anhängare i Serbien och Bosnien. På samma gång som han genom sitt nit för den romersk-katolska propagandan än mer eggade rumänernas själfständighetsbegär, gaf han tillflykt i nordöstra U. åt ryska invandrare (rutener) från Podolien. Men anspråken på det galiziska "Röda Ryssland" pantsatte han till Polen (1352), som han äfven med väpnad hand understödde mot tatarer och hedniska litauer för att ytterligare främja sina utsikter till detta rikes krona. Hans politik bar dock ej så god frukt, som han hoppats. Vid Donau möttes ungrarna för första gången af den osmanska härsmakten (1366), och Ludvig lyssnade därför gärna till påfvens förmaning att lämna den opålitlige grekiske kejsaren åt hans öde. Genom sitt utpräglade romersk-katolska trosnit stötte han Balkanfolken ifrån sig, och det lyckades honom ej att upprätta en varaktig polsk-ungersk union till stöd för den latinska kyrkans utbredning. Visserligen kröntes han omsider till konung af Polen (1370), men den oroliga polska adeln beredde honom många svårigheter, och hans väldes bestånd äfventyrades genom bristen på manliga bröstarfvingar. Han fann därför lämpligt att förlofva sin äldsta dotter, Maria, med Sigismund af Luxemburg, hvars familjemakt sålunda skulle komma huset Anjous verk till godo. Efter Ludvigs död hyllade ungerska ständerna Maria som "konung", men polackerna valde systern Hedvig till sin drottning och visade genom hennes tvungna förmälning med Jagello (1386), att de föredrogo en union med Litauen framför en subordination under det mäktiga U. Först efter häftiga partistrider och sedan Marias egen regering blifvit störtad, lyckades Sigismund (1387--1437) bli krönt till konung af U. Hans regering i denna egenskap var uppfylld af strider mot tronpretendenter från Neapel, mot ungerska och kroatiska magnatsammansvärjningar, mot uppstudsiga serber och rumäner samt mot de framträngande turkarna (nederlaget vid Nikopolis, 1396). Att han äfven vann Tysklands (1410) och Böhmens (1420) kronor tjänade blott att indraga U. i ändlösa förvecklingar med de tyske furstarna, med konsilierna och husiterna. Sigismund var icke mannen att leda, organisera eller ens bevara den stora landkomplex, som fallit på hans lott. Hans finansnöd och militäriska svaghet nödgade honom att till Polen formligen afträda Röda Ryssland och ytterligare pantsätta en del af det ungerska landskapet Zips (1412), att finna sig i Dalmatiens definitiva hemfallande till Venezia (1413, 1420). Till följd af konungens frånvaro under långa tider växte adelns själfrådighet, ehuru författningen tillika utbildades (riksdagarna 1397, 1405 och 1435) genom ständernas indelning i två hus (tabulæ, ty. tafeln), komitatförsamlingarnas bindande instruktioner för deras ombud och myndighet öfver förvaltningen, upprättandet af ett utskrifvet landtvärn ("husarerna") och en komitatslandstorm ("banderialmilisen") vid sidan af stormännens följen ("banderier"). Ett rumänskt bonduppror föranledde den första "unionen" mellan Transsylvaniens tre "nationer": magyarer, szekler och sachsare (1437). Den turkiska maktens oerhörda framsteg tvungo ej blott furstarna, utan själfva de hotade kristna folken, närmast ungrarna, till allvarliga försök att genom inbördes sammanslutning bilda ett större välde, som kunde med hopp om framgång upptaga den oundvikliga kampen, hvarunder dessa försök ömsom korsades, ömsom främjades af nationalitetsmotsatserna och de båda rivaliserande dynastierna, habsburgarna och jagellonerna, Luxemburgs och Anjous efterträdare. Genom ungrarnas val (1438) af den förste habsburgaren, Sigismunds måg Albrekt (II såsom tysk konung), bevarades personalunionen mellan U. och Böhmen och förstärktes med hertigdömet Österrike. Hans tidiga död (1439) gaf den store ungerske krigaren Johan Hunyadi (Corvinus; från Transsylvanien, sannolikt af rumänskt fäderne och magyariskt möderne) och hans anhängare tillfälle att på tronen upphöja (1440) den förste jagellonen, Vladislav (1440--44; såsom polsk konung af sin ätt V. II), medan ett annat magnatparti erkände Albrekts nyfödde son Ladislaus (V) Postumus, hvars rätt dock tills vidare måste lämnas å sido. Hunyadis och Vladislavs segrar öfver turkarna tryggade den senares krona, tills han omkom i nederlaget mot turkarna vid Varna (1444), hvarigenom äfven personalunionen emellan U. och Polen bröts. Fastän Ladislaus nu allmänt erkändes, trädde till en början Hunyadi i spetsen för magnatstyrelsen, men kunde icke upprätthålla sin makt emot inhemska medtäflare, understödda af det bömiska nationalpartiet och det habsburgska förmynderskapet i Österrike. Han måste nöja sig med värdigheten af riksfältherre, kunde såsom sådan visserligen icke hindra Konstantinopels fall, men vann lysande framgångar öfver turkarna i Serbien och Bulgarien och lyckades kort före sin död (1456) undsätta det viktiga gränsvärnet Belgrad. Ladislaus blef verktyg för ett parti, som blodigt förföljde Corvinerna och deras vänner, tills de senare efter konungens plötsliga död (1457) med bömiska legotruppers bistånd genomdrefvo valet af Hunyadis unge son Mattias Corvinus (1458--90), som först mödosamt redde sig emot sina fiender, emot det nationella husitiska konungadömet i Böhmen, emot de undanskjutne habsburgarnas och jagellonernas anspråk, men efter hand för den nya ungerska dynastiens räkning trodde sig om att med sin nyupprättade stående här ("svarta legionen", 1465) häfda Donauväldets politiska framtidstanke. Han lösslet från Böhmens krona Mähren och Schlesien (1469), tvang Böhmens nye jagellonske konung att formligen afträda båda dessa landskap jämte öfre och nedre Lausitz (kongressen i Olmütz 1478), förlamade den habsburgska politiken genom sitt gifte med en neapolitansk prinsessa, genom förbund med Venezia, schweizarna och missnöjda tyska riksständer samt eröfrade Nedre Österrike och själfva Wien (1485). Men genom fiendskapen med grannarna isolerades tillika U. i striden mot turkarna och kunde ej med full kraft egna sig åt denna sin uppgift. Oaktadt tillfälliga segrar, som Mattias och hans medhjälpare af stormansätterna (Zápolya, Báthori m. fl.) vunno, stadgades vid Donau den osmanska makten, som bragte de rumänska furstendömena i allt större beroende och hotade själfva Transsylvanien. För eftervärlden fick likväl Mattias' regering betydelsen af en fosterländsk glansperiod genom konungadömets samverkan med lågadeln vid de täta komitatmötena och riksdagarna, rättskipningens och handelns