1061 Ungerska Sankt Stefansorden-Ungerska språket 1062 L. Katona och F. Szinnyei, "Geschichte der unga-rischen literatur" (i "Sammlung Göschen", n:r 550, 1911; med rikhaltig bibliografi öfver öfversätt-ningar af ungerska författares verk, litteraturhistoriska arbeten m. m.); rätt fyllig öfversikt öfver den nyare litteraturen i samlingsverket "Ungarn" (Leipzig, 1918). - K. B. W. Ungerska Sankt Stefansorden. Se Ordnar. Ungerska språket hör jämte voguliskan och ost-jakiskan till den östligaste, s. k. ugriska gruppen af de finsk-ugriska språken. Om ungerskans utbredning och antalet ungersktalande se Ungrar na. Ungerskans dialekter stå hvarandra och skriftspråket rätt nära och indelas i följande grupper: 1) de västra dialekterna, i trakterna kring Raab, med den ålderdomliga Göcsejdialekten; 2) dialekterna "på andra sidan Donau", i trakterna kring Plat-tensjön; 3) dialekterna i låglandet (Alföld) från Ärad i ö. till Nagy-Kanizsa s. v. om Plattensjön i v.; 4) Donau-Theiss-dialekterna n. om de föregående; 5) pa/ocz-dialekterna in. v., n. om Donau; 6) de nordöstra dialekterna; 7) dialekterna i västra Siebenburgen "på andra sidan Kirålyhågöpasset" (mellan Grosswardein och Klaussnburg); och 8) szeklernas (se d. o.) dialekter i östra Siebenburgen, till hvilka äfven de egendomliga csango-dialekterna i Moldau räknas; gruppen 8 öfverensstämmer i många afseenden med grupperna l och 2, hvilket härrör däraf, att szeklerna (redan på 1000-talet) flyttats som gränsvakt till sina, nuv. boningsplatser troligen från västra Ungern. - De äldsta minnesmärkena af ungerskt språk äro en mängd ort- och personnamn i diplom alltifrån 1055; de äldsta sammanhängande texterna äro det s. k. Halotti beszéd från 1200-talets början och de omkr. 100 år yngre Königsbergfragmenten (se Ungerska litteraturen); viktigt är äfven ett antal glossor i ett mellan 1290 och 1310 skrifvet homi-liemanuskript från Gyulafehérvår (Karlsburg i Siebenburgen). Dessa fornungerska språkminnesmärken, hvilkas rätta läsning erbjuder stora, ännu icke fullt lösta svårigheter, stå särskildt i vokalis-men på en mycket ursprungligare ståndpunkt än den senare ungerskan: hodu utu, nu had-ut "armé-väg"; keyk, nu kék "blå"; ahszin, nu asszony "fru"; tonoht, senare tanojt, nu tanit "undervisar" o. s. v. 1400- och 1500-talens handskrifter (afrättade på många olika dialekter) stå redan den nuvarande ungerskan mycket närmare. Ett enhetligt skriftspråk uppstod först mot 1500-talets slut och i 1600-talets början med Kårolis utmärkta bi-belöfversättning (1590) och Påzmånys (se d. o.) verksamhet. Af särskild betydelse för dess utveckling blefvo sedermera Gyöngyösi, Csokonai, S. Kisfaludy, Kölcsey och "neologerna" (ordnybildar-na) Faludi, David Baröti Szabö (1739-1819) och framför allt Kazinczy (se Ungerska litteraturen); de öfverdrifter, till hvilka neologerna ofta gingo, och de brott mot språket de föröfvade (värst af alla David Barczafalvi Szabö, 1753 eller 1755-1828) framkallade heta strider och i senare tider en kraftig reaktion, ledd af G. Szarvas (se d. o.) och hans lärjungar. Ännu kvarstår emellertid en mängd af neologernas språkvidrigt bildade ord i bruk och har fått en sådan häfd, att de icke vidare kunna utrotas. Trots de puristiska sträf-vandena finnas också många germanismer kvar i språket, och i den lättaste stilen är Wientyskans inflytande oemotståndligt. I bättre litteratur sträfvar man ofta medvetet att följa franska stilideal; den akademiska stilen är dock ofta retorisk, tung och latiniserande. Ungerskan skrifves med latinska bokstäfver. Ortografien är i det hela enkel och ljudenlig. Det korta a är ett mycket dunkelt, med läpprundning uttaladt a; det korta e uttalas i vissa ord och ordformer som ett mycket öppet ä, i andra åter ungefär som i sv. den; denna skillnad har likväl i många dialekter liksom också i allt större utsträckning i det bildade talspråket upphäfts till förmån för det öppnare uttalet (i språkvetenskapliga arbeten betecknas det slutna ljudet e, t. ex. nekem "åt mig"; te "du"); o är ett mycket slutet å-Ijud; u och u uttalas som i tyskan. Långa vokaler tecknas med ett streck (ii och ö med två streck) öfver vokaltecknet; det långa a är mycket öppet, de öfriga långa vokalerna é, ö o. s. v. mycket slutna. Af konsonanterna uttalas k, p, t utan aspiration; ty som muljeradt t: atya "fader"; gy som muljeradt d: magyar "ungrare"; "ungersk"; cz, i nystafning c som ts: arcz, are "ansikte"; cs som tf: csak "blott"; h alltid hörbart utom i slutet af ord och stafvelser: méh, dativ méhnek, nom. plur. méhek "bi"; sz som s: szép "vacker"; s som /: est "afton"; z som s: kés "hand"; zs som /: rözsa "ros"; ly fordom som muljeradt l, ett uttal, som numera förekommer blott i några palöcz-dia-lekter, medan ly eljest i största delen af landet och af alla bildade uttalas som j och i dialektgrupperna l och 2 (se ofvan) som 1: lyuk "hål"; kiråly "konung"; ny som muljeradt n: nyelv "språk"; i ng måste g alltid höras: häng, nom. plur. hangok "ljud". Då i böjnings- eller afled-ningsformer och sammansättningar en tonande konsonant kommer att stå omedelbart före en tonlös, blir den i många fall tonlös; en tonlös konsonant blir likaså i många fall tonande framför en tonande konsonant: dob "han kastar", dobtam [då^tam] "jag kastade", dobhat [då'phat] "han kan kasta"; rozs [råj] "råg", rozskenyér [rå'jke-njer] "rågbröd"; Bécs [betJ] "Wien", Bécsbe [beMjbä] "till Wien". Långa konsonanter dubbel-skrifvas; vid dubbeltecken fördubblas då det första tecknet: (rossz [rass] "dålig", öccse [ö;ttjä] "hans yngre broder"; kirdllyal [ki'räjjal] "med konungen"). Den alltid mycket starkt framhäfda huf-vudaccenten hvilar på ordets första stafvelse. - I familjenamn förekomma allehanda arkaistiska skrif-sätt: Dessewffy [dä'jöfi], Jösika [jå'jika], Batthyåny [ba^tjänji] o. s. v.; särskildt ofta skrifves i dem ett slutande -i som -y: Vörösmarty, Kisfaludy m. m. - Alla icke sammansatta ord äro antingen högvokaliska (i hvilka det blott förekommer de främre vokalerna e, i, ö, u, korta eller långa) eller lågvokaliska (i hvilka det åtminstone finnes en bakre vokal, a, o, u, kort eller lång); de flesta ändelser, som innehålla en vokal, ha både en hög-vokalisk och en lågvokalisk form, som efter vokalharmoniens lagar läggas till resp. hög- och lågvokaliska ord (ex. nedan). Grammatiskt kön saknas i ungerskan. - Bestämd artikel är a, framför vokal az; obestämd artikel är (räkneordet) egy. - Endast en deklination finnes, och kasusändelserna äro desamma i singularis och