1071 Ungrarna 1072 nerna; efter dessas aftåg vandra germanska stammar genom landet, och efter dem åter sätta sig de turko-tatariske avarerna fast där; under det avariska herraväldets tid börja slaverna invandra. Efter ungrarna komma turko-tatariska jazyger (ung. jäszok, se J ås z så g), kumaner (se d. o.; ung. kunok), polovtser (ung. palöczok) och petjeneger (se d. o.; ung. besenyök] till landet och uppgå småningom i ungrarna. Den högst betydande tyska invandringen börjar vid midten af 1100-talet; dessa tyskar ha till stor del behållit sin nationalitet, men en mängd af dem har också magyariserats. Efter turkarnas utdrifning ur Ungern måste stora delar af särskildt låglandet, som blifvit folktomt under turktiden, koloniseras på nytt, och detta skedde med både tyskar, slovaker, kroater, serber, bulgarer och rumäner, af hvilka sedermera många gått upp i ungrarna. Äfven rätt många armenier ha invandrat (till Siebenburgen), för att icke tala om de utanför samhället stående zigenarna, hvilka dock endast i ringa utsträckning blandat blod med sina grannar. Om det starka judiska inslaget har ofvan talats. I senare tider har den både medvetna och omedvetna magyariseringen likaså verkat mycket kraftigt, framför allt i de bildade klasserna, hvarom bl. a. de otaliga tyska och slaviska familjenamnen bland ungrarna vittna; i nutiden utbytas f. ö. dessa namn i allt större utsträckning mot ungerska sådana. Det är af allt detta klart, att nutidens ungrare måste vara ett utprägladt biandfolk och att det knappast är möjligt att tala om någon särskild ungersk typ, vare sig i kroppsligt eller andligt afseende. Det finsk-ugriska elementet har säkerligen ytterst tidigt öfverflyglats af det turko-tatariska, som troligen utgjort någon öfverklass inom folket; att nu söka efter finsk-ugriska typer bland ungrarna är lönlöst; lättare finner man turkiska sådana, särskildt i de trakter, där de nyssnämnde jazygerna, kumanerna, polovt-serna och petjenegerna bott. Hur det finsk-ugriska språket under dessa förhållanden kunnat bevara sig ned genom tiderna och bli ett föreningsband för så många olika antropologiska element, är ett svårbegripligt faktum. Ännu ha f. ö. inga mera ingående antropologiska undersökningar af ungrarna företagits; endast rörande deras kroppslängd vet man något mera: Körösi fann bland 20,667 undersökta värnpliktiga en medellängd af 162,4 cm., Scheiber bland 16,107 värnpliktiga en medellängd af 161,9 cm. F. ö. äro ungrarna i regel brakycefala och mörkhåriga; jämte de kanske vanligaste bruna ögonen har man i vissa trakter funnit anmärkningsvärdt många blåa sådana. Ansiktet är ofta lågt och bredt och näsan kort, smal och hög. Till karaktären vilja ungrarna själfva gärna anse sig vara värdiga, ridderliga, fosterlandsälskande, något tungrodda och melankoliska, men också d j arf va och lätt uppbrusande; sådana de framträdt i sin politiska och sociala utveckling, kan man kanske närmast karakterisera dem som ett krigarfolk med utpräglade anlag för politisk verksamhet och starkt fasthållande vid sin nationalitet, men icke med så stor fallenhet för praktiskt arbete och framför allt icke för handel, som därför i stor utsträckning öfvergått i judarnas händer; den sociala klass-skillnaden har liksom motsättningen mot de öfriga nationaliteterna inom lan- det, utom tyskarna, hittills varit mycket stor. - På den ungerska landsbygden lefva ännu många ålderdomliga och ursprungliga näringsfång, seder och föreställningar kvar i väl bibehållet skick. Fiskeriet visar en hop redskap och metoder, som säkerligen medförts från östern. På pusztan (se d. o.) kände sig det fornungerska ryttarfolket särskildt väl hemmastadt, och ännu i dag lefva där herdarna fädrens lif bland väldiga kreaturshjordar al alla slag, om ock stora delar af de gamla stäpperna på senare tider blifvit lagda under plogen. Städerna ute på slätten äro ännu till icke ringa del ofantliga anhopningar af bondgårdar med sina logar, stall och lador, och i gårdarnas byggnadsstil och inredning råda alltjämt de gamla tiderna. Nationaldräkter af vida skiftande typer äro ännu i allmänt bruk; pälsar, rockar och andra klädesplagg Ungerska folkdräkter (från komitatet Bihar). utsiras med vackra, mångfärgade broderier (se fig.), i hvilka tulpanmotivet är särskildt framträdande. Sång, musik och dans (csdrdäs, se d. o.) äro ytterst omtyckta; musiken utöfvas mest af zigenarna och är af österländskt ursprung. Den muntliga folklitteraturen är rik. Ungrarna erbjuda således, liksom de andra folkstammarna i landet, etnografen och folkloristen ett rikt arbetsfält, och under de senare årtiondena har också mycket uträttats på detta område, med den rikhaltiga etnografiska afdelningen af Nationalmuseet som centrum. Tidskrifterna "Ethnologische mittheilungen aus Un-garn" (9 bd; 1887-1905) och framför allt "Ethno-graphia" (ungersk; 29 bd fr. o. m. 1890) innehålla ett mycket stort material rörande Ungerns etnografi. Nämnas må äfven de rikt illustrerade arbetena af Zs. Båtky, "tJtmutatö néprajzi mu-zeumok szervezésére" (1906), 0. Herman, "A ma-gyar halåszat könyve" I-II (1887) och "A ma-gyarok nagy ösfoglalkozåsa" (1909), samt J. Jankös (1868-1902) många värdefulla arbeten. P. Hunfalvys "Ethnographie von Ungarn" (1877) har