Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under, Underverk, Mirakel - Underagent - Underamiral - Underarm - Underart, Subspecies - Underbefäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
975
Underagent-Underbefäl
976
ting annat än Guds handlande i strid med sin
egen natur". Rationalismen slutligen tillmäter
människoförståndet förmåga att på ett naturligt
sätt förklara allt, hvarför den anser, att den
öfversinn-liga världen verkar inom vår värld endast
medelbart genom de naturliga lagarna och krafterna i
denna värld, och förnekar af detta skäl underverk i
egentlig mening. Ty väl medger denna åsikt, att mycket
kan se ut, såsom vore det ett omedelbart verk af en
öfversinnlig värld, men menar, att detta beror endast
på en bristfällig kunskap om de lagar och krafter,
som finnas i vår värld, hvadan "det underbara"
försvinner inför en högre grad af kunskap och vetande.
På det religiösa området har undret den största
betydelse, enär religion i vanlig mening förutsätter
något slags (verklig eller föregifven) gudomlig
uppenbarelse eller åtminstone relation till
något öfversinnligt, som ju ingenting annat är än
ett under. Hvad särskildt beträffar den kristna
religionen, är dess största under, nämligen Kristi
person, själfva dess grund, hvilken än uppfattningen
är af bibelns lära om Kristi person, hvarför den,
som tror på detta det största undret i allmänhet, icke
har svårt att tro på möjligheten af andra under inom
naturens och kroppslighetens värld, hvilka i bibeln
omtalas. Men den kristna kyrkans historia visar,
att olika uppfattningar af dessa unders betydelse
gjort sig gällande. Den äldre kyrkan ansåg de i
N. T. omtalade undren som tungt vägande bevis för
kristendomens sanning; likaså medeltidskyrkan, som
sökte befästa och öka sin egen auktoritet genom att
betydligt öka samlingen af de bibliska underverken med
alltjämt inom kyrkan skeende nya. Den nyare tidens
katolska kyrkor ha gått i medeltidskyrkans fotspår,
ehuru med en viss återhållsamhet. De protestantiska
kyrkorna åter tro visserligen på möjligheten af, att
under i egentlig mening ännu kunna förekomma, men inta
till denna fråga en mera kritisk ståndpunkt. Och hvad
beträffar de i N. T. omtalade undrens bevisningskraft
för kristendomens sanning, ansåg Luther dem i detta
afseende af underordnadt värde, i det att han satte
"omvändelsens och pånyttfödelsens under" vida högre,
såsom redan kyrkofäderna Origenes och Augustinus
gjort, en åskådning, som numera kan sägas vara allmän
inom den protestantiska teologien. Denna har i detta
hänseende mycket påverkats af F. Schleiermacher,
hvilken i sitt stora arbete "Der christliche glaube"
(1821-22) frånkänner de bibliska undren hvarje
apologetisk bevisningskraft, framhållande, hurusom
de endast för tron kunna ha verkligt värde. Därmed är
likväl de bibliska undrens objektiva verklighet icke
förnekad. Som analogibevis för denna verklighet och
för möjligheten af verkliga under i allmänhet brukar
anföras människoandens af erfarenheten genom dagliga
vittnesbörd intygade förmåga att med sin intelligens
och vilja ingripa i naturens ordning och lopp samt
göra naturens krafter sig underdåniga, hvarigenom den
hvarken upphäfver eller förändrar naturlagarna, utan
verkar oberoende af dessa enligt sitt förstånds och
sin viljas högre lagar. Likaså åberopas erfarenhetens
intyg, att den ena människan har förmåga att inverka
på den andra, utan att därför göra denna andra till
en viljelös och ofri maskin. I ännu högre
grad bör då, resonerar man vidare, den rent
öfversinnliga världen kunna mäktigt gripa in i
såväl naturens värld som människovärlden, och i
högsta mening måste detta oinskränkt gälla om Gud,
både den sinnliga och den öfversinnliga världens
skapare och absoluta herre, då han i sin försyn
finner ett sådant ingripande nödvändigt för sina
heliga och kärleksrika af sikters utförande (jfr
Försyn). I själfva verket är ju nämligen tron på
Gud som världens skapare och försyn redan en tro på
undret såsom sådant och inrymmer tron på möjligheten
af enstaka under. I fråga om konflikten mellan dessa
och de s. k. naturlagarna har den moderna teologien
lämnat äldre tiders krassa uppfattning. Redan en
del af medeltidsskolastikerna omfattade idén om för
människan obekanta krafter i naturen, genom hvilkas
kombination företeelser prceter solitum naturce
ordinem ("vid sidan af naturens vanliga ordning")
kunde frambringas, en idé, som tvifvelsutan ställer
många af bibelns under i den rätta belysningen
och ger rationalismen rätt så till vida, att många
af dessa under inför en högre insikt om naturens
resurser förlora sin egenskap af under i egentlig
mening. Ett betydelsefullt uppslag i den riktningen
synas den s. k. hypnotismeu och suggestionen ha
gett. Därmed förlora emellertid dessa bibliska
under icke sin egenskap att vara "gudomliga". Den
moderna teologien gör nämligen allvar af den tanken,
att Gud i sitt förhållande till människovärlden
begagnar sig för sina ändamål, så långt han
kan, af de krafter, som finnas i denna värld.
J. P.
Underagent. Se Agent 1.
Underamiral, sjöv. Se A m i r a 1.
Underarm, anat. Se Arm.
Underart, Subspecies, bot., beteckning på grupper
af individer, som ej af vika från närstående
former så mycket, att de kunna betecknas som arter
(hufvudarter), men ha större systematiskt värde än
varieteter. G. L-m.
Underbefäl kallas till skillnad från ö f v e r b e-f ä
l e t (officerarna) den del af svenska arméns befäl,
som utgöres af underofficerare och underbefäl af
manskapet. De förre tjäna på ungefär samma villkor
som officerarna och tillhöra ej manskapet. Af
underofficerare hade i äldre tider (1600-, 1700- och
en del af 1800-talet) hvarje kompani en fältväbel,
en sergeant, en förare, en furir, en rustmästare och
en mönsterskrifvare, vid kavalleriet en kvartermästare
och en mönsterskrifvare, hvarjämte de tre korpralerna
hade ställning som underofficerare. Yid 1833 års
lönereglering bestämdes graderna till fanjunkare
(vid artilleriet styck-junkare), sergeant och furir
(den sistnämnde endast vid infanteriet); furirerna
blefvo 1875 sergeanter. Regementschefen utnämner till
sergeant någon af manskapet, som aflagt föreskrifna
kunskapsprof (se Underbefälsskola), och förser honom
med konstitutorial. Inom två år kan sergeanten
afskedas, men erhåller, om detta icke skett,
fullmakt och kan sedan icke aflägsnas utan efter
laga dom eller för undergångna bestraffningar. Till
fanjunkare utnämner regementschefen sergeanter på
grund af ådagalagd duglighet. Underofficerarna
äro väpnade och utrustade i närmaste likhet med
officerarna. Underofficer kan be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
