- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
1041-1042

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern - Historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förklarade tronen ledig. Men man vågade icke formligen välja Rákóczi till konung, utan erbjöd kronan åt kurfursten af Bajern, som afslog anbudet. Rákóczi hoppades på understöd än af Karl XII under hans konflikt med kejsaren, än af tsar Peter, som sökte förmå honom att mottaga Polens krona under ryskt skydd. Efter långvariga fejder och underhandlingar lyckades Josef I (1705--11), sedan insurgentpartiet förlorat alla utsikter till främmande makters hjälp och glesnat genom affall, bilägga upproret genom freden i Szatmár (1711), som stadgade allmän amnesti och ungerska författningens restauration. Frans Rákóczi dog som internerad emigrant i Turkiet (1735), den siste målsmannen för de transsylvanske magnaternas försök att grundlägga en ny nationell dynasti. V. Emancipationsstriden inom den habsburgska monarkien (1711--1867). För magyarerna, som ej på egen hand lyckats återupprätta det splittrade riket, blef framtidens uppgift att på den historiska statsförfattningens grundval häfda Stefanskronans själfständighet och dess lands samhörighet såsom ett särskildt helt inom habsburgarnas välde. Under kejsar Karl VI (1711--40) eröfrades visserligen Temesvárbanatet jämte delar af Serbien och Valakiet från Turkiet (freden i Požarevac 1718), ehuru de senare landskapen åter gingo förlorade genom det olyckliga kriget 1737--39 (freden i Belgrad). Men den genom de tidigare försvarskrigen mot turkarna förberedda "Militärgränsens" organisation under Wienregeringens och dess officerares omedelbara kommando afsöndrade betydande områden från ungerska kronan, och de inflyttade serbernas privilegier genombröto den ungerska komitatförvaltningen. "Pragmatiska sanktionen", som afsåg att trygga hela det habsburgska arfvets öfvergång på kvinnolinjen, genomdrefs i förväg med samtycke af ständerna i Kroatien (1712) och Transsylvanien (1722), hvarigenom ett statsrättsligt stöd gafs åt dessa landsdelars fulla oberoende af U. De ungerska ständerna (riksdagen 1722--23) sågo sig nödgade att äfven för sin del stadfästa denna den habsburgska monarkiens grundlag, men sökte en ersättning icke blott i den förnyade bekräftelsen af de konstitutionella rättigheterna, utan äfven i lagstiftningsåtgärder emot de serbiske kolonisternas religiösa och personliga frihet. Dessa åtgärder gåfvo ryska regeringen en välkommen anledning att uppträda som de undertrycktes förespråkare och framkallade bondeuppror, som utbredde sig äfven till den magyariska lifegna allmogen. Därigenom stärktes det reaktionära partiet i regeringen och riksdagen. Flertalet af den ungerska adeln, som såg sina sociala intressen hotade, understödde alla slags tvångslagar till och med emot sina egna protestantiska ståndsbröder. Det kejserliga inflytandet i U. ökades sålunda af sig själft, icke minst genom en låtsad eller uppriktig moderation emot lågadelns privilegieifver, på samma gång som magnaterna lockades till hofvet i Wien och medelst höga titlar och andra förmåner förmåddes att utbyta sin ledande nationella ställning emot en förnäm rang inom den dynastiska monarkiens aristokrati. Under Maria Teresia (1740--80) återvaknade till följd af den kris, som drabbade det österrikiska husets europeiska maktställning, ungrarnas nitälskan för sin politiska själfständighets garantier. Först sedan hon afstått från sin plan att förskaffa äfven sin gemål U:s krona, efter vidlyftiga förhandlingar och konstitutionella försäkringar (riksdagen i Pressburg 1741), beviljade ständerna sin nye "konung" krigshjälp i penningar och manskap (det berömda moriamur pro rege nostro var blott en beräknad sluteffekt). En del af Militärgränsen införlifvades med U. (1750), hvilket föranledde en stor serbisk emigration till Ryssland och våldsamma inre oroligheter. Det oaktadt fortsattes samma politik genom hela Banatets inkorporation i komitatförvaltningen (1779). Polens första delning (1772) återförenade grefskapet Zips med U., hvarifrån likväl Galizien förblef skildt, ehuru hofvet i Wien för att förvärfva detta kronland åberopat U:s gamla anspråk på Röda Ryssland. För öfrigt gjorde en stark opposition sig ofta gällande vid riksdagarna af fruktan för den centralisationspolitik, som följdes i de andra arfländerna. Endast med stor motsträfvighet fogade den ungerska adeln sig efter den för bondefriheten gynnsamma regleringen (urbarium) af förhållandet emellan godsegare och underhafvande. Josef II (1780--90; redan från 1765 moderns medregent) förgrep sig i centralisationens och den upplysta despotismens intresse öppet på den ungerska författningen. Hans toleransedikt (1781) retade genom sina sväfvande bestämmelser både katoliker och protestanter. Hans försök att göra tyskan till uteslutande förvaltningsspråk (1784) eggade den magyariska nationalkänslan till kraftiga protester och ansträngningar för modersmålets uppodling. Genom sina reformer i skatteväsendet, rekrytutskrifningen, domstolsordningen, provinsadministrationen m. m. kränkte han adelns privilegier och komitatförvaltningen. Missnöjet i U. blef så starkt, att efter fredsbrottet med Turkiet (1788) komitatförsamlingarna vägrade lämna underhåll till trupperna, upphäfde kejsarens påbud och yrkade på riksdagens sammankallande. När därjämte kriget tog en olycklig vändning och en del af den ungerska adeln inlät sig i förrädiska underhandlingar med Preussen, nödgades Josef kort före sin död återkalla nästan alla sina reformförordningar. Leopold II (1790--92) lyckades genom en hofsam och skicklig politik stilla oron (riksdagen 1790--91). U:s själfstyrelse omgafs med nya garantier, på samma gång som protestanternas religionsfrihet lagstadgades, borgerskapets representationsrätt utvidgades, allmogens ställning förbättrades, serberna personligen likställdes med landets öfriga medborgare och vunno officiellt erkännande för sin ortodoxa kyrka, dock utan politisk autonomi (nationalkongressen i Temesvár 1790). Kejsarens reformvänlighet skaffade honom sålunda ett starkt parti i landet, utan att adelns misstänksamhet sårades genom angrepp emot författningen. Under Frans II (1792--1835) delade den ungerska adeln i början regeringens ovilja emot franska revolutionens idéer. Genom stränga polisåtgärder, äfven afrättningar (1795), kväfdes "jakobinska" stämplingar bland borgerskapet och ungdomen. I de upprepade krigen emot Frankrike deltogo magyarerna med hänförelse och afvisade alla Napoleons frestelser till affall. Ständerna beviljade gång på gång både inkallandet af adelsuppbådet ("insurrektionen") och stora rekrytutskrifningar till de kejserliga regementena, genom hvilka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0567.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free