1075 Unguis-Ungulata 1076 gar, har man numera allmänt öfvergett denna sammanställning. L-e. Unguis, lat., klo, nagel. Ungula, zool. Se Ungulata. Ungulata (af lat. u'ngula, hof, klöf), Hofdjuren, zool. (en benämning, som vanligen återges med "hofdjur"; stundom betecknas som "hofdjur" endast en grupp bland Ungulata, nämligen Perissodactyla). Åsikterna rörande denna däggdjursordnings naturliga begränsning ha på grund af de senaste årens paleontologiska upptäckter undergått väsentliga förändringar. Medan förut af lefvande djur i allmänhet endast de s. k. partåiga och opartåiga hofdjuren räknades till Ungulata, har upptäckten af en mängd utdöda mellanformer mellan de sagda hofdjuren samt snabeldjuren och klippdassarna ådagalagt, att vid en gruppering, som gör anspråk på att taga hänsyn till de verkliga släktskapsförhållandena, dessa djurformer ej kunna skiljas, utan fastmera måste tillsammans med flera fossila däggdjursgrupper sammanföras till en ordning Ungulata, som på detta sätt kommer att omfatta ett stort antal tämligen olikartade former, för hvilka endast få karaktärer äro gemensamma. De äro företrädesvis växtätare, en del dock allätare. Detta förhållande finner ock sitt uttryck i kindtändernas beskaffenhet. Dessa äro näml. strecktecknade eller knöliga. De fungerande tårna växla till antalet mellan 5 och 1 och äro hos det stora flertalet försedda med hofvar eller klöfvar (se dessa ord). Nyckelben i fullt utbildadt tillstånd saknas utom hos några utdöda. Man har inom hofdjuren skilt på följande underordningar. 1:a underordningen: Condylarthra äro utan tvifvel de ursprungligaste af alla kända hofdjur, och flera af de högre hofdjuren torde kunna härledas från dem; sannolikt stå de i släktskapsförbindelse med de ursprungligaste rofdjuren, Creodonta (se Rofdjuren). Som de lefvat i Nord-Amerikas eocenperiod, höra de till de äldsta Eutheria (jfr Däggdjur, sp. 1202). För att tillhöra denna däggdjursordning, som ju omfattar de största nu lefvande landtdjur, äro de flesta Condylarthra att beteckna som små djur. De ha en liten och låg skalle med öppna ögonhålor. Alla extremiteter äro försedda med fem tår, några äro tågångare, andra hälgångare, några ha klolika tår, andra hofvar. Tandsystemet är fullständigt, bildande en sluten tandrad. Svansen är lång, alltså afvikande från de moderna Ungulata. Till de bäst kända hör släktet

Fig. 1. Restaureradt skelett af Phenacodus primævus.

Phenacodus med hofliknande tår (fig. 1) och dennas förfader Euprotogonia med kloliknande tår. 2:a underordningen Perissodactyla, Opartåiga hofdjur. Kännetecknande för dessa är i främsta rummet den starkare utbildningen af den mellersta tån, på samma gång sidotårna i motsvarande grad försvagas eller försvinna: de bakre extremiteterna ha högst tre, de främre högst fyra fungerande tår. Språngbenet skiljer sig från förhållandet hos nästa underordning därigenom, att dess öfre ledyta är djupt fårad, medan den nedre är plattad; hos Artiodactyla bär det djupt fårade ledytor å båda ändar. I sammanhang med fotens differentiering står ock armbågs- och vadbenets tillbakabildning (jfr Hästdjuren, fig. 4); hos de flertåiga äro sagda ben fullständiga, hos hästdjuren har en fortgående reduktion af desamma egt rum. Hos de mera moderniserade Perissodactyla inträder en förminskning af tandsystemet, som angriper fram- och hörntänder samt fylogenetiskt de främsta kindtänderna. Hos flertalet äldre släkten af Perissodactyla äro de främre kindtänderna mindre än de bakre, hos historiskt yngre ha de främre utbildats till ungefär samma storlek som de bakre. Kindtändernas krona är ursprungligen fyr- eller flerknölig, hos senare släkten förenas dessa knölar genom lister. Af denna i gångna geologiska tidsåldrar mycket formrika underordning kvarlefva endast rester, nämligen tapirerna (se Tapir), noshörningarna (se d. o.) och hästdjuren (se d. o.). Af de utdöda Perissodactyla förtjäna framhållas familjerna Titanotheriidæ (se d. o.) och Palæotheridæ (se Palæotherium), af hvilka den sistnämnda är nära besläktad med hästdjuren. 3:e underordningen Artiodactyla, Partåiga hofdjuren l. klöfdjuren. I motsats till Perissodactyla, som ha sin blomstringstid långt bakom sig, äro Artiodactyla nutidens mest formrika och lifskraftiga hofdjurstyp. Alla Artiodactyla skilja sig från Perissodactyla därigenom, att tredje och fjärde tån äro ungefär lika starkt utbildade, så att de tillsammans bilda ett symmetriskt par; andra och femte tån, om de finnas, äro också lika utbildade, men svagare än de förstnämnda; extremitetens längsaxel går mellan andra och tredje tån, medan densamma hos Perissodactyla går genom tredje tån. Till gruppen Bunodontia (af grek. buno's, kulle, och odūs, tand), d. v. s. djur med flerknöliga kindtänder, höra fam. svindjur, flodhästar (se dessa ord) och Elotheriidæ, hvilken sistnämnda familj omfattar några släkten ur Europas och Nord-Amerikas äldre tertiär, som skilja sig från svindjuren hufvudsakligen genom mera ursprungligt byggda fram-, hörn- och främre kindtänder. En annan grupp innesluter några familjer med endast fossila släkten, såsom Anthracotheriidæ (se Anthracotherium) och Anoplotheriidæ (se Anoplotherium). De med strecktecknade kindtänder försedda Artiodactyla, de s. k. Selenodontia (af grek. selēne, måne, och odūs, tand; kindtändernas tuggytor ha flera halfmånformiga emaljlister), bestå bl. a. af de utdöda familjerna Cænotheriidæ (se Cænotherium) och Oreodontidæ (se d. o.); beträffande de nu lefvandes egenskaper och grupper se Idisslare samt Giraffdjur, Hjortdjuren, Kameldjuren, Nötdjuren, Pecora och Tragulina. 4:e underordningen Ancylopoda l.