskrigen" (1918) och "Ur påvedömets historia under senaste århundradet" (1920). Hj. H-t. Ultra po'sse nemo obligätur, lat., "Ingen kan tvingas att fullgöra en omöjlig prestation". Detta är en annan form af den rättssats, som uppställes af den yngre Celsus: Impossibilium nulla obiigatio est (Digesta, I, 185). Ofta öfversattes uttrycket med "ingen må tvingas öfver förmågan". J-C. Ultraröda strålar, fys. Se Värmestrålning. Ultras. Se Ultra.