i så hög grad sjunkit, att det var fråga om att flytta biskopssätet och domkyrkan därifrån. Frågan var aktuell under en stor del af 1200-talet, tills man 1271 definitivt beslöt att verkställa flyttningen. Till det nya ärkebiskopssätet utsågs Östra Aros. Det var säkerligen redan en efter den tidens förhållanden afsevärdt befolkad ort och besökt handelsplats och hade redan före 1231 åtminstone en kyrka, S:ta Marias, vid nuv. Bredgränd och Östra Ågatan, och sedan 1247 ett franciskankloster, vid Klostergatan. Huruvida S:t Pers kyrka vid S:t Persgatan fanns redan den tiden är osäkert. På västra sidan om ån låg Helga Trefaldighetskyrkan, som gifvet redan var landsförsamlingens kyrka. Aros uppges ha brunnit fyra gånger, sist 1268. Västra sidan om ån synes emellertid ha varit obetydligt bebyggd, då ärkebiskopssätet och domkyrkan förlades dit 1273. Strax därefter började Östra Aros kallas Uppsala. Ärkebiskopssätets flyttning hade den största betydelse för ortens utveckling, emedan kyrkans prelater och tjänare äfven i ekonomiskt afseende förskaffade den en hel del fördelar, hvartill kom, att pilgrimer och mycket annat folk vid de stora kyrkliga festerna strömmade till orten. Längre fram under medeltiden blef domkyrkans betydelse för U. ännu större, sedan den på jordbesittningar allt rikare stiftskyrkan blef nödsakad att drifva affärer med sina förnödenheter. Den bofasta handels- och handtverksidkande befolkningen tillväxte alltmer. Tyska handtverkare och köpmän bosatte sig i U. redan på Magnus Ladulås’ tid, och orten skilde sig i rättsligt hänseende från den omgifvande landsbygden och blef stad, hvilket har egt rum före 1302, då fogden och rådet i U. omtalas första gången, afkunnande dom på torget (in communi placito). 1329 funnos två borgmästare. Staden omgafs, åtminstone delvis, med en graf (senare tidens stadsdike). Vid samma tid omtalas S:t Pers kyrka första gången (1302) och helgeandshuset 1298. Kungsgården ”Islandet” (vid nuv. Bäfvernsgränd) nämnes 1338 och användes till bostad åt fogden och konungen vid hans uppehåll å orten. Ännu 1594 bodde hertig Karl där, men donerade gården 1610 till ståthållaren Kristofer Wärnstedt. Biskopsborgen på platsen för nuv. universitetshuset uppfördes på 1340-talet. Domskolan var belägen på holmen i ån, Studentholmen (jfr Kommunitet, sp. 684). I slutet af medeltiden utverkade ärkebiskop Jakob Ulfsson 1477 påfvens medgifvande att få inrätta ett ”studium generale”, d. v. s. ett universitet, i U., som till en början fick sina lokaler på nyssnämnda holme. Under medeltiden var det emellertid stadens egenskap af ärkebiskopssäte, som gaf den dess prägel. Som kröningsort (se Kröning, sp. 166) och platsen för stora möten samt herredagar ansågs staden den tiden som rikets egentliga hufvudstad. Den var också skådeplatsen för flera strider under unionstiden, bl. a. 1470, då tornet öfver domtrappan stormades, och 1501, då kungsgården brändes. Flera eldsvådor hemsökte staden, af hvilka 1473 års brand var den svåraste, då domkyrkan och flera större byggnader skadades. Under Gustaf I:s befrielsekrig stormades och antändes biskopsborgen 1521. Genom reformationen och kyrkoreduktionen inträdde ändrade förhållanden äfven inom U. Klostret indrogs, Helga Trefaldighets-, S:t Pers och S:ta Maria kyrkor fingo förfalla, biskopsgården och en hel del af domkyrkans fastigheter i staden indrogos till kronan, skolan upphörde så godt som h. o. h. o. s. v. Folkmängden minskades ej endast därigenom, att en stor del kyrkliga tjänster indrogs, utan äfven på den grund, att borgerskapet förlorade åtskilligt af de inkomster, som det haft från den rika domkyrkan, dess prelater och tjänare. En nedgång inträdde, hvaröfver den tiden ej sällan klagades. Konungen vistades dock fortfarande tidtals i U. med sitt hof och väpnade följe, hvilket hade en viss betydelse för orten. Genom slottets uppförande (1540-talet) började ljusare förhållanden inträda, ty därigenom drogs mycket folk för byggnadsarbetet till staden, och det blef utsikter till, att en ständig hof hållning skulle upprättas vid slottet, hvilket skulle få ej ringa betydelse för orten, ej minst i ekonomiskt hänseende. Så blef också händelsen, särskildt under Erik XIV:s och Johan III:s tid. Att det så godt som upphörda universitetet flyttades till Stockholm under sistnämnde monarks tid, hade då ringa betydelse för staden. 1572 års brand medförde dock ett afbrott i stadens utveckling, men Johan III:s intresse för orten och ifriga bemödanden att åter komma den att uppstå ur askan gjorde, att den rätt snart repade sig. Den var fortfarande kröningsort och platsen för stora möten. Det betydelsefullaste af dessa var Uppsala möte 1593, då de kyrkliga förhållandena ordnades äfven hvad U. beträffade, och universitetet fick sin pånyttfödelse, hvilket senare var af den största betydelse för U., ty om man då hade låtit Stockholmskollegiet fortbestå och utveckla sig till ett universitet, torde staden svårligen ha kunnat för framtiden upprätthålla sin ställning som en mer betydande ort. Då universitetet genom Gustaf II Adolfs storartade donation fick ett rikligt ekonomiskt underlag för sitt fortbestånd, blef detta äfven af den största betydelse för själfva stadens utveckling. Hvad kyrkan under medeltiden hade varit för stadens utveckling, blef universitetet under den nyare. 1600-talets U. företer också bilden af en stadig, om ock lugn utveckling, såväl till det inre som yttre. I sistnämnda afseende torde Olof Rudbeck d. ä:s tid ej nog kunna uppskattas, ty han hade ej endast universitetets fördelar som mål, utan lämnade på allt sätt äfven staden sitt bistånd efter måttet af sina krafter, och dessa voro ej små. Han hade tydligen fullt klart för sig, att det var till universitetets fördel och heder, att också staden tedde sig i sådant skick och utvecklades på sådant sätt, att den blef en värdig miljö för universitetet. Hans utförda arbeten till stadens nytta voro därför många (se Rudbeck, sp. 1090), förslagen flera. All denna rastlösa verksamhet till stadens och universitetets fromma afbröts dock genom den eldsvåda, som 15--16 maj 1702 ödelade så godt som hela staden och delvis förstörde domkyrkan, slottet, största delen af universitetets byggnader, utom Gustavianum, o. s. v. Ej endast stora materiella värden, utan äfven oskattbara kulturvärden gingo förlorade genom denna brand. Det blef ett mödosamt arbete att återställa den i ruiner lagda staden och restaurera de skadade monumentala byggnaderna. Det senare har dock aldrig blifvit fullt möjligt, ty