1153 Upolu-Uppbud 1154 planschverk, katalogarbeten, utmärkta artiklar i Nordisk familjebok och i tyska konversations-lexika, tidningsartiklar, öfversättningar, bl. a. af Ltibkes "De bildande konsternas historia" (1871), Falkes "Konststilar och konstslöjd" (omarb. öfv., 1885) och Dolmetschs "Ornamentets bok" (1889; ny bearb. uppl. 1898-1900). Hans mest omfattande och mest betydande originalarbete var Die architectur der renaissance in Schweden 1530 -1760 (Berlin, 1897-1900, praktupplaga; på sv. Svensk byggnadskonst 1530-1760, 1904). U. gaf här ett för svensk konstforskning grundläggande verk, som skildrar vår arkitekturs utveckling och stadier från "Vasastilens" uppkomst genom högrenässans, barock och rokoko med italiensk, holländsk och fransk påverkan. U. hade låtit en mängd yngre arkitekter och ritare för sin räkning göra uppmätningar, ritningar och fotografier af arkitekturverk i olika delar af Sverige samt anlade af deras och sina egna samlade blad en ytterst rikhaltig och instruktiv arkitektonisk, topografiskt ordnad samling, som var afsedd att bilda en parallellsamling till Dahl-berghs "Suecia" och enligt hans plan borde fortsättas fram till nyaste tid. Denna af honom ordnade samling har delvis öfvergått i Nationalmuseets ego. - Valda skrifter, innehållande flera af de här ofvan nämnda studierna - alla med svenskt ämne - utkom 1901. Jfr biografi af G. Göthe i "Nordisk tidskr." (1900) och af K. Wåhlin i "Ord och bild" (s. å.; med bibliografi). 2. Gustaf Herman Fabian U., den föregåendes son, museiman, f. 13 mars 1875 i Stockholm, blef J&los. kandidat 1897, licentiat 1901 och filos, doktor 1912, allt i Uppsala. Han var e. o. amanuens i Nationalmuseum 1898-1902, blef öfverlärare i konsthistoria vid Tekniska skolan 1903, intendent vid Nordiska museet 1906 (föreståndare för afd. De högre stånden) och detta museums styresman 1913. Han är sedan 1906 sekreterare i samfundet S:t Erik och redaktör för dess årsbok. Bland U:s skrifter må nämnas Om Gustaf Vasas hof (1912), Möbler i afdelningen för de högre stånden i Nordiska museum, l och II (1912-13), Skansen i 25 år (1916) samt ytterligare ett antal gedigna artiklar om byggnadskonst, bostäder, möbler, guldsmide, skrån m. m. i olika publikationer (äfven i Nordisk familjebok). 1. L. L. (G-g N.) 2. G-g N. Upolu, en af Samoaöarna, s. ö. om ön Savaii och näst denna den största i gruppen, 868 kvkm. Den långsträckta ön, genom hvilken går en ända till 980 m. hög bergskedja, hvars toppar bestå af utslocknade vulkaniska kratrar och basaltkäglor, omges h. o. h. af ett barriärref, som dock på flera ställen har öppningar, ön bebos af omkr. 18,000 till kristendomen omvända polynesier och omkr. 350 hvita. Den odlade jorden är hufvudsakligen upptagen af kokospalmer, som lämna kopra (kokosnötens kärna), öns förnämsta produkt; därjämte odlas bomulls- och kaffebusken samt kakao och tobak, öns hufvudort och bästa hamn är A p i a, på norra kusten, och på sydkusten ligga Safata och Falealili, öns folkrikaste plats, vid bukterna med samma namn. U. tillhörde sedan den tysk-engelska öfverenskommelsen 14 nov. 1899 till Världskrigets utbrott Tyskland. E. A-t. Tryckt den 2% 20 Uppassningsställe, sjöv., lotsplats, ställe, där lots är skyldig att uppehålla sig ("uppassa") dels för att därifrån kunna varsebli ankommande fartyg, hvilka han är skyldig att möta på vissa bestämda ställen, dels för att där lots må kunna beställas. Se Lotsförman och L o t s v e r-ket. R.N.* Uppbacka, sjöv., upplägga maten i därför afsedda kärl, "backar" (se Back 1). Besättningen å örlogsfartyg indelas i backlag, med 6 å 8 man i hvarje. På handelsfartyg finnas vanligen blott två backlag: det första, som "skaffar" (intar sin måltid) på ord. tid, och det andra, som ej får sin "skaffning", förrän det "förfångats" (aflösts) på däck af det första. R. N.* Uppbindstygel, ridk. Se Tyglar 1. Uppbo, by i Stora Skedvi socken, Kopparbergs län, n. om Dalälfven. Vid U. färjställe slogo dalamän under Sten och Nils Sture 1470 en upprorshär under Erik Karlsson (Vase), och till minne däraf aftäcktes 11 sept. 1901 där ett monument ("Sturemonumentef"). Se K. Hult, "Uppbostenen 1 St. Skedvi" (i "Julbok för Västerås stift", 1909). Uppbringning, i krigstid taga i besittning fientliga örlogs- eller handelsfartyg äfvensom sådana neutrala fartyg, hvilka föra krigskontraband, bryta blockad eller på annat sätt förgå sig mot neutralitetens lagar. Uppbringningen, till hvilken endast örlogs- och kaparfartyg (försedda med lagliga kaparbref), i vatten utom neutral makts territoriella vattenområde, äro berättigade, tillgår vanligen så att, sedan det främmande fartyget strukit flagg eller vid visiteringen skäl förefunnits för dess uppbring-ning, en officer eller annan lämplig person ombord-sändes och tar fartyget i besittning. Han uppsätter därvid inventarium eller ock direkt förseglar lastluckor, gods och handlingar m. m., utbyter en del af eller hela besättningen, sänder befälet ombord å pristagaren och afgår därefter med "prisen" (det tagna fartyget) till egen hufvud-styrka eller till lämplig hamn för att afvakta ytterligare order. Se vidare Pris, sp. 289. Sedan under Världskriget den internationella rätten i mångt och mycket upphört att gälla, ha fientliga fartyg sällan uppbringats, utan i stället blifvit sänkta. R. N.* Uppbröstning, Uppbröstningshål, U p p-bröstningsögla, artill. Se Fordon, sp. 840. Uppbud, jur., det erbjudande att mot lösen förvärfva viss egendom, som framställes offentligen vid domstol och afser alla till sådan inlösning berättigade. I svensk rätt förekommer (dock blott på papperet) dylikt uppbud af förfallen lös pant (Handelsbalken kap. 10 § 2). Vida mer betydande voro de uppbud af fast egendom, hvarmed enligt vår äldre rätt köp, skifte (byte) och gåfva, äfvensom förfallen pant (se Införsel 2 a), skulle lagfaras. Nämnda öfverlåtelser skedde ursprungligen offentligen på tinget eller på rådstugan, efter föregående erbjudande, "uppbjudande", åt de börds- eller lösningsberättigade att inom viss tid öfvertaga egendomen. Sedan öfverlåtelsens offentlighet inför domstolen upphört och i dess ställe kommit enskildt upprättade aftal, blef det förvärf våren (köparen) och ej öfverlåtaren, som för att få lagfart måste låta fångeshandlingen 30 b. 37