parallellt med horisonten. Vid ekvatorn äro himlakropparnas banor vid upp- och nedgången vinkelräta mot horisontplanet. Därmed sammanhänger det förhållandet, att i sydligare länder skymningen före solens uppgång och efter dess nedgång är mycket kort, så att dag och natt ganska tvärt öfvergå uti hvarandra, under det att hos oss skymningen kan bli ganska långvarig. Detta beror däraf, att solens dagliga båge hos oss ligger ganska snedt mot horisonten och solen sålunda här behöfver längre tid än i sydligare trakter af jorden att nå ett visst djup under horisonten (jfr Skymning). -- Man kan lätt beräkna timvinkeln och därmed (då rektascensionen är känd) tiden för en stjärnas upp- och nedgång. Om man nämligen i formeln sin h = sin phi sin delta + cos phi cos delta cos t, hvarest h betyder stjärnans höjd öfver horisonten, delta och t dess deklination och timvinkel samt phi ställets polhöjd eller latitud, sätter h = 0, hvilket är villkoret för upp- eller nedgång, så får man cos t = - tg phi tg delta. Vill man med större noggrannhet beräkna upp- och nedgången, är emellertid denna formel icke tillräcklig, enär stjärnan, då den synes upp- eller nedgå, till följd af refraktionen (se d. o.) ännu är ett stycke (omkr. 35') under horisonten. Den verkliga timvinkeln för upp- och nedgång skall sålunda beräknas enligt formeln - sin 35' = sin phi sin delta + cos phi cos delta cos t. Har himlakroppen -- t. ex. månen -- en märkbar parallax, måste man ytterligare fästa afseende vid denna, i det himlakroppens uppgång öfver och nedgång under det tangerande planet till jorden (horisonten) inträffa resp. senare och förr än dess upp- och nedgång i förhållande till ett plan, som lägges genom jordens medelpunkt parallellt med horisonten. Det senare är det plan, till hvilket ofvanstående formler hänföra sig, i det att himlakroppens koordinater äro hänförda till jordens medelpunkt såsom origo. -- I brist på lämpliga instrument nyttjade man i äldre tider iakttagandet af stjärnornas s. k. heliakiska upp- och nedgång (se Heliakisk) för att bestämma solens rörelse bland stjärnorna, en metod, som bestod däri, att man iakttog, vid hvilka tider (af året) stjärnan började synas uppgå i skymningen före solens uppgång eller upphörde att bli möjlig att iakttaga efter solens nedgång. Därigenom bestämde redan egypterna solens omloppstid, eller det sideriska året, till 365 1/4 dagar och den därmed sammanhängande sotisperioden (se d. o.) af 1,460 år. Man särskilde äfven stjärnornas akronyktiska upp- och nedgång, d. v. s. upp- och nedgång samtidigt med resp. solnedgången och soluppgången. K. B. (B-d.) Uppgångsamplitud, astron. Se Amplitud. Uppgäld (ty. aufgeld), ett annat uttryck för agio (se d. o.). Upphalare, sjöv., tåg, som fästas i stag- och gaffelsegels halsar och skot, på det att man vid vändning och segelbeslagning lättare må kunna sköta seglen. I allmänhet ges detta namn åt tåg, hvilka ständigt äro fastsittande i föremål, som emellanåt skola upplyftas, för att de ej genom sin egen tyngd skola försvåra vissa manövrer eller arbeten. R. N.* Upphalningsbrok, sjöv. Se Brok. Upphalningsbädd, skpsb. Se Slip 2. Upphandling för statens behof. 20 dec. 1825 utfärdade K. M:t dels ett reglemente ang. kronoauktioner för landt- och sjöförsvaret, dels ock en förordning ang. besiktning och öfverbesiktning af leveranser för landt- och sjöförsvarets behof. Dessförinnan hade endast mera kortfattade föreskrifter varit meddelade ang. de sätt, på hvilka upphandlingar och arbeten för statens räkning skulle af myndigheterna ombesörjas. Enligt 1825 års reglemente skulle såväl alla upphandlingar för nyss nämnda förvaltningsgrenars räkning som ock alla nybyggnader och reparationer af kronans till landt- och sjöförsvaret hörande hus, hvilka icke utgjorde delar af fästningsverken, ske genom allmän auktion (upphandlings- l. leveransauktioner; se Auktion, sp. 418), i det att endast undantagsvis annat förfaringssätt var tillåtet, nämligen då tiden icke medgaf auktions hållande eller då vid hållen auktion anbuden ej nedgått till af myndigheten beräknadt pris. Som regel gällde, att svenska varor skulle upphandlas och att utrikes upphandlingar icke finge göras utan K. M:ts särskilda tillstånd. För andra än de till landt- och sjöförsvaret hörande myndigheterna voro till en del bestämmelser utfärdade genom k. br., till en del föreskrifter meddelade i de för dem gällande instruktionerna. För flera förvaltande myndigheter saknades dock före 1889 hvarje föreskrift, huru de skulle förfara vid upphandlingar eller anordning af entreprenader för statens räkning. Denna brist utfylldes genom kung. 10 maj 1889 ang. tillämpning under viss tid af förändrade föreskrifter rörande statens upphandlings- och entreprenadväsen, hvilka föreskrifter gällde för samtliga statens verk. 17 nov. 1893 vunno dessa föreskrifter, med mindre modifikationer, slutlig stadfästelse genom en s. d. utfärdad förordning ang. statens upphandlings- och entreprenadväsen m. m. Upphandlingsväsendet vid statens verk och inrättningar karakteriseras sedan gammalt af en ganska långt drifven decentralisation, d. v. s. hvarje myndighet upphandlar till stor del själf behofven för sin anstalt. Undantag härifrån utgöra i viss mån de affärsdrifvande verken (särskildt postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk), inom hvilka ett stort antal förnödenheter gjorts till föremål för enhetlig anskaffning genom centralmyndighetens försorg. Decentralisation i anskaffningssättet medför nödvändigtvis högre pris. Därtill samverka upphandlingarnas splittring på ett flertal händer och utbud, hvarigenom staten mången gång bringas att konkurrera med sig själf, frånvaron af samarbete myndigheterna emellan äfvensom den därur härflytande bristen på standardisering af gemensamma förbrukningsartiklar m. fl. omständigheter. För att råda bot på dessa missförhållanden väcktes vid 1913 års riksdag i Andra kammaren af K. Hildebrand m. fl. motion om skrifvelse till K. M:t ang. genomförandet af ökad centralisering vid upphandling för statens räkning. I motionen anfördes bl. a., hurusom staten skulle vid en centralisering af upphandlingsväsendet ofta kunna betinga sig lägre pris därigenom, att beställningar kunde göras å större kvantiteter, men äfven ernå