1059 Ungerska litteraturen 1060 produktionen af dramer af alla slag blir på en gång ' abnormt stark. I tidskr. Athenczum (1837-43) behärska Bajza, Vörösmarty och framför allt den otroligt flitige litteraturhistorikern F e r e n c z T o l d y (se d. o.) den litterära kritiken. Äfven i Ungern riktar romantiken uppmärksamheten på folkets diktning, och skalderna försöka allt oftare anslå folkets ton, så bl. a. Vörösmarty och framför allt Czuczor. Men ingen af dem når det mästerskap och sjunger så ur folkets själ och på dess språk som Sån dör P et of i (se d. o.), Ungerns störste lyriker, kärlekens, frihetens och vinets sångare. - Under 1840-talet samlar den lysande talaren och publicisten La jos Kossuth (se d. o.) nationen omkring sig, men oafhängighetskampen slutar med Habsburgs seger, och äfven litteraturen lider under de följande årens reaktion och förtryck. Petöfi, Kossuth-tidens främste diktare, har fallit i frihetskriget, och hans många eftersägare kunna icke ersätta honom. Janos Arany (se d. o.), Ungerns störste epiker, som framträdt redan före revolutionen, och lyrikern Mihåly Tompa (se d. o.) bli nu den nationella diktningens främsta namn. Af andra skalder från absolutismens och den efter långa år återvunna s j älf ständighetens första tid må nämnas lyrikern, novellisten och kritikern Pål Gyulai (se d. o.), lyrikern, epikern och öfversättaren Karoly Szåsz (se d. o.), Petöfi-efterföljaren K å l m å n Töth (se d. o.) och lyrikern Jözsef Lévay (f. 1825). På dramats område märkas framför andra Imre Madåch (se d. o.); Szigligeti fortsätter sin flitiga produktion ; äfven G e r g e l y C s i k y (se d. o.) och E d e Töth (f. 1844, d. 1876) böra nämnas. Som romanförfattare framstå Zsigmond K e m é n y (se d. o.) och den utomordentligt produktive Mor Jökai (se d. o.); bland de många andra novell-och romanförfattarna äro kanske Vas Gereben (pseudonym för Jözsef Eadåkovics; 1823 -67), Karoly Vad n ay (f. 1832, d. 1902) och LajosAbonyi (1833-98) de bäste. Den alltjämt utkommande Budapesti Szemle, Ungerns förnämsta litterära tidskrift, uppsattes 1858. Det nya Ungern har efter försoningen med Österrike 1867 gått framåt med jättesteg, och äfven litteraturen har blifvit delaktig af det kraftigt pulserande lifvet, hufvudsakligen dock i kvantitativ och knappast i kvalitativ riktning. Den sväller öfver bräddarna i böcker och tidskrifter och nästan framför allt i tidningarna; karakteristisk är dessa sistnämndas storproduktion af smånoveller, kåserier o. d., som sedan sammanfattas i böcker. Alla moderna stilriktningar finna efterföljare, men ingen stor författarpersonlighet framträder; förströelselitteraturen dominerar, och diktningen blir, liksom i tidigare perioder, ofta kriaskrifning. Den största uppmärksamheten torde prosalitteraturen förtjäna. Främst bland den nyare tidens roman- och novellförfattare stå K å 1m å n Mikszåth (se d. o.) och F e r o n c z H e r c z e g (se d. o.); af de öfrige må, i bokstafsordning, som de mest omtalade nämnas Zoltån A m b r u s (f. 1861), S å n d o r Baksay (f. 1832), Istvån Bårsony (f. 1855), L a j o s B i r ö (en af de bäste i den yngsta generationen), Så n dör Brödy (f. 1863), Karoly Eötvös (f. 1842), Géza Gardonyi (se d. o.), ö dö n J ak a b (f. 1854), Zsigmond J us t h (1863-94), Dezsö M a l o n y a y (f. 1866), Gyula Pekar (f. 1867), Istvån Petelei (1852-1910), Jözsef P re m (f. 1850), Viktor K å ko si (se d. o.), György Szemere, Béla Töth (f. 1857), Arnold V é r t e s i (f. 1836); som romanförfattarinnor ha bl. a. Renée Erdös, Margit Kaffka och Cecil Tormay gjort sig bemärkta. Till den nyare och nyaste tidens lyriker höra Emil Äbrånyi (f. 1850), Andrås A dy (f. 1877; den förnämste bland de yngste), Lajos Bartök (1851-1902), Såndor Endrödi (f. 1850), J e no Heltai (f. 1871), Jözsef Kiss (f. 1843), Andor Kozma (f. 1861), Antal R a-dö (f. 1862), Gyula Re vi c zk i (1855-89), Mihåly Szabolcska (f. 1862), Gyula Var g h a (f. 1853) och Ärpåd Zempléni (f. 1865). Dramat är i det framför de flesta andra länder teaterälskande Ungern föremål för det största intresse; äfven som dramatiker ha de nyssnämnde Bartök, Brödy, Gardonyi, Heltai, H e r c z e g och P r é m framträdt; dessutom må nämnas Årpåd Berczik (f. 1842), Lajos Döczy (1845-1919), Såndor S om l ö (f. 1859); särskildt på sista tiden ha många habila teaterförfattare uppträdt och gjort sig kända äfven långt utanför landets gränser: Lajos Birö, Gåbor Drégely, Jenö Heltai, M e 1-chiorLengyel, Ferencz Mö l når, Dezsö Szomory. - De ledande skönlitterära sällskapen i Ungern äro Kisfaludysällskapet (se d. o.) och det yngre Pelöfisällskapet (se d. o.). - Af de ungerska tidningarna (1918) kunna särskildt framhållas Budapesti Hirlap, Pesti Hirlap, Az Est, Az Ujsdg, Vildg, alla i Budapest; landsortspressen är stor, men rätt betydelselös; af tidningar på icke-ungerskt språk må nämnas den viktiga tyska Pester Lloyd. Litterära tidskrifter äro den ofvannämnda Budapesti Szemle, Magyar Figyelö, U j Idök, den "västerländska" Nyugat, familjejournalen Vasdrnapi Ujsdg m. fl. Den ungerska vetenskapen har under 1800-talet blomstrat upp och skapat en betydande litteratur i alla dess grenar, till stor del skrifven på ungerska och understödd och utgifven framför allt af Ungerska vetenskapsakademien. Särskildt den nationella historieforskningen, litteraturhistorien och språkvetenskapen ha på allt sätt omhuldats och funnit många och förtjänta arbetare; här må blott nämnas historikerna Jözsef Teleki (se d. o.), Mihåly Horvåth (se d. o.), Låszlö Sza-lay (se d. o.), Såndor Szilågyi (se d. o.), Vilmos Fraknöi (se d. o.) och Henrik M a re z a Ii (se d. o.), litteraturhistorikerna Ferencz T öl dy (se d. o.) och Zsolt Beöthy (se d. o.) samt filologerna Jözsef Budenz (se d. o.), Pål Hunfalvy (se d. o.), Gåbor Szarvas (se d. o.), Zsigmond Simonyi (se d. o.) och Jözsef S z i n n y e i (se d. o.). Ett ytterst omfångsrikt ungerskt författarlexikon har utgetts af Jözsef Szinnyei d. ä. (se d. o.). Litt.: Zs. Beöthy, "A magyar irodalom története", I-II (1895-96; 2:a uppl. 1899-1900), J. H. Schwicker, "Geschichte der ungarischen litteratur" (1889), I. Kont, "Geschichte der ungarischen litteratur" (1906), F. Riedl, "Die ungarische literatur" (i "Kultur der gegenwart", I, 9; 1908);