1087 Unitarier 1088 vår. Jfr K E Palmgren, "Den unisona sången'' U896). E.Y-t. Unitärier (af lat. unitas, enhet). 1. Teol., anhängare af de unitariska trossamfunden, hvilka skilja sig från öfriga kristna kyrkosamfund i första hand genom det bestämda förkastandet af treenighets-läran (se Antitrinitarier) och förnekandet af Kristi "gudom" äfvensom i allmänhet genom sin mer eller mindre utprägladt rationalistiska ståndpunkt. Redan under reformationstiden framträdde ett stort antal representanter för en sådan åskådning. Deras hemland var i de flesta fall Italien, där reformationens idéer sammansmält med renässansens och därigenom tagit en rationalistisk riktning. Hotade af inkvisitionen, utvandrade de till Frankrike, Tyskland, Schweiz m. fi. länder. De flesta hamnade slutligen - då de ingenstädes funnit någon säker fristad - i Polen, där faktiskt en ganska vidsträckt samvetsfrihet rådde. Inom de evangeliska församlingarna i detta land uppstod, under dessa emigranters inflytande, ett unitariskt parti, hvilket sedermera, utstött ur den evangeliska kyrkan, bildade ett särskildt unitariskt kyrkosamfund. F a u s t u s Socinus (d. 1604) intog från 1579 och till sin död en ledande ställning inom detta samfund och tryckte sin prägel på både dess författning och lära. Efter honom benämndes de äldre unitarierna vanligen socinianer. Sin klassiska utformning har denna äldre unitarisms (socinianismens) åskådning fått i den s. k. Rakaukatekesen (1605, lat. uppl. 1609). Se vidare Socinianer och Rakaukatekesen. - Det unitariska samfundet i Polen blef snart talrikt och inflytelserikt; det räknade inom sig många framstående män samt hade utmärkta skolor och en rik teol. litteratur. Dock blef dess blom-string blott af kort varaktighet. Den katolska reaktionen, som, i synnerhet sedan den katolska grenen af Vasahuset bestigit polska tronen, uppträdde allt hänsynslösare, medförde steg för se dess undertryckande. Unitariernas högskola i Rakow stängdes 1638, och de förständigades 1658 att inom två år lämna riket. Åtskilliga polska unitarier funno då en fristad i Brandenburg, andra i Holland. De fleste togo dock sin tillflykt till Siebenburgen, där en unitarisk kyrka grundlagts, genom B l an dr ät a (se d. o.), ungefär samtidigt med den i Polen, och där den bibehållit sig intill våra dagar. Efter detta furstendömes förening med Österrike (1687) voro unitarierna ofta utsatta för förföljelser. Med Josef II:s toleransedikt (1787) inträdde för dem en ljusare tid, och från 1848 intaga de en med öfriga konfessionskyrkor jämbördig ställning. Omkr. 1910 uppgick deras antal till närmare 70,000, fördelade på öfver 160 församlingar. Under 1800-talet trädde de i nära förbindelse med sina trosförvanter i England och Nord-Amerika, och deras teologi har därigenom fått en mera modern prägel. - Af de från Polen för-drifne socinianerna togo några sin tillflykt till England, där flera af dem måste lida döden för sin tro. Den förste engelsman, som Öppet och i skrift uppträdde såsom förkämpe för unitariska idéer, var John Biddle från Gloucester (f. 1615, d. 1662). På grund häraf blef han föremål för svåra förföljelser och dog i fängelse. Trots uniformitetsakten af 1662 och ehuru alla unitarier uttryck- ligen uteslötos från toleransediktet 1689, spred sig rörelsen i slutet af 1600- och början af 1700-talet med anmärkningsvärd snabbhet. Särskildt vann den tillskott därigenom, att ett flertal presbyterianska församlingar småningom, uttryckligt eller faktiskt, anslöt sig till densamma. De första, öppet såsom unitariska betecknade församlingarna i England bildades af prästmannen T h e o p h i-lus Lindsey (se denne), som 1773 utträdde ur statskyrkan, samt kemisten P r i e s 11 e y (se denne). De förföljelser, för hvilka den senare på grund af sina religiösa och politiska åsikter blef utsatt, föranledde honom att 1794 emigrera till Nord-Amerika, där han verksamt bidrog till att sprida unitarismens idéer. Först 1813 blefvo Englands unitarier lagligen likställda med andra dissen-ters. På 1800-talet undergick den unitariska teologien i England stora förändringar. Den gamla, ensidigt förståndsmässiga och biblicistiska åskådningen gaf plats för mera allmänt idealistiska, kulturellt och filosofiskt bestämda strömningar. I denna riktning ha särskildt James Marti-neau (se d. o.) samt inflytandet från den nyare amerikanska unitarismen verkat. De direkt till det unitariska samfundet anslutna kyrkorna uppskattades omkr. 1910 till 372. Men de unitariska strömningarna sträcka sig vida utanför de egentliga organiserade församlingarna och bilda med sin propaganda för liberala religiösa idéer en betydelsefull faktor i Englands andliga lif. I denna propagandas tjänst stå flera rikt doterade stiftelser, bl. a. den s. k. HMert trust, som verkar dels genom att anordna teol. föreläsningsserier ("Hibbert lectures"), dels genom att utge en tidskrift, den ansedda "Hibbert journal". - I Nord-Amerika vunno unitariska idéer, delvis under direkt europeiskt inflytande, redan tidigt insteg bland de puritanske invandrarnas ("pilgrimsfädernas") afkom-lingar. Denna utveckling underlättades genom den frihet i såväl dogmatiskt som i andra hänseenden dessa puritanska kretsar, ehuru själfva ortodoxt reformerta, i enlighet med sina independistisk-kongregationalistiska principer gett åt de enskilda församlingarna. Så behöfde till en början ingen separation, ingen bildning af nya församlingar ega rum, utan i den mån som den unitariska uppfattningen vann herravälde i kongregationalistiska församlingar, ombildade dessa efter hand sin lära och kult i denna riktning. 1815 gaf emellertid denna utveckling anledning till en öppen schism inom den kongregationalistiska kyrkan och ledde till, att den sönderföll i två läger. De unitariskt sinnade prästerna och församlingarna antogo nu äfven det unitariska namnet. Först 1825 sammanslöto de sig dock till en gemensam organisation: American unitarian association. - Med hänsyn till sin religiösa åskådning genomgick den amerikanska unitarismen under 1800-talet en med den engelska likartad utveckling. Under inflytande af W. E. Channing (se d. o.) uppgaf man den äldre socinianismens utprägladt biblicistiska karaktär: bibelns auktoritet fattades på ett friare sätt, och vid dess sida ställdes det sedliga medvetandet, "den inre människan", såsom den högsta religiösa instansen. Denna tankegång utvecklades vidare i radikalare riktning genom Th. Parker (se d. o.). Religionens sanningsinnehåll är enligt honom till sin egentliga