fördelen af standardisering af förbrukningsartiklar inom olika statens verk i st. f. den mångfald af typer och mönster, som nu förekomme. Äfven för leverantörerna skulle en centralisering och standardisering af statens uppköpsväsen medföra fördelar, då större beställningar möjliggjorde fabrikation i större skala med billigare tillverkningskostnader. Men härmed sammanhängde också en annan synnerligen viktig omständighet. Svårigheten för svenska tillverkare att i pris konkurrera med utländska anbudsgifvare skulle utan tvifvel minskas genom ett dylikt system, då den svenska tillverkaren på grund af beställningarnas ökade omfattning skulle kunna tillgodogöra sig de fördelar, som vore förenade med massfabrikation och hvilka konkurrenter, tillhörande de stora nationerna, regelbundet kunde tillgodogöra sig, då de redan på grund af en omfattande afsättning inom hemlandet utan större ekonomisk risk kunde tillverka lagerartiklar och alltså bedrifva sin tillverkning i större skala. Motionärerna hemställde äfven, att i samband med en väntad revision af 1893 års förordning måtte öfvervägas lämpligheten af fastare bestämmelser rörande svensk varas företräde framför utländsk vid upphandling för statens behof. Motionen bifölls af riksdagen. På grund af riksdagens skrifvelse i ämnet tillsattes 1913 en kommitté med uppdrag att dels utarbeta förslag till nytt upphandlingsreglemente för statens myndigheter och i samband därmed till nya bestämmelser rörande svensk varas företräde framför utländsk, dels ock undersöka, huruvida och i hvad mån ökad centralisering vid upphandling för statens räkning borde ega rum. I anslutning till ett af kommitterade 15 aug. 1916 framlagdt förslag -- sedermera af samma kommitterade på uppdrag revideradt -- utfärdade K. M:t med upphäfvande af 1893 års förordning 16 jan. 1920 ny förordning ang. upphandling och arbeten för statens behof samt försäljning af staten tillhörig lös egendom. Den nya förordningen bygger på lagen 20 juni 1905 om köp och byte af lös egendom, hvars stadganden skola tillämpas vid statens upphandlingar i alla de fall, då afvikelse ej påkallas däraf, att staten är köpare. Grunderna i 1920 års förordning äro i öfrigt följande. Myndigheterna skola noggrant förbereda de upphandlingar och arbeten, som behöfva verkställas, så att lämpliga tidpunkter såväl ur prissynpunkt som i andra hänseenden väljas för aftals träffande. Vid infordrande af anbud skola, i syfte att därigenom öka konkurrensen, alternativa leveranssätt och leveransorter erbjudas spekulanterna. Åt myndighet har medgetts rätt att under tiden, till dess slutlig pröfning af inkomna anbud egt rum, hemlighålla ej mindre kostnadsberäkningar o. d., som myndigheten själf låtit upprätta (dylika handlingar kunna hemlighållas 1 år från upprättandet), utan äfven ingifna anbud jämte därtill hörande bilagor. Under pröfningstiden få sålunda ej utlämnas handlingar, som kunna tjäna till ledning vid bedömande, vare sig huru många eller hvilka uppmanats att afge anbud eller afgett sådana. (Senast anförda bestämmelser ha af riksdagen stadfästs genom beslutad ändring i Tryckfrihetsförordningen.) Förordningen uppställer som regel att, då de anbud, som ifrågakomma till pröfning, afse såväl svensk som utländsk vara resp. såväl svenskt som utländskt arbete, sådant anbud skall antas, som afser svensk vara eller svenskt arbete, därest den svenska varan eller det svenska arbetet är af erforderlig beskaffenhet. De fall anges, då utländskt anbud må antas. Förordningen afser nämligen icke att utestänga den utländska konkurrensen. Denna anges i kommitterades motiv vara nödvändig ur statens synpunkt som en prisreglerande faktor och ur industriens synpunkt på grund af sin fostrande verkan. För att underlätta de svenska näringarnas konkurrensförmåga emot utlandet har föreskrifvits, bl. a., dels att å vara, som är föremål för inhemsk tillverkning, ej må uppställas andra fordringar, än dylik vara uppfyller, såvida icke särskilda omständigheter annat påkalla, dels ock att standardisering skall så långt möjligt genomföras i fråga om den mångfald förbrukningsartiklar, som förekomma hos statens myndigheter, samt att standardiseringen skall så vidt möjligt följa den i allmänna marknaden gängse. Den tidigare gällande regeln vid infordrande af anbud, nämligen att upphandlingar och entreprenader skola utbjudas genom kungörelse i "Tidning för leveranser till staten m. m.", har ansetts böra ur kontrollsynpunkt bibehållas, men infordrandet af anbud genom särskilda skrifvelser, ställda direkt till de leverantörer eller entreprenörer, som i olika fall kunna ifrågakomma -- affärsformen framför andra -- har medgetts i ett flertal fall, då enligt förut gällande förordning utbjudande måst ske genom kungörelse. Den föråldrade auktionsformen får icke vidare förekomma i fråga om upphandlingar och, hvad angår arbeten, endast beträffande sådana, hvilkas utförande icke erfordrar någon nämnvärd yrkesskicklighet. Krafvet på åstadkommande af täflan vid upphandlingar och arbeten har framhäfts i förordningen. För myndighet har, i syfte att ytterligare befrämja affärsmässigheten, föreskrifvits skyldighet att anlita utomstående sakkunniga ej mindre vid beredning af upphandlings- och entreprenadärenden än äfven vid pröfning af anbud m. m., därest myndigheten finner sig icke förfoga öfver erforderlig sakkunskap. Då ett starkt intresse hos leverantörer och entreprenörer att erbjuda staten sina tjänster är af grundläggande betydelse för statens upphandlings- och entreprenadväsen, ha bestämmelserna rörande pröfning och antagning af anbud lämpats så, att de skola direkt uppmuntra till deltagande i täflan. I sådant syfte afse bestämmelserna dels att trygga ett opartiskt förfarande hos myndigheten, dels att låta kvalitetsfrågan träda i förgrunden i all den mån detta är förenligt med ett klokt handhafvande af statens ekonomi. För att trygga ett opartiskt förfarande ha i förordningen stadgats vissa jäf mot dem, som skola deltaga i pröfning af anbud. I fråga om hänsynstagande till prisbilligheten eller kvaliteten har den tidigare föreskriften, att myndighet skall utvälja ett af de tre lägsta anbuden, ansetts vara godtyckligt vald, då det för staten förmånligaste anbudet mycket väl kan ligga ofvanför dessa. Nu gällande förordning stadgar i dess ställe, dels att den omständigheten, att ett anbud innefattar det lägsta priset, icke må i och för sig vara afgörande för anbudets antagande, dels ock att af de anbud, som ifrågakomma till pröfning,