- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
1161-1162

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppfordringsverk, tekn. - Uppfostran

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vattenuppfordringsverk se d. o. och Pump. Jfr Transportanordningar. Fmn. Uppfostran, pedag., i inskränkt bemärkelse de vuxnes (föräldrars, lärares och andra uppfostrares) afsiktliga verksamhet för att främja barnens och ungdomens utveckling. Men ofta fattas uppfostran äfven i vidsträcktare bemärkelser. Så t. ex. talar man om folkuppfostran och tänker därvid närmast på de vuxna folkmedlemmarnas utveckling. Med själfuppfostran förstår man den mognade ungdomens eller de äldres afsiktliga sträfvan att själfva fortsätta den uppfostran, som andra förut låtit komma dem till del, eller att ersätta den uppfostran, om hvilken de förut gått miste. Uppfostran genom andra förlorar mycket af sitt värde, om den icke på detta sätt fortsättes af den uppfostrade själf. Lifvet säges uppfostra, och det är sant, att de omgifningar, i hvilka vi lefva, de öden, som möta oss, det yrke, som vi valt, och den tidsanda, som på mångfaldigt sätt inverkar såväl på våra åsikter som på våra känslor och handlingar, långt mer bestämma vår utvecklings både riktning och fortgång än all den uppfostran, som vi under barndomen och ungdomen fått i hem och skola. Men dessa inflytanden äro i regel oafsiktliga i förhållande till vår utveckling och kallas därför endast i oegentlig bemärkelse uppfostran. Snarare äro de att betrakta som den egentliga uppfostrans gränser. Detsamma gäller ock om de handlingar af föräldrar och lärare, som ej afsiktligt företagas med tanke på deras inverkan på barnens och de ungas utveckling, men ofta långt mer än den egentliga uppfostran ingriper i deras personligheters danande. I en ännu inskränktare bemärkelse än den ofvan först anförda tas ordet uppfostran, då man skiljer mellan uppfostran och undervisning, begränsande den förra till att gälla endast viljans (och känslans) utveckling, under det att undervisningen afser förståndsutvecklingen. -- Betänker man mångfalden och styrkan af den personliga utvecklingens oafsiktliga faktorer och därjämte besinnar, att de medfödda anlagen och den uppfostrades egen vilja också i hög grad inverka på hans utveckling, så inser man de trånga gränserna för den egentliga uppfostrans makt och aktar sig för att för mycket ge uppfostraren skulden för en försenad eller missriktad utveckling hos den uppfostrade. Men å andra sidan får man ej däraf förledas att underskatta uppfostrans värde och betydelse. En klok uppfostrare söker så långt möjligt taga äfven de antydda andra utvecklingsfaktorerna i sina afsikters tjänst, hvarigenom han väsentligt kan öka sin uppfostrande förmåga. Först och främst söker han lämpa alla sina åtgärder efter den unges anlag och begåfning, i det att han tar hänsyn till dem både vid uppfostringsmålets närmare bestämmande och vid valen af medlen för att nå det. Särskildt söker han vid sin uppfostrande verksamhet följa naturens anvisningar med afseende på barnets ålder och utvecklingsgrad, så att han alltid ger uppfostran den form, som lämpar sig för barnet eller den unge på det åldersstadium, som vid tillfället är inne. Han uppmuntrar hvarje egen ansats af barnet i god riktning och söker vänja det att behärska de drifter och begär, som hota att snedvrida dess utveckling. Han söker förmå de andra personer, som inverka på barnet, att samarbeta med honom till barnets välförstådda bästa, sträfvar att, så vidt möjligt, i utvecklingshänseende förbättra alla dess förhållanden och bemödar sig att skydda det för skadliga inflytanden. Förfares i alla dessa hänseenden med klokhet, kraft och planmässighet, är uppfostrans makt stor. Och en god uppfostran är den största välgärning, som från andra kan komma en ung människa till del. I samma mån som kulturen fortskrider, blir uppfostran allt mera oumbärlig såsom befrämjande sammanhanget och påskyndande fortgången i mänsklighetens och samhällenas utveckling, i det att den gör de enskilda individerna delaktiga i föregående generationers kultur. Uppfostringsplikt åligger närmast barnens och de ungas föräldrar eller dem, som äro i föräldrars ställe, men äfven samhället, som annars försummar den viktigaste omsorgen om sin egen framtid. Uppfostrans mål är att hjälpa barnen och de unga att utveckla sig till bra människor, d. v. s. till sedliga karaktärer och dugliga samhällsmedlemmar. Detta skall ej stå blott som ett framtidsmål, så att barndoms- och ungdomstiden fattas endast som en förberedelse för framtiden, utan bör gradvis nås under hvarje lefnadsålder i de då naturliga lifsformerna, hvilka därigenom böra erhålla eget värde och skänka den just för de åren naturliga lifsglädjen. Detta gäller om uppfostran i alla tider och länder och rörande hvarje enskild individ. Men vid det närmare bestämmandet af uppfostrans mål i det enskilda fallet bör en mångfald historiska, nationella, sociala och individuella motiv få göra sig gällande. Lifvet ställer nu delvis helt andra kraf på människorna än förr, och uppfostran bör förbereda så vidt möjligt för den tid, som skall bli det nu uppväxande släktets. Hvarje folk har sin särskilda kulturuppgift, anvisad genom rasanlagen, naturförhållandena och de historiska traditionerna, och en svensk ungdom bör därför ej uppfostras som t. ex. en rysk eller italiensk. Mannen och kvinnan ha i regel af könsskillnaden olika bestämda naturliga anlag och äfven delvis skilda lifsuppgifter. Äfven till dessa olikheter bör hänsyn tagas vid uppfostran, ehuru ovissheten, huruvida det en gång skall förunnas flickan att få sin närmaste verksamhet inom äktenskapet och familjelifvet eller huruvida hon skall hänvisas till den ogifta kvinnans samhällsplats, bör medföra en större likhet mellan flickors och gossars uppfostran, än annars skulle ligga i sakens natur. De olika rent individuella anlagen hänvisa ock till i viss mån skilda lefnadsbanor, hvartill ock vid uppfostran hänsyn bör tagas vid den tid och i den mån, som anlagens olika grader och skilda riktningar med någon säkerhet kunna urskiljas. Dessa åtskillnader inom uppfostran med tanke på framtida lefnadsställning ha hittills väsentligen grundats på de olikheter mellan samhällsklasserna, som äro nära förbundna med de ekonomiska förhållandena. Önskvärdt är, att i dessas ställe småningom allt mer måtte träda skillnaderna i anlag och begåfning, detta både till samhällets bästa och för främjande af individens lycka, ty båda vinna mest på, att enhvar kommer till den verksamhet, där han eller hon bäst kan tillgodogöra sig sina individuella anlag. Uppfostrans medel äro så mångfaldiga, att endast en del af dem här kan antydas i samband med frågan om de olika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0637.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free