undantag, äfven födoråd (någon gång fördel eller förgånga), i Finland sytning. Genom inteckning kan för ifrågavarande rätt till afkomst eller annan förmån, såsom vår lag uttrycker sig, säkerhet vinnas äfven mot annan än köparen. Och i enlighet med hvad som stadgats om ogulden köpeskilling (se d. o.), består rättigheten viss tid, räknad från lagfarts beviljande åt köparen, äfven utan inteckning gentemot dem, hvilka af köparen förvärfva rätt till fastigheten. -- Att "sitta på undantag" är i Skandinavien ett ganska vanligt bruk bland äldre folk af bondeklassen. Den, som på ofvan nämnda sätt afstått sin egendom, kallas undantagsman (-änka), födoråds- eller sytningstagare o. s. v. A. W.* Undantagslagar, jur., lagar, som innehålla jus singulare (se Jus 42) eller undantagsrätt, i all synnerhet sådana lagar, hvilkas innehåll strider mot eljest allmänneligen erkända och tillämpade rättsgrundsatser ("anorna!" lagstiftning). Dylik lagstiftning har under Världskriget i åtskilliga fall befunnits nödvändig, Typiska exempel äro 1917, 1918 och 1919 årens lagar med vissa bestämmelser mot oskälig hyresstegring, i hvilka - i strid mot hvad eljest ansetts öfverensstämma med allmänna rättsgrundsatser - stadgats bl. a. 1) inskränkning i enskilda husegares rätt att rifva eller ändra sina hus, 2) befogenhet för hyresnämnd att ändra innehållet i hyresaftal, gällande enskilda emellan (sålunda sänka hyran, höja ersättningen för uppvärmning, förlänga giltighetstiden), samt 3) återverkande kraft, tillämplighet på redan bestående rättsförhållanden. Krigstidens undantagslagstiftning upphäfves efter hand, i mån som de säregna förhållanden, hvilka gjort lagstiftningen nödvändig, aflösas af mera normala. Men liksom tidigare ingalunda saknats exempel på undantagslagar, komma tvifvelsutan sådana att äfven framdeles stiftas. Vår tids mångfaldiga reformsträfvanden ge upphof åt den ena lagen efter den andra med sådant innehåll, att det till en början måste te sig som undantags-rätt; allteftersom de nya rättsgrundsatser, hvilka däri kommit till uttryck, hinna genomtränga den allmänna rättsuppfattningen eller få mera utsträckt tillämpning i lagstiftningen, upphör emellertid antydda undantagsställning, och lagarna bli att räkna som hörande till den vanliga rätten. C. G. Bj. Undantagsman. Se Undantag. Undantagsrätt. Se Jus 42 och Undantagslagar. Undantagsänka. Se Undantag. Undanvindsvändning. Se Vända, sjöv. Unde'cima (lat., fem. af undecimus, den elfte), mus., det elfte diatoniska tonsteget uppåt från grundtonen, t. ex. / från C räknadt. Jfr Intervall. A. L.* Unden, insjö i nordöstra delen af Skaraborgs län, mellan Skagern i n. v. och Vättern i s., ligger 117 m. ö. h. och 29 m. öfver den senares yta. Den triangulära sjöns areal är 100 kvkm. med största längden, från n. till s., 17 km. och största bredden i n., 10 km. från ö. till v. Tillflödena äro obetydliga bäckar, och sjön afbördar sitt vatten till sjön Viken i s. genom den från en lång, smal vik i s. v. rinnande 9 km. långa Lisån. Öster och n. ö. om U. ligger Tiveden med särskildt söderut brant uppstigande höjder, i v. ligga branta bergsluttningar samt i n. och s. ansenliga höjder. Stränderna äro mestadels steniga eller klippiga och längst i s. sandiga. Midt på östra stranden ligger Tiveds kyrka, och s. v. om denna är sjöns största djup (86 m.). I n. ligga de små öarna Älgö, Hallö, Krokö m. fl. Se L. von der Mühlen, "Sjön U. i Västergötland" (i "Sveriges geologiska undersökning. Årsbok 1918", 1919). E. A-t. Undén, Bo Östen, rättslärd, statsråd, f. 25 aug. 1886 i Karlstad, blef 1904 student och 1905 filos. kandidat samt aflade 1910 juris kandidat- och 1912 juris licentiatexamen, förvärfvade s. å. juris doktorsgrad och förordnande som docent, allt vid universitetet i Lund. Han utnämndes 1917 till professor i civilrätt m. m. i Uppsala. 19 okt. s. å. ingick han som konsultativt statsråd i Edens ministär och 10 mars 1920 som justitieminister i Brantings ministär. Han har utöfvat ett flitigt och förtjänstfullt rättsvetenskapligt författarskap, bland hvars alster må nämnas Kollektivavtalet enligt gällande svensk rätt (1912), Om panträtt i rättigheter (1915) samt åtskilliga tidskriftsuppsatser ang. arbetsaftal och därmed sammanhängande frågor. Han har äfven uppträdt som författare och talare i aktuella politiska ämnen, hvari han intar en bestämdt socialdemokratisk ståndpunkt. C. G. Bj. Undenäs, socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad, Binnebergs och Valla tingslag. 35,098 har. 4,222 inv. (1918). U. bildar med Halna ett pastorat i Skara stift, Södra Vadsbo kontrakt. Under, Underverk, Mirakel (lat. miräcu-lum, det, som väcker undran, förundran eller beundran), kallas i vidsträcktaste mening allt, som i synnerlig grad "väcker vår förundran", och sådant, som vi icke fullt förstå, och i denna mening talar man om "hafvets under", "mikroskopets under" o. s. v., eller sådant, som synes of verstiga mänsklig förmåga, i hvilken mening man talar t. ex. om "världens sju underverk" (se d. o.) o. s. v. Dylika företeelser kunna delas i vanliga, d. v. s. sådana, som vi blifvit vana vid, och ovanliga, d. v. s. sådana, som ytterst sällan förekomma och som vi kanske blott hört omtalas. Bland sistnämnda slags företeelser har man i regel att söka under i inskränkt och egentlig mening, d. v. s. sådana företeelser i den sinnliga världen, som anses omedelbart härleda sig från den öfversinnliga världen. Sådana företeelser menas vanligen, när man talar om underverk. Den nödvändiga förutsättningen för under i denna mening är, först och främst, att en öfversinnlig värld finnes och, för det andra, att denna värld omedelbart kan inverka på den sinnliga världen. När man icke tror på dessa förutsättningar, kan man icke heller tro på underverk. Materialismen, som nekar tillvaron af en öfversinnlig värld, kan alltså icke tro på underverk, lika litet som deismen, hvilken visserligen tror på en öfversinnlig värld, men nekar, att denna står i något förhållande till vår värld. Nekar man åter, såsom p a n t e i s m e n gör, de båda världarnas fria förhållande till hvarandra, därför att de betraktas som varande i hvarandra på ett ofritt sätt, då bortvisas undret lätt med den bekante filosofen Spinozas bevisning: "naturen med sina lagar är i själfva verket detsamma som Guds natur med dess intelligens och vilja; därför vore ett Guds handlande i strid med naturens lagar ingen-