- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
1043-1044

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern - Historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under detta tidehvarf den nya österrikiska hären utvecklades, monarkiens egentliga sammanhållande kraft. Den ungerska oppositionen (riksdagarna 1802, 1807, 1811) vände sig blott emot regeringens fordringar på rekryteringens lagstadgande för beständigt, på den adliga skattefrihetens inskränkning och andra åtgärder till följd af den finansiella statskrisen. Först efter de napoleonska krigen uppstod ett liberalt parti, som bekämpade kejsarens och Metternichs mer och mer utpräglade absolutistiska tendenser. Riksdagen 1825--29 tillbakavisade med kraft alla ingrepp i de konstitutionella rättigheterna. Polska revolutionen 1830--31 väckte ungrarnas lifliga sympatier och eldade deras egen fosterlandskänsla. I samma mån som det magyariska språket tillkämpade sig sin fulla rätt i de parlamentariska förhandlingarna (i stället för det häfdvunna latinet), uppblomstrade en politisk vältalighet (Nagy, Széchenyi, Wesselényi, Kölcsey, Kossuth, Deák m. fl.), som ryckte massorna med sig och förenades med ifver för genomgripande sociala reformer. Riksdagen 1833--35 förberedde böndernas emancipation trots regeringens tvetydiga hållning i denna fråga, som användes att väcka split emellan samhällsklasserna och undergräfva författningen. Under kejsar Frans' efterträdare, Ferdinand (1835--48), växte spänningen emellan hofvet i Wien och det ungerska själfständighetspartiet, som klagade öfver administrativa attentat emot komitatförfattningen, inskränkningar i pressfriheten och afvoghet emot det magyariska språkets officiella användning, under det att de serbiska och kroatiska nationalitetssträfvandena på ett misstänkt sätt gynnades från ofvan. Revolutionsåret 1848, då den habsburgska monarkien skakades i sina grundvalar, blef ödesdigert äfven för U. Med tillhjälp af folkdemonstrationer tvang riksdagen (mars) under L. Kossuths ledning regeringen att bevilja vidtgående reformer och tillsätta en särskild ansvarig ungersk ministär (under Batthyány). Men serberna och kroaterna påyrkade (liksom äfven rumänerna i Transsylvanien, hvars ständer proklamerade landskapets inkorporation med U.) å hvar sin sida full autonomi, och då deras fordringar tillbakavisades af ungerska riksdagen, grepo de till vapen, anförda af ståthållaren ("banen") af Kroatien, Jella&#269;i&#269;. Han uppmuntrades under hand af kejserliga hofvet och inryckte i U. (sept.). Efter fruktlösa förhandlingar emellan ungrarna och hofvet valde de förre en försvarskommitté med Kossuth i spetsen, hvarpå kejsaren anförtrodde högsta kommandot i U. åt Jella&#269;i&#269;. Ungerska insurgenthären sökte förgäfves undsätta Wien (okt.), hvars befolkning likaledes rest sig emot regeringen. Ferdinand afsade sig kronan till förmån för sin brorson Frans Josef (dec. 1848), som likväl icke erkändes af ungrarna. Med biträde af inhemska officerare (Görgei, Klapka m. fl.) och polska emigrantchefer (Bern, Dembinski) organiserade Kossuth en förtviflad folkresning emot de kejserliga trupperna och de fientliga nationaliteterna. Habsburgska huset förklarades af riksdagen förlustigt U:s krona (14 april 1849), men ungrarna råkade snart i så mycket större trångmål, som en rysk här under Paskievitj skyndade till den österrikiska regeringens undsättning. Kossuth afträdde diktaturen till Görgei, som genom kapitulationen i Világos (13 aug.) öfverlämnade sin här åt ryssarna. Sedan Klapka (sept.) uppgett Komorn, var resningen förbi. Några af ledarna (Batthyány m. fl.) afrättades ("Haynaus blodsdomar"), andra, bland dem Kossuth, lyckades fly öfver turkiska gränsen. Under den följande reaktionsperioden, som betecknas af ministärerna Schwarzenberg och Bach, behandlades U. som ett eröfradt land. Komitatförvaltningen suspenderades, tyska språket infördes i administrationen, tyska och bömiska ämbetsmän tillsattes i stället för ungrare. Transsylvanien, Kroatien och Banatet skildes helt och hållet från konungariket, och ett särskildt serbiskt vojvodskap upprättades, men öfverallt bedrefs förtyskningen åtföljd af polisförtryck, på ett planmässigt sätt. Detta regeringssystem ändrades först efter Österrikes nederlag i italienska kriget (1859). Oktoberpatentet af 1860 bebådade konstitutionella reformer för monarkien och de särskilda kronländerna. Men ministären Schmerlings helstatsförfattning (febr. 1861) förkastades af ungerska riksdagen (april s. å.), som häfdade det historiska och nationella statsskickets rätt. De förhandlingar, som öppnades med den åter sammankallade riksdagen (dec. 1865), afbrötos genom konflikten emellan Österrike och Preussen. Sedan Österrike genom freden i Prag (1866) blifvit undanträngdt från makten i Tyskland, måste monarkien organiseras på en annan grundval. Den definitiva uppgörelsen med U. (1867), väsentligen en frukt af Deáks (se d. o.) statsklokhet, åväga-bragte en realunion i "dualistisk" form mellan Stefanskronans land ("Transleithanien") och monarkiens öfriga område ("Cisleithanien"). Genom en särskild uppgörelse (1868) reglerades det statsrättsliga förhållandet emellan konungarikena U. och Kroatien. H-e. VI. Tiden från 1867 års uppgörelse till skilsmässan från Österrike (1867--1918). Uppgörelsen mellan Cisleithanien och Transleithanien -- om dess villkor se närmare Österrikisk-ungerska monarkien -- tryggade åt U. vidsträckt själfständighet; gemensamma blefvo endast utrikesärenden, de flesta försvarsärenden (dock ej värnpliktslagarna) samt de finansärenden, som gällde gemensamma utgifter eller genom öfverenskommelser för viss tid (ausgleiche) ordnades med afvägande af båda rikshälfternas intressen (frågor rörande handel, tullagstiftning, bank- och myntväsen, gemensamma järnvägar, värnplikt m. m.). Lagstiftningsrätten för de gemensamma ärendena uppdrogs åt delegationerna, årligen inkallade utskott af österrikiska riksrådet och ungerska riksdagen, hvilka äfven hade att fastställa budgeten för den gemensamma förvaltningen, kontrollera denna och, om så kräfdes, ställa den gemensamma riksministären till ansvar inför riksrätt. Tre gemensamma ministerier (med säte i Wien) upprättades: ministeriet för kejserliga huset och utrikes ärenden, rikskrigsministeriet och riksfinansministeriet. Särskilda utskott från de båda parlamenten (Quota-deputationen) skulle hvart tionde år bestämma de båda rikshälfternas andel i de gemensamma utgifterna; den fastställdes 1867 till 70 proc. för Österrike och 30 proc. för U. Öfverenskommelse ingicks om tullunion för 10 år framåt, om visst ungerskt bidrag till räntebetalning å monarkiens statsskuld o. s. v. Uppgörelsen hade förberedts genom privata

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0568.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free