uteslutände i hemmen; sedan sändes de till den af föräldrarna utsedda privata skolan under ledning af en s. k. pedagog, vanligen en frigifven slaf, som hade att följa barnet till skolan och öfvervaka dess uppförande, men icke att meddela någon undervisning. De ämnen, i hvilka den atenska ungdomen öfvades och undervisades, voro musik och gymnastik. Begreppet musik är emellertid härvid att fatta i mycket vidsträckt bemärkelse. Dit räknades ej blott tonkonsten, inom hvilken de unge öfvades i körsång och strängaspel, utan äfven alla de öfriga konster, som ansågos stå under musernas beskydd. Musiken i grekisk bemärkelse omfattade sålunda hela den språkliga och litterära bildningen, som särskildt förvärfvades genom studier af Homeros, Hesiodos och de grekiske lyrikerna. I samma mån som vetenskap och filosofi hos grekerna utvecklades, räknades äfven de till de musiska disciplinerna. Genom poesien infördes den atenska ungdomen i sitt folks sagohäfder och fick del af de patriotiska idealen. Den atenska gymnastiken (se Gymnastik) hade ej som den spartanska till uteslutande syfte att utbilda till krigisk duglighet, utan ingick som en del i den harmoniska människobildningen och antogs likaväl utöfva ett välgörande inflytande på själens daning som på kroppens utveckling. Ehuru intresset för den i hög grad underhölls genom täflingarna vid de offentliga festspelen, så var målet aldrig att utveckla vare sig atleter eller andra gymnastiska virtuoser. Atenarna höllo i allt strängt på den gyllene måttfullheten och ansågo det äfven den frie mannen ovärdigt att i musiken förvärfva yrkesmässig färdighet. Vid sju års ålder kom gossen i skola hos grammatisten, af hvilken han fick lära sig läsa och skrifva samt infördes i den nationella poesien. Sedan han slutat denna förberedande skola, började han i gymnastikskolan (palestran), där han handleddes af paidotriben, samt i musikskolan, där kitaristen undervisade honom. Från sitt 18:e till sitt 20:e år kallades ynglingen efeb och begagnade de mångsidiga bildningstillfällen, som erbjödos i de af staten uppförda gymnasierna. I dessa förekommo ej blott gymnastiska öfningar, utan där lämnades ock en högre musisk undervisning. Som bekant förlade många af Atens främsta filosofer till det ena eller andra gymnasiet sin undervisning och sina filosofiska samtal, i hvilka såväl äldre som yngre deltogo. Den kvinnliga uppfostran var i Aten mera försummad. Kvinnorna lefde där h. o. h. inom hemmen, och förutom den bildning, som de kunde erhålla genom samtalen med familjens manliga medlemmar och genom deltagande i de religiösa nationalfesterna samt husandakten, erhöllo de öfning endast i hemmens arbeten och sysslor. En väsentlig inskränkning i det atenska bildningsidealet var den bristande uppskattningen af allt förvärfsarbete. Den frie atenaren lefde på sin fäderneärfda förmögenhet, och som bekant klandrades sofisterna (se d. o.) för, att de togo betalt för sin undervisning. Dessa privata lärare, som gjorde till sin uppgift att lära ungdomen att sköta såväl sina egna som statens angelägenheter, undervisade i retorik samt alla den tidens vetenskaper, för hvilka de kunde väcka intresse. Deras retorik urartade emellertid till en formell skicklighet att bevisa hvad som helst, och deras filosofi gick ut på att med förståndet lösa alla frågor. Därigenom åstadkommo de en revolution i det allmänna grekiska tänkesättet, som kom detta att bryta med alla goda traditioner och upplösa den fäderneärfda seden. Förgäfves sökte Sokrates hämma denna skadliga utveckling genom att i det begreppsmässiga vetandet söka fasta utgångspunkter, på samma gång som han, lyssnande till sitt samvete (daimonion), fasthöll vid tron på gudarna och fordran på en sträng sedlighet. Hans uppslag fullföljdes af Platon och Aristoteles samt i viss mån af stoikerna. Men dessas upphöjda världsåskådningar förmådde aldrig nedtränga till folkets flertal, och fr. o. m. sofisterna börjar därför i den grekiska bildningen en förfallsperiod, som slutligen mynnade ut i den alexandrinska tidsålderns formalism och hållningslöshet. De grekiska uppfostringsidéerna sattes i pedagogiska system af Platon och Aristoteles. -- Romarna ha icke utvecklat någon originalitet på uppfostrans område. De voro öfvervägande praktiskt anlagda och hade intet sinne för det rent teoretiska sanningssökandet. De utvecklade inom staten mönstergill rättsordning, men i det privata lifvet var nyttan deras högsta rättesnöre. Under republikens dagar uppfostrades den romerska ungdomen på ett sätt, som i viss mån erinrar om den spartanska uppfostran: samma allvar och stränghet och samma syfte att göra den manliga ungdomen till dugliga krigare. Men i tvenne hänseenden skiljer sig detta gamla romerska uppfostringssätt från det spartanska. Med romarnas starkare känsla för familjelifvet och med den alldeles oinskränkta myndighet, som de tillerkände familjefadern, sammanhängde, att uppfostran i Rom var privat och att de unge ej togos från hemmen. Därjämte spelade religionen under äldre tider en större roll i det romerska lifvet än i det spartanska, och den romerska fromheten och familjepieteten voro starka uppfostrande makter, som kunna förklara utvecklingen af de starka, redbara karaktärer, som den romerska republikens historia uppvisade. Under romerska kejsardömets tid, då Grekland blifvit en romersk provins, kom det på modet i Rom att efterbilda den grekiska bildningen. Retorer och filosofer togo hand om ungdomens uppfostran, men idealen förlorade sin lifskraft, då de skulle öfverflyttas till det maktlystna Rom och förbindas med det romerska folkets nyttighetssträfvan. Quintilianus har i sitt stora arbete om retoriken framställt en i många afseenden mycket förtjänstfull pedagogik, och Varro skref i många ämnen förträffliga läroböcker, men det blef först renässansen, som i praktiken tillgodogjorde sig dessa romerska tankar. Kvinnorna stodo i Rom högt, men detta ej på grund af särskild uppfostran, utan i följd af den goda andan i de romerska hemmen. -- Hos germanerna vårdades särskildt den fysiska uppfostran genom olika sorter af idrott och folklekar. I öfrigt var det deltagandet i hemmets arbeten, som uppfostrade de unge, samt folkreligionen och folksagorna, som gåfvo dem ett andligt innehåll. Med kristendomen kom en alldeles ny andlig makt in i kulturvärlden. Människoidealet blef alldeles förändradt och därmed äfven målet för uppfostran. Nu gällde det ej att utveckla de unge till dugande statsmedlemmar, utan människans mål förlades till andra sidan grafven, till evighetslifvet. I