litteraturanvisningarna under Pedagogik samt O. Anderssen, "Billeder af dannelsearbeidets historie" (I--IV, 1908--14). Se ock Folkskolor, Skolväsen, Universitet och Uppfostringskommittéer. S-e. Uppfostringsanstalt, Allmän. Se Tvångsuppfostran. Uppfostringshjälp kallas de penningbidrag till ett barns uppehälle och uppfostran, som dess fader (frivilligt eller enligt domstols förordnande) betalar till dess moder, då denna har barnet i sin vård. Jfr Underhållsskyldighet. C. G. Bj. Uppfostringskommittéer, namn på åtskilliga för det svenska undervisningsväsendets ombildning tillsatta kommittéer. 1. Uppfostringskommissionen af år 1745. Sedan hattpartiet kommit till makten vid 1738--39 års riksdag, framhöll handels- och manufakturdeputationen som ett af de förnämsta medlen till manufakturiernas och de ekonomiska inrättningarnas uppkomst, "att vid skolor, gymnasier och akademierna i riket, i stället för ett och annat mindre nödigt, som där ännu, efter förra tiders väsende, läres endast till att bortglömma, ungdomen anfördes till ekonomiska och andra reala vetenskaper, af hvilka såväl de studerande själfva, i hvad stånd de ock komma, som fäderneslandet kunde hafva gagn och nytta". I anslutning därtill begärde jämväl rikets ständer, i skrifvelse af 18 april 1739, att K. M:t ville förordna några skickliga män att med det första genomse och förbättra skolordningen och de akademiska konstitutionerna samt, efter vederbörandes hörande öfver deras förslag, låta utarbeta ett projekt till ständernas eget ompröfvande och gillande vid deras nästa sammankomst. Sedan denna anhållan förnyats vid urtima riksdagen 1740--41, förordnades omsider 15 nov. 1745, på Kanslikollegiets förslag, 15 personer till medlemmar af den kommission, som ständerna begärt. Dess första sammanträde egde rum redan 11 jan. 1746, under riksrådet grefve K. G. Tessins ordförandeskap; men sedermera fördröjdes af åtskilliga orsaker dess arbeten, så att kommissionen först 23 aug. 1760 kunde till K. M:t aflämna sitt förslag till ny skolordning, det ryktbara 1760 års "projekt till en förbättrad och förnyad förordning för trivialscholar och gymnasier i riket". Dess förslag till akademiska konstitutioner var då ännu icke färdigt. Innan nämnda "projekt" ännu hunnit bli pröfvadt af ständerna, upplöstes kommissionen till följd af mösspartiets seger vid 1765--66 års riksdag, men den återställdes sedermera vid följande riksdag med något minskad personal genom K. M:ts beslut 17 jan. 1770. Sedan den under 28 nov. 1778 aflämnat ett revideradt förslag till ny skolordning, förde den ett alltmera tynande lif, tills den slutligen synes ha upplösts i början af 1790-talet. Jfr H. Hernlund, "Bidrag till den svenska skollagstiftningens historia under partitidehvarfvet 1718--1809, I: 1718--1760" (1882, 1892), och "Skolordningsförslaget af den 28 nov. 1778" (1880). 2. Uppfostringskommittén af år 1812. Vid 1809--10 års riksdag hemställde Allmänna besvärs- och ekonomi-utskottet, med anledning af ett på Riddarhuset inlämnadt memorial af rektorn vid Norrköpings trivialskola, G. A. Silverstolpe, att rikets ständer, med öfverlämnande af Silverstolpes förslag till förbättringar i rikets uppfostringsverk, skulle hos K. M:t göra framställning om nödvändigheten "att genom kunnige och erfarne män låta undersöka läroverkens närvarande tillstånd och att kraftigt uppmuntra alla tänkare att sysselsätta sig med ämnet, på det dessa inrättningar kunde erhålla ett efter tidens upplysning mera lämpadt skick". Med bifall därtill beslöt riksdagen 3 april 1810 att hos K. M:t anhålla om nedsättande af en kommitté enligt utskottets förslag, hvilket också af K. M:t verkställdes 29 jan. 1812. Kommittén, som urspr. bestod af 14 personer, hade J. Adlerbeth till sekreterare och A. v. Hartmansdorff till kanslist. Sedan kommittén med sig ytterligare adjungerat rektorerna G. A. Silverstolpe och Axel Fryxell, hvilken senare till kommittén insändt ett af honom författadt tal om vid läroverken nödiga förbättringar, uppdrog den åt dessa båda samt lektor N. Bergstén att hvar för sig upprätta ett förslag till omarbetning af 1807 års skolordning i öfverensstämmelse med vissa af Bergstén och Silverstolpe uppställda grunder, hvarefter kommitténs samtliga ledamöter skulle taga dessa förslag i öfvervägande. 8 april 1817 öfverlämnade kommittén till K. M:t sitt förslag. Sedan det med ledning af såväl domkapitlens och prästeståndets anmärkningar som öfriga inkomna erinringar af kommittén omarbetats, fastställdes det af K. M:t 16 dec. 1820. Kommittén, som under de följande åren bl. a. utarbetade förslag till en ständig lönereglering för lärarna vid elementarläroverken (af 16 aug. 1822) och till en ny stadga rör. studentexamen (af 23 dec. s. å.) äfvensom förslag till organisation af den allmänna folkundervisningen (af 10 maj 1825), upplöstes, först sedan nästföljande kommitté trädt i verksamhet. 3. Stora uppfostringskommittén, af år 1825. Genom skrifvelse till K. M:t 14 okt. 1823 hade riksdagen anhållit, "det sakkunnige män måtte få sig i nåder uppdraget att öfverse och granska militärundervisningsanstalternas tillstånd i riket och därefter föreslå de åtgärder till förändrad organisation af dithörande läroverk, hvilka kunde synas af behofvet påkallade". Med bifall därtill ansåg K. M:t likväl "detta ärendes grundliga utredning säkrast och lämpligast befrämjas därigenom, att denna undersökning i ett sammanhang utsträcktes till rikets hela uppfostringsverk", och förordnade 21 dec. 1825 en kommitté under kronprins Oskars ledning, till hvars ledamöter K. M:t på kronprinsens förslag förordnade 26 personer, ordföranden oberäknad. Inom kommittén framträdde snart så stridiga åsikter, att en förening mellan dem var omöjlig. Minoriteten, som synes ha bestått af grefve K. A. Fleming, K. von Rosenstein, H. Järta, af Wingård, J. O. Wallin, K. P. Hagberg, S. Grubbe, E. G. Geijer, A. O. Lindfors och den något senare till sekreterare utsedde J. Wallin, ansåg nämligen, att hvarken kommitténs uppdrag eller det offentliga uppfostringsväsendets tillstånd berättigade till mera genomgripande reformförslag, under det att majoriteten, frih. F. Sparre, A. af Kullberg, E. Tegnér, J. P. Lefrén, Kr. E. von Weigel, P. von Afzelius, A. von Hartmansdorff, J. J. Berzelius, K. A. Agardh, S. P. Ågren, Axel Fryxell och L. M. Enberg m. fl.,