sveamålen i allmänhet äro de i relativt hög grad ålderdomliga mål, som bevarat en mängd drag från fornspråken, hvilka i andra dialekter både n. och s. om U. undergått förändringar. Så t. ex. behålla de i motsats mot både de typiskt norrländska målen och götamålen det slutande -r i ändelser i t. ex. springer, fötter och i kallar, hästar, de ha kvar i stor utsträckning de gamla förbindelserna mb och nd i sht mellan vokaler, t. ex. damba, lamb, hund och hundar (däremot sällan ld och endast på Gräsö ng), uttala oftast "hårdt g" i rg och lg, t. ex. varg, bälg, och vanligen i gd, t. ex. högd, ha lång vokal framför m i t. ex. töm, time, timar och behålla oftare än de flesta mål i- och y-ljuden i ordtyper som t. ex. slippa, bytta, fisk och likaså i och u i vissa ändelser, t. ex. gali, galet, brunni, brunnit och brunnet, himmil, stapul samt äfven, åtminstone i det äldsta målet, j i de gamla ändelserna -kja och -gja, t. ex. änkja (södra U.) eller äntja (norra U.). Liksom alla svenska mål n. om Småland ha de "tjockt" l (dock sällan efter i, e och y) och tungspets-r med af dem beroende "tjocka" ljud, t. ex. i barn, aln, ful och fult, bortkasta -t i svagtoniga ändelser, t. ex. i huse eller husä, skrivi, kalla, och förkorta den maskulina artikeln -en till -n i t. ex. murn, stoln, munn, sme'n, åkern, himmiln. Karakteristisk är behandlingen af ändelsevokalerna. Uppländskan har starka spår af den s. k. "vokalbalansen", ett drag, som mer eller mindre kännetecknar alla nordligare svenska mål ned till Götaland och likaså alla östnorska dialekter och som består däri, att de "långstafviga" ordens ändelsevokaler försvagas eller förstummas, medan de "kortstafvigas" väl bevaras; endast i norra hälften af U. framträder dock skillnaden mera utpräglad tydligast i Grisslehamnstrakten), särskildt därigenom, att de kortstafviga "svaga fem." sluta på -u, t. ex. stugu, kaku, plur. kakur gentemot det långstafviga med -ä (l. -ö), t. ex. byttä, best. form -a (l. -å), plur. -er. Med vokalbalansen sammanhänger "tilljämningen" eller likdaningen af stammens vokal med ändelsens i de kortstafviga orden, t. ex. biti, bitit, nykkil l. nykkyl, flugu (äfven bàkà med två öppna a-ljud, i Roslagen) och "vokalsynkopen" i sammansättningar och ordfogningar, t. ex. körktak (af kyrkiotak), lägg-täll, lägga till, tal-om, tala om (mest i västra U.), i viss mån äfven bruket af -ä (eg. öppet ä eller a) i svagtoniga stafvelser, t. ex. kastä, flikkä (i norra och östra U.). Ljudföljden kort vok. + lång kons. är i urspr. "kortstafviga" ord mycket utbredd, t. ex. bäkk, beck, droppa, droppe, och äfven ofta possa, påse, sonn, son, sälla, sele o. d. Speciellt uppländska drag äro diftongen ie eller je, jä för e i t. ex. bien, viet, jek, ek, jäll, eld (icke i västligaste U.), sammanblandningen af e och ä i ord som lefva (af liva) och väfva, skepp (af skip) och käpp (i hela U.) och öfvergången af a till ä framför u, t. ex. lädu, lada. Vokalerna påverkas i all uppländska (minst i västra U.) i hög grad af följande r och tjockt l, t. ex. värg, varg, bälk, balk (arm och ärm låta lika), börja med grumligt ö eller med å: bårja, värke, virke, t. o.m. fera l. fiera, fira, möra, myra. I ordböjningen märkes stor skillnad mellan olika delar af U.; de "svaga maskulinerna" sluta oftare än i riksspråket på -a, t. ex. bakka, släda (minst i Attundaland); best. pluraler äro hästa, hästaner, hästane l. sällan hästana; typen kallade är öfverallt förkortad till kalla. Den uppländska accenten är bekant för sin starka betoning af ordslutet och särskildt af senare leden i sammansättningar, t. ex. Vaksalagátan, sjömánn (mest i norra och östra U.). Inom sig är U. ganska starkt splittradt i mindre dialektgrupper. En god indelning är den, som sammanför upplandsmålen i tre större grupper, hvilkas gränser i stort sedt följa de gamla uppländska folklandens. Tiundalands mål i norra U. har många drag, som påminna om Norrland: k och g förmjukas äfven i inljud, t. ex. bäntjin, bänken, sänjin, sängen, skojin, myttji, äntja; r och l äro stundom tonlösa framför k, p, t, t. ex. sahlt, smählta, stährk, stark; oftare blir dock r ersatt af rs i samma ställning, t. ex. stärsk, törsp, torp, forst, fort. I ett sammanhängande område i n. från Tierp i v. till Hållnäs och Forsmark i ö. äro nästan alla långa vokaler diftongerade, t. ex. blaå, blå, väig, väg, möita, möta, söun, son, meur, mur. Fjärdhundramålen i s. v. ha ett par mycket märkliga ålderdomligheter, som delvis återfinnas i östra Västmanland och södra Gästrikland: 1) typen solen med -n kvarstående (ej sola eller sole) och 2) bevarande af den gamla kortstafvigheten i t. ex. löva, lofva. Dessa mål äro kanske de "språkriktigaste" af upplandsmålen, undvika grumliga vokalljud i t. ex. varg, folk, lofva och stympa ej så ofta böjningsändelserna: det heter hästane, flikkåne, föttren, husen. Den märkligaste gruppen är kanske Attundalands dialekter i östra och sydöstra U., det egentliga roslagsmålet. Det utmärkes genom saknad af h, t. ex. i äst, häst, alm, halm, men också genom en märklig arkaism: "hårdt" k-ljud (delvis äfven "hårda" g och sk-) framför "lena" vokaler, t. ex. källa eller kjälla, kjöpa, fiskja (gjädda, skjäppa), en egenhet, som sträcker sig äfven västerut genom södra U. bort mot Enköping. I nominalböjningen är Attundamålet mer konservativt än kanske något annat skandinaviskt mål utom dalmålen: det har, åtminstone delvis, rikt varierande ändelser för de best. pluralformerna, t. ex. ästa, hästarna, sängjäner eller sängjänder, sängarna, flikköner eller flikkönder, flickorna, prästener eller prästender, föttra, husa, husen, och åtminstone i ett mindre område mellan Norrtälje och Grisslehamn bevarar det kasusböjningen i svaga substantiv, särskildt dem, som utmärka lefvande väsen, t. ex. nom. pöjke, best. form pöjken, ack. pöjkä, best. form pöjkän, nom. stintä, best. form stinta, ack. stintö, best. form. stintå, någon gång t. o. m. nom. måger ack. måg; genitivformer äro t. ex. Lassäs, Lasses, Stinös, Stinas, Augustäs, Augusts; äfven adjektiven kunna ha skilda former för nom. och ack. och för mask. och fem., och pronomina äro också ålderdomliga; (däremot saknas dativformer i nomina, och i verben ha sing. och plur. blifvit lika såsom i de flesta andra nordiska dialekter). Uppländskan har ett särskildt intresse på grund af den stora betydelse den haft som utgångspunkt för språkliga inflytanden på andra dialekter. Dessa sträcka sig långt utanför de egentliga sveamålens område. Uppländskans förbindelser synas särskildt ha egt rum sjöledes, och icke blott de norrländska kustmålen, utan äfven de svensktalande bygderna