Af ännu större omedelbar praktisk betydelse blef den insats, som i början af 1700-talet pietismen (se d. o.) gjorde i skolutvecklingen, framför allt genom August Hermann Franckes (se d. o.) läroanstalter i Halle. Äfven åt de döda språken egnades i dessa skolor en stor del af tiden, men därjämte upptogos på det högsta skolstadiet äfven modersmålet och ett modernt främmande språk samt reala ämnen, såsom matematik, naturvetenskap och geografi. Men hufvudändamålet var att utveckla en lefvande kristen tro hos de unge, hvarvid man dock sökte drifva in barnen i ett religiöst lif, som för deras ålder var onaturligt, och i det hela togs ej hänsyn till barnaålderns behof af frihet och lek. De pedagogiska metoderna voro endast delvis förbättrade i dessa skolor genom större åskådlighet vid undervisningen och själfverksamhet hos lärjungarna. Man sökte undvika kroppsstraff, men disciplinen var dock sträng. Med pietismen utbredde sig en från Halle utgående skolrörelse i de lutherska länderna; fattigskolor och barnhus anlades, realämnena upptogos i latinskolorna, ja, särskilda realskolor utan latin upprättades på flera ställen, en sådan i Berlin 1747 af en bland Franckes lärjungar. I Frankrike uppträdde under 1600-talet med jansenismen (se Jansenius) en rörelse i opposition mot jesuiterna med likartade kraf på religiös innerlighet som hos pietisterna. I Port-Royal (se d. o.) i närheten af Versailles och i ett annat kloster i Paris upprättade jansenisterna 1637 skolor, som i många afseenden förebådade en ny tid. I dem studerades modersmålet med ifver och omsorg, liksom ock studiet af moderna främmande språk infördes. Undervisningsmetoderna gjordes naturligare; så t. ex. användes vid den första läsundervisningen den af Pascal uppfunna ljudmetoden och inlärdes de främmande språken genom öfning, ej genom grammatikaliska regler. En rad af förträffliga läroböcker författades, hvilka fingo stor användning, äfven sedan efter få år (1656) dessa skolor blifvit stängda. Nära de jansenistiska pedagogerna stod Rollin (se d. o.), som är nyhumanismens grundläggare i Frankrike. Upplysningstiden under 1700-talets senare hälft egnade lifligt intresse åt uppfostringsfrågor. Den främste väckaren af detta intresse var J. J. Rousseau (se denne), hvars uppfostringsroman "Émile" väckte oerhördt uppseende. Dess kraf på respekt för barnets natur led visserligen af sådana öfverdrifter, att bokens föreskrifter ingenstädes kunde direkt tillämpas. Men både filantropisterna och Pestalozzi fingo från den sin pedagogiska väckelse. Den förstnämnda riktningens grundläggare, Basedow (se d. o.), grundlade i Dessau 1774 en reformskola, den s. k. Philanthropin, där uppfostrans hufvudmål var att bereda de unge till ett "allmännyttigt, patriotiskt och lyckligt lif". Undervisningen skulle därför framför allt bibringa nyttiga kunskaper och färdigheter; men nyttig vore framför allt kunskapen om den verklighet, inom hvilken vi lefva. Människan, hennes kropp och själ, hennes språk, samhällslifvet och den omgifvande naturen var därför uppfostrans hufvudföremål. Inom religionen hyste Basedow en rationalistisk uppfattning och ville därför i sin skola meddela endast den förnuftsreligion, som han ansåg för alla religiösa människor gemensam. För historiens och fantasiens värld hade han föga sinne. Med afseende på undervisningsmetoderna sökte filantropisterna förena nytta och nöje och därför så mycket som möjligt göra undervisningen till en glad lek. Åt den fysiska uppfostran skänktes mycken uppmärksamhet. Till skillnad från Rousseau hvars "Émile" skulle uppfostras som ett naturbarn, gick Basedows sträfvan snarare ut på att utbilda underbarn, hvarvid han öfverskattade barnens förmåga att inhämta kunskaper och splittrade deras intressen på ett brokigt mångahanda, liksom han försummade att vänja de unge vid ett allvarligt arbete. Många af dessa öfverdrifter och ensidigheter bortarbetades i Philanthropin, sedan han själf redan 1778 lämnat dess ledning i andra händer. Salzmann (se d. o.) grundlade Philanthropin i Schnepfenthal, där Guts Muths (se d. o.) införde och utvecklade den nya tyska gymnastiken, till hvilken Jahn (se d. o.) gett det första uppslaget. Filantropisterna egnade sig särskildt åt uppfostran af de välbärgade samhällsklassernas barn, men deras föredöme utöfvade inverkan äfven på folkskolans utveckling; särskildt var von Kochows verksamhet i detta hänseende betydelsefull. Denne var godsegare i Brandenburg och upprättade för det nödlidande folkets barn skolor, inom hvilka han själf deltog i undervisningen, liksom han författade läro- och läseböcker samt utbildade lärare. Han hade äfven den förtjänsten att förse skolorna med ändamålsenliga och rymliga lokaler. Han understöddes af de maktegande, och hans föredöme lockade mångenstädes till efterföljd. Fredrik II af Preussen verkade kraftigt för skolutvecklingen, fordrade reformer inom de högre skolorna och utfärdade redan 1746 ett reglemente, som ålade godsegarna att upprätta skolor, ställda under statens uppsikt. Före slutet af 1700-talet var den obligatoriska folkskolundervisningen genom lag införd i Tyskland och Österrike, ehuru nog fordringarna på många ställen blefvo döda bokstäfver. I slutet af 1700-talet framträdde vid de tyska gymnasierna den s. k. nyhumanismen, som ej lade hufvudvikten vid språkformen, utan ville tillgodogöra ungdomen innehållet i de grekiske och romerske författarnas arbeten och däri söka grundvalen för en enhetlig karaktärsbildning. Dess motståndare förfäktade den moderna bildningens själfständighet och de reala ämnenas värde, hvarmed öppnades den strid mellan humanism och realism, som först mot slutet af det följande århundradet i stort sedt af gjorts till realismens förmån. -- I Frankrike stängdes jesuiternas skolor 1762, och Parisparlamentet med sin president Rolland i spetsen utarbetade planer för skolväsendets organisation under statens ledning och i jansenistisk anda. Men före 1700-talets slut gjordes intet för obligatorisk folkundervisning, utan den lägre undervisningen besörjdes fortfarande endast af vissa kyrkliga kongregationer och enskilda skolor. -- Från England utgick i slutet af 1700-talet ett metodiskt uppslag, som länge utöfvade inflytande på de äldsta folkskolornas organisation nästan i hela världen, den s. k. växelundervisningen (se d. o., Andrew Bell och Joseph Lancaster). Under 1800-talet utvecklades skolväsendet rikt i alla länder, detta såväl med afseende på de högre