främjande, den italienska humanismens befruktande inflytelser i form af vittra sällskap, begynnande högskolor och rikare bildningsmedel (Bibliotheca Corvina). Men den samtida ungerska adeln hade icke nog endräkt och kraft för att upprätthålla en nationell dynasti, utan undansköt Mattias' naturlige son Johan Corvinus och valde den svage jagellonen Vladislav II (1490--1516), som redan innehade Böhmens krona. Såväl för magnaterna, främst ätten Zápolya, som för lågadeln med den firade statsrättsteoretikern Verböczy i spetsen var hufvudsaken att i skygd af denna personalunion befästa sin privilegierade ställning och stänga vägen till tronen för de misstrodde habsburgarna. De turkiska angreppen blefvo allt farligare; försöket att väpna allmogen emot de otrogne ledde till ett mödosamt undertryckt uppror af bönder under ledning af Dózsa (se d. o.) emot adeln (1514), hvarefter böndernas lifegenskap genom lag stadfästes, och under den allmänna förvirringen förmåddes Vladislav af kejsar Maximilian I att fullborda den länge hindrade uppgörelsen emellan habsburgska och jagellonska husen genom ett dubbelt giftermålsaftal för deras barn och ett ömsesidigt arffördrag (kongressen i Wien 1515). Under Vladislavs omyndige son, Ludvig II (1516--26), hvars bräcklighet syntes lofva godt för habsburgarnas utsikter, urartade adelsregementet i full anarki, medan fienden stod i landet, som lämnades i sticket af undersåtar och bundsförvanter. Belgrad eröfrades af turkarna (1521); på slagfältet vid Mohács (1526) stupade konungen (eller omkom på flykten) med en fåtalig adelshär, och den ungerska staten sprängdes för århundraden. IV. Partikrigen under rikets splittring och turkiska oket (1526--1711). Under turkarnas härjningar skänkte dubbla konungaval riket två fientliga konungar: Ferdinand af Österrike och vojvoden af Transsylvanien, Johan Zápolya (med understöd af Verböczy). Emot Ferdinand, som förvärfvat äfven Böhmens krona och med vapenmakt inträngde i U., sökte Zápolya hjälp hos sultanen (1528), som skylde sitt eröfringsbegär under masken af U:s skyddsherre och skiljedomare mellan partierna. Upprepade turkiska öfverfall af U. och Österrike (tåg mot Wien 1529 och 1532) närmade de kristne medtäflarna till hvarandra. Zápolyas sluge rådgifvare, munken Martinuzzi ("broder Georg"; af den kroatiska släkten Utiešenovič), medlade förlikningen i Grosswardein (Nagy-Várad, 1538), hvarigenom båda furstarna erkände hvarandras ungerska konungatitlar och besittningar, Ferdinand behöll Kroatien, Zápolya på lifstid Transsylvanien, som sedan skulle hemfalla till habsburgarna. Portens vrede och partiernas ömsesidiga misstroende omintetgjorde likväl fördraget. Efter konung Johans död (1540) vände sig hans nyfödde son Johan Sigismunds förmyndare till sultanen, som bemäktigade sig mellersta U. och Buda (1541), där Verböczy dog som domare öfver storherrens kristna undersåtar. Johan Sigismund utnämndes till Portens vasallfurste öfver Transsylvanien, och om västra U. utspann sig et långvarigt krig mellan Ferdinand och turkarna. I huset Zápolyas namn förde Martinuzzi, numera kardinal, en tvetydig och själfvisk politik, som han krönte genom ett fördrag med Ferdinand om utbyte af Johan Sigismund Zápolyas anspråk på U. och Transsylvanien emot några schlesiska furstendömen 1551); men han lönnmördades kort därpå af den förres officerare. De tre transsylvanska nationerna lyIlade åter Johan Sigismund (1556), och Ferdinand måste erkänna de turkiska eröfringarna och för sin del af riket köpa fred af sultanen mot årlig tribut (1562). I det styckade U. ökades oredan af religionssöndringen, ehuru reformationen tillika främjade den nationella bildningen. Tyskarna och slovakerna slöto sig till lutheranismen, medan kalvinismen utbredde sig bland magyarer och szekler, i Transsylvanien korsad af den socinianska unitarismen. Inom det habsburgska området förföljdes i allmänhet protestanterna, som åtnjöto större fördragsamhet under sultanens spira. I det osmanska U. utöfvade paschorna, i synnerhet i början, en godtycklig makt; tunga skatter pålades, och ungdomen instacks hoptals i janitscharhären, men komitatförvaltningen skonades och användes till redskap emot den tyska invasionen. I det habsburgska U. rådde split emellan konung och ständer, adel och allmoge, främmande legotrupper och inhemskt landtvärn (honvéd), äfvensom ständig farhåga för kejsarens afsikter att införlifva landet med sina öfriga besittningar och med Tyska riket. Äfven under Maximilian II (1563--76) fördes krig med turkarna (Zrinyis försvar af Sziget 1566) och med Johan Sigismund, som efter långt vacklande emellan Porten och kejsaren ändtligen förlikte sig med den senare (freden i Prag 1570) och för sin lifstid behöll Transsylvanien jämte angränsande delar af östra Ungern. Men sedan han dött utan arfvingar (1571), valde de transsylvanska ständerna till sin vojvod Stefan Báthori, som förnyade tributplikten till Porten, häfdade sin ställning (som katolik med hjälp äfven af inkallade jesuiter) emot inhemska, af kejsaren understödda fiender och korsade dennes politik tillika genom sitt val till polsk konung (1575). Vojvodskapet i Transsylvanien öfvergick, likaledes genom ständernas val, till brodern Kristofer (1576), som efterträddes af sin son Sigismund (1581). Ständerna framtvungo jesuiternas utvisning (1588), men den unge fursten sökte, ledd af sina biktfäder och sin kusin kardinal Andreas Báthori, stöd emot den kalvinistiska adeln äfven hos kejsar Rudolf II (konung af U. 1572--1608), som å sin sida åter angreps af turkarna (1592). I förbund (1594) med furstarna af Moldau och Valakiet reste Sigismund sig emot sultanens öfverhöghet, afslöt ett arffördrag med kejsaren och förmälde sig med en habsburgsk prinsessa (1595). Han vann till en början jämte sina allierade stora framgångar och uppträdde såsom de senares öfverherre med titel af "konung af Transsylvanien, vojvod af Valakiet och Moldau". Men Moldau slöt sig till Polen; Mikael af Valakiet traktade efter samma välde som Sigismund, och i förtviflan afträdde denne mot furstendömen i Schlesien sitt land till kejsaren (1598). Snart ångrade han sig dock, återvände till Transsylvanien, inlät sig i nya förhandlingar med habsburgarna och afstod vojvodskapet till Andreas Báthori (1599), som invaggades i säkerhet af påflige nuntien Malaspina å Rudolfs vägnar och öfverrumplades af kejsarens förmente vasall Mikael. Besegrad i slaget