samband med denna riktning på det öfversinnliga uppstodo misstro och förakt mot det kroppsliga, hvarmed gymnastiken förlorade sin plats i uppfostran. Individen fick ett evighetsvärde, som gjorde, att han ej längre kunde betraktas som i första rummet medborgare i sin stat, utan framför allt som människa, som fri personlighet. Då alla fattades som Guds barn och såtillvida som hvarandras likar, föll också grunden bort för den antika aristokratiska uppfattningen, och det låg i kristendomens väsen att fordra allmän folkbildning, ehuru det dröjde många århundraden, innan något på allvar gjordes för en sådan fordrans förverkligande. -- Det var många omständigheter, som under kristendomens första tid hindrade, att dess pedagogiska konsekvenser blefvo utdragna. Kristendomen kämpade sig fram under strider med de maktegande, och dess egna åsikter utvecklades under skarpa meningsbrytningar. Det fanns då föga tid och intresse öfver för uppfostrans stilla gärningar. Därtill kom, att den högre bildning, som fanns, var den förkristna, mot hvilken de kristna helt naturligt hyste misstänksamhet. I det kristna Österlandet var denna ej så utpräglad; flera af dess kyrkofäder tillrådde tillgodogörande af den antika litteraturen, filosofien och retoriken, i hvilkas former de hoppades kunna gjuta det kristna trosinnehållet. Men i Västerlandet vände man sig i allmänhet från den antika bildningen, mot hvilken själfve Augustinus varnade. -- När folkvandringarna inbröto och germanerna störtade romerska världsväldet, behöfdes århundraden för att småningom bereda plats för en högre bildning hos de nya folken. Alldeles obekanta med hvarje högre bildning, kunde dessa naturligtvis ej själfva längta efter bildningen. Endast här och där i klostren lefde därför bildningsintresset kvar, och skolundervisning meddelades. Där hade man ock afskrifter af latinska och grekiska arbeten från den klassiska forntiden, men studerade dessa nästan endast för språkets skull. Särskildt vissa irländska kloster blefvo vårdare af de litterära traditionerna, och genom inflytanden från dem väcktes ock litterära intressen i en del enskilda kloster på fastlandet. Benediktinorden inlade först i England och sedan äfven på fastlandet förtjänster om den lärda kulturen. Under 700-talet upprättades flerstädes af biskoparna dom- och stiftskolor, hvilka närmast afsågos för den prästerliga bildningen, men där ock barn, som sedan egnade sig åt världsliga yrken, mottogos som lärjungar. Karl den store visade för skolväsendet brinnande intresse, ville förmå prästerna bedrifva studier och upprätta skolor. Med hjälp af den lärde Alkuin utvecklade han den redan från merovingernas tid befintliga hofskolan, som fick följa kejsaren vid hofvets alla förflyttningar till olika delar af riket. Men tiden var ej mogen för hans bildningsplaner, och de buro därför föga frukt. I kloster- och domskolorna sattes som uppfostrans mål: fromhet, vältalighet och vishet. Det förstnämnda målet sökte man vinna genom religionsundervisningen, som bestod i studium af den Heliga skrift i latinsk öfversättning, af kyrkofädernas skrifter, af kyrkans lagar och af reglerna för kyrkotjänsten, men både skrifttolkningen och de dogmatiska studierna saknade all själfständighet och urartade ofta i tomt ordvetande. Vältaligheten sökte man lära genom de vetenskaper, som sammanfattades under namnet trivium (se d. o.): grammatik, dialektik och retorik. Det språk, som därvid användes, var latinet, men sambandet med antiken var så svagt, att den afart af det klassiska språket småningom utvecklades, som kallas munklatin. Visheten sökte man nå genom kvadrivium: musik, aritmetik, geometri och astronomi. Men ej heller vid dessa reala vetenskaper gick man till iakttagelser af verkligheten, utan studerade dogmatiskt endast de rester, man hade kvar af antika skrifter, och stannade ofta vid ett tomt ordvetande eller onyttiga abstraktioner. -- Vid midten af 800-talet inbröt för Väst-Europa en period af inre stridigheter och angrepp af slaver, magyarer och nordmän. 900-talet blef därför för den andliga kulturen en tid af djupt förfall. De lärda studierna blefvo så godt som alldeles försummade, och äfven moralen inom klostren började slappas. Räddningen kom då från den reformrörelse, som under 1000- och 1100-talen sattes i gång af kluniacenserna. Detta gällde närmast det moraliska förfallet, men uppryckningen sträckte sig äfven till studieintresset, så att efter hand flera nya skolor upprättades och gamla återupplifvades. Under den nämnda förfallsperioden för den kristna bildningen florerade i Spanien det vetenskapliga lifvet under det arabiska väldet. De arabiske lärde hade gått i grekernas skola, de öfversatte och kommenterade Aristoteles' skrifter och utvecklade särskildt en själfständig medicinsk forskning. Flera kristna rönte inflytande af denna arabiska kultur, och Aristoteles' skrifter öfversattes från arabiska till latin för att tjäna klosterstudierna. -- Under 1100-talet hade vid vissa domskolor ryktbara lärare fört studierna till en högre utveckling och kring sig samlat talrika lärjungar. Under dessa skråväsendets tider slöto sig dessa lärare och lärjungar tillsammans till korporationer, som kallades universitet (se d. o.). Det länge mest ansedda bland dessa var universitetet i Paris, där bl. a. Abélard samlade tusenden kring sin lärostol. Universitet uppstodo dessförinnan i Bologna och Salerno samt kort därefter i Oxford, Neapel o. a. städer. Småningom utvecklades dessa högskolor till läroanstalter, som omfattade alla de fyra s. k. fakulteterna, af hvilka dock den teologiska ansågs som den högsta och den filosofiska (artistfakulteten) väsentligen som endast en förberedelse till denna. Den medeltida filosofien hade nämligen till sin uppgift endast att bevisa den redan genom dogmerna fastslagna kristna troslärans sanning och var sålunda en "trons tjänarinna". Hvarken inom filosofien eller dogmatiken bedrefs något själfständigt forskningsarbete, utan man inskränkte sig till att med begagnande af de antika begreppsformerna systematisera det kristna trosinnehållet. I formellt hänseende utfördes härvid ett beundransvärdt tankearbete, och än i dag anses Tomas från Aquino som den katolska kyrkans förnämsta dogmatiska auktoritet. Vid universiteten florerade ett disputationsväsen, vid hvilket man genom skarpsinniga analyser af ords betydelser och genom spetsfundiga slutledningar sökte öfverbevisa hvarandra. Därmed vanns en formell träning, men gjordes intet för upptäckande af nya sanningar. Denna skolastiska vetenskap stannade