urbergsplatån ned under Mälarens, Östersjöns cch Bottenhafvets vattenytor, hvarvid skärgårdar cch strandkonturer uppstått med olika skaplynne, allteftersom platån är mer eller mindre kuperad cch genomfårad af dalgångar. De lösa kvartära aflagringarna bestå först och främst af morän, som inlandsisen af satte dels under sin massa, bottenmoränen, dels vid sin kant, ytmoränen och ändmoränerna. Till största delen sammansättes moränen af urbergssplittror af alla kornstorlekar från det fina bergmjölet till de stora flyttblocken. I norra U. ingå dock betydande kvantiteter kambrisk-siluriskt material från området på Bottniska vikens botten, så att kalkhalten här stiger till 10--20 proc. Bottenmoränen bildar ett oregelbundet täcke på berggrunden, ändmoränerna ligga som vallar vinkelrätt mot räffelriktningen, som i hufvudsak är nord--sydlig. Särskild uppmärksamhet tilldra sig de stora rullstensåsarna, som parallellt med räffelriktningen genomdra landskapet. De viktigaste åsarna äro, räknadt fr. v.: Enköpingsåsen, Järlåsaåsen, Uppsalaåsen, med dess fr. n. ö. tillstötande biåsar Tierps-, Vendels- och Vattholmaåsarna, Stockholmsåsen samt Börstilsåsen, som synes ha sin fortsättning åt s. i Skederidsåsen. Enköpingsåsen och Uppsalaåsen äro mest betydande. I Uppsala har man genom borrning fastställt, att åsen täckes af väl 100 m. mäktig lera, så att själfva åskroppen från sin bas upp till Slottsbackens krön når 140 m. höjd. Åsarna ha haft stor betydelse för bebyggelsen, då de sedan urminnes tider användts som vägar, äro utmärkta boplatser och föra stora grundvattensmassor. När inlandsisen drog sig tillbaka från U., låg hela landet under vattenytan, så att moränen blef täckt af ishafslera eller hvarfvig lera. Liksom moränen är denna kalkhaltig i norra U. och visar här på vissa ställen ända till 32 proc. kalkhalt, under det att i Stockholmstrakten kalkhalten är endast 8 proc. Sedan inlandsisen dragit sig tillbaka, steg landet, så att detta successivt nåddes af vågorna. Härunder svallades såväl lera som den finare moränen bort från de markerade bergshöjderna, så att dessa blefvo bara och täckta af endast det gröfsta materialet. Efter den hvarfviga leran afsattes den oskiktade ancylusleran och littorinaleran, som tillsammans kallas åkerlera eller svartlera. Till slut fortgår än i dag bildningen af svämleror invid och utanför vattendrag med stilla flöde. De största sammanhängande lerslätterna utbreda sig kring Uppsala och Enköping; äfven Tierpsslätten kan omnämnas. De nivåförändringar, som landet undergått under de sista 4--5 årtusendena, ha haft afgörande betydelse för bebyggelseförhållandena och kunna också delvis utredas tack vare dessas minnesmärken. Af stenåldersfyndens fördelning inom U. är alltså sannolikt, att de delar af landskapet, som nu ligga lägre än 30 m. ö. h., då ännu ej nådde upp ur detta. Under järnåldern och öfvergången till historisk tid hade sannolikt U. i det stora hela redan antagit samma kustkontur som i våra dagar. Skriftliga urkunder om gamla, nu torra farleder, fynd af fartygsskrof, ankaren m. m., berättelser om järnringar i berget långt ofvanför nuv. vattenytan o. s. v. skulle dock tyda på, att landet sedan historisk tid undergått rätt betydande landhöjning. Af gamla sjöfartsleder, som otvifvelaktigt förefunnits, kan särskildt nämnas den fram till Uppsala och den -- sannolikt ställvis afbrutna -- som från Laggaån förbi Närtuna och Frösunda ledde ned mot Vaxholm och mot ö. till Norrtäljeviken. Sannolikt är emellertid, att stora delar af de forna vattenområdena grundats upp och öfverförts till land genom svämbildningar och igenväxningar. Det är dock möjligt, att under de sista århundradena intill vår tid en mera märkbar landhöjning inträffat, som åtminstone på 1600- och 1700-talen skett jämförelsevis hastigt. I vår tid torde däremot knappast någon nivåförändring ega rum. Litt.: Högbom i "Uppland, skildring af land och folk" (1905). H. A-nn. Förvaltning. U. var sedan urminnes tid uppdeladt på tre folkland (se sp. 1197), fördelade på hundare och skeppslag. Genom Upplandslagen förenades dessa till en lagsaga 1296, men enheten bröts dels genom tillkomsten under medeltiden af städerna Birka, Sigtuna, Enköping, Uppsala, Östhammar, Öregrund och Stockholm, hvilka ej tillhörde lagsagan, dels genom upprättandet af län, hvaraf i U. funnos Stockholms, Svartsjö, Stäkes, Uppsala, Östhammars och måhända Trögds, dels genom den sedermera allmänna indelningen i fögderier, som var fullt genomförd under Gustaf Vasa, då U. omfattade 9 fögderier, men samtidigt afsöndrades därifrån förläningar på viss tid, den första Olands härad, som 1530 gafs åt K. Lillie. Senast år 1600 var U. indeladt i två län, Uppsala och Stockholms, och enligt 1634 års regeringsform bildade nuv. Stockholms och Uppsala län ett landshöfdingdöme, som 24 april 1640 skildes i två med hvartdera 5 fögderier och ung. nuvarande omfång, men 27 febr. 1654 återförenades till U:s höfdingdöme, hvilket egde bestånd till 2 april 1714, då U:s nuv. uppdelning på Stockholms, Uppsala och Västmanlands län fastställdes. I judiciellt hänseende är U. nu indeladt i 9 domsagor, nämligen Norra, Mellersta och Södra Roslags, Stockholms läns västra samt Sollentuna och Färentuna härads domsaga, hvilka tillhöra Stockholms län, Uppsala läns södra, mellersta och norra domsaga, hvilka tillhöra Uppsala län, samt den till Västmanlands län hörande Västmanlands östra domsaga, af hvilken dock endast Torstuna, Simtuna och Våla, men ej Öfvertjurbo härad ligga i U. Häradenas eller (såsom 6 områden kallas) skeppslagens antal är 32, hvaraf 16 i Stockholm, 13 i Uppsala och 3 i Västmanlands län. Folkrikast är Danderyds skeppslag (35,146 inv. 1919) och minst till folkmängd Bro härad (3,074 inv. s. å.). I kyrkligt hänseende har landskapet alltid tillhört Uppsala ärkestift, som urspr. i U. omfattade 3 prosterier motsvarande folklanden, men redan på 1300-talet sammanföll indelningen i prosterier väsentligen med den civila, och 1314 funnos i U., förutom domprosteriet, arkidiakonatet och dekanatet, i Tiundaland 13, i Attundaland 8 och i Fjärdhundraland 5 prosterier, hvartdera omfattande en eller flera socknar med hvar sin hundares- eller tolftakyrka (den senare annex till den förra). Nu indelas U. i 21 kontrakt med 158 lands- och 7 stadsförsamlingar (Stockholm ej inräknadt). E. A-t. U:s folkmål tillhöra sveamålens grupp och framvisa kanske renare än öfriga mål i denna grupp den uppsvenska dialekttypen. Liksom