Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarade tronen ledig. Men man vågade icke formligen välja
Rákóczi till konung, utan erbjöd kronan åt kurfursten
af Bajern, som afslog anbudet. Rákóczi hoppades på
understöd än af Karl XII under hans konflikt med
kejsaren, än af tsar Peter, som sökte förmå honom
att mottaga Polens krona under ryskt skydd. Efter
långvariga fejder och underhandlingar lyckades Josef
I (1705–11), sedan insurgentpartiet förlorat alla
utsikter till främmande makters hjälp och glesnat
genom affall, bilägga upproret genom freden i Szatmár
(1711), som stadgade allmän amnesti och ungerska
författningens restauration. Frans Rákóczi dog som
internerad emigrant i Turkiet (1735), den siste
målsmannen för de transsylvanske magnaternas försök
att grundlägga en ny nationell dynasti.
V. Emancipationsstriden inom den habsburgska
monarkien (1711–1867). För magyarerna, som ej
på egen hand lyckats återupprätta det splittrade
riket, blef framtidens uppgift att på den historiska
statsförfattningens grundval häfda Stefanskronans
själfständighet och dess lands samhörighet såsom
ett särskildt helt inom habsburgarnas välde. Under
kejsar Karl VI (1711–40) eröfrades visserligen
Temesvárbanatet jämte delar af Serbien och Valakiet
från Turkiet (freden i Požarevac 1718), ehuru de
senare landskapen åter gingo förlorade genom det
olyckliga kriget 1737–39 (freden i Belgrad). Men
den genom de tidigare försvarskrigen mot turkarna
förberedda "Militärgränsens" organisation
under Wienregeringens och dess officerares
omedelbara kommando afsöndrade betydande
områden från ungerska kronan, och de inflyttade
serbernas privilegier genombröto den ungerska
komitatförvaltningen. "Pragmatiska sanktionen",
som afsåg att trygga hela det habsburgska arfvets
öfvergång på kvinnolinjen, genomdrefs i förväg
med samtycke af ständerna i Kroatien (1712) och
Transsylvanien (1722), hvarigenom ett statsrättsligt
stöd gafs åt dessa landsdelars fulla oberoende af
U. De ungerska ständerna (riksdagen 1722–23) sågo
sig nödgade att äfven för sin del stadfästa denna
den habsburgska monarkiens grundlag, men sökte en
ersättning icke blott i den förnyade bekräftelsen
af de konstitutionella rättigheterna, utan äfven i
lagstiftningsåtgärder emot de serbiske kolonisternas
religiösa och personliga frihet. Dessa åtgärder
gåfvo ryska regeringen en välkommen anledning att
uppträda som de undertrycktes förespråkare och
framkallade bondeuppror, som utbredde sig äfven
till den magyariska lifegna allmogen. Därigenom
stärktes det reaktionära partiet i regeringen och
riksdagen. Flertalet af den ungerska adeln, som
såg sina sociala intressen hotade, understödde
alla slags tvångslagar till och med emot sina
egna protestantiska ståndsbröder. Det kejserliga
inflytandet i U. ökades sålunda af sig själft, icke
minst genom en låtsad eller uppriktig moderation
emot lågadelns privilegieifver, på samma gång som
magnaterna lockades till hofvet i Wien och medelst
höga titlar och andra förmåner förmåddes att utbyta
sin ledande nationella ställning emot en förnäm rang
inom den dynastiska monarkiens aristokrati. Under
Maria Teresia (1740–80) återvaknade till följd af den
kris, som drabbade det österrikiska husets europeiska
maktställning, ungrarnas nitälskan för sin politiska
själfständighets
garantier. Först sedan hon afstått från sin plan att
förskaffa äfven sin gemål U:s krona, efter vidlyftiga
förhandlingar och konstitutionella försäkringar
(riksdagen i Pressburg 1741), beviljade ständerna
sin nye "konung" krigshjälp i penningar och manskap
(det berömda moriamur pro rege nostro var blott
en beräknad sluteffekt). En del af Militärgränsen
införlifvades med U. (1750), hvilket föranledde
en stor serbisk emigration till Ryssland och
våldsamma inre oroligheter. Det oaktadt fortsattes
samma politik genom hela Banatets inkorporation i
komitatförvaltningen (1779). Polens första delning
(1772) återförenade grefskapet Zips med U., hvarifrån
likväl Galizien förblef skildt, ehuru hofvet i
Wien för att förvärfva detta kronland åberopat U:s
gamla anspråk på Röda Ryssland. För öfrigt gjorde en
stark opposition sig ofta gällande vid riksdagarna
af fruktan för den centralisationspolitik,
som följdes i de andra arfländerna. Endast med
stor motsträfvighet fogade den ungerska adeln sig
efter den för bondefriheten gynnsamma regleringen
(urbarium) af förhållandet emellan godsegare och
underhafvande. Josef II (1780–90; redan från 1765
moderns medregent) förgrep sig i centralisationens
och den upplysta despotismens intresse öppet på den
ungerska författningen. Hans toleransedikt (1781)
retade genom sina sväfvande bestämmelser både
katoliker och protestanter. Hans försök att göra
tyskan till uteslutande förvaltningsspråk (1784)
eggade den magyariska nationalkänslan till kraftiga
protester och ansträngningar för modersmålets
uppodling. Genom sina reformer i skatteväsendet,
rekrytutskrifningen, domstolsordningen,
provinsadministrationen m. m. kränkte han adelns
privilegier och komitatförvaltningen. Missnöjet i
U. blef så starkt, att efter fredsbrottet med Turkiet
(1788) komitatförsamlingarna vägrade lämna underhåll
till trupperna, upphäfde kejsarens påbud och yrkade
på riksdagens sammankallande. När därjämte kriget
tog en olycklig vändning och en del af den ungerska
adeln inlät sig i förrädiska underhandlingar med
Preussen, nödgades Josef kort före sin död återkalla
nästan alla sina reformförordningar. Leopold II
(1790–92) lyckades genom en hofsam och skicklig
politik stilla oron (riksdagen 1790–91). U:s
själfstyrelse omgafs med nya garantier, på samma gång
som protestanternas religionsfrihet lagstadgades,
borgerskapets representationsrätt utvidgades,
allmogens ställning förbättrades, serberna personligen
likställdes med landets öfriga medborgare och
vunno officiellt erkännande för sin ortodoxa kyrka,
dock utan politisk autonomi (nationalkongressen i
Temesvár 1790). Kejsarens reformvänlighet skaffade
honom sålunda ett starkt parti i landet, utan att
adelns misstänksamhet sårades genom angrepp emot
författningen. Under Frans II (1792–1835)
delade den ungerska adeln i början regeringens
ovilja emot franska revolutionens idéer. Genom
stränga polisåtgärder, äfven afrättningar (1795),
kväfdes "jakobinska" stämplingar bland borgerskapet
och ungdomen. I de upprepade krigen emot Frankrike
deltogo magyarerna med hänförelse och afvisade alla
Napoleons frestelser till affall. Ständerna beviljade
gång på gång både inkallandet af adelsuppbådet
("insurrektionen") och stora rekrytutskrifningar
till de kejserliga regementena, genom hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
