Fig. 14. Uppsala i slutet af 1600-talet, efter Sueciæ-verket. (T. v. slottet, därnäst Trefaldighetskyrkan med sin spira och domkyrkan.)

skadorna voro för betydande. Det dröjde flera årtionden, innan staden någorlunda repade sig efter olyckan, ty en stor del af stadsborna hade blifvit ruinerad genom branden. När förhållandena blifvit bättre, ödelade en eldsvåda 1766 Kungsängen och en del af Fjärdingen. Under senare delen af 1700-talet blef det dock ett visst uppsving i det ekonomiska lifvet. 1809 blef i det närmaste den del af Fjärdingen, som skonades 1702, lågornas rof. Emellertid gick staden till midten af 1800-talet i viss mån framåt. Först genom tillkomsten af järnvägen mellan Stockholm och U. (öppnad för trafik 19 sept. 1866) började en förändring till det bättre i kommersiellt hänseende att inträda, och stadens framåtskridande sedan början af 1870-talet har varit betydande, hvartill de efter hand tillkomna andra tidsenliga järnvägskommunikationerna bidragit. Därigenom har U. äfven kunnat bli platsen för vissa industriföretag, som annars omöjliggjorts, ty sjökommunikationerna ha på grund af läget ej kunnat i nämnvärd grad utvecklas. Folkökningen har under de sista årtiondena varit ansenlig och byggnadsverksamheten liflig. Genom Upplands artilleriregementes förläggning till U. tillfördes staden en del förmåner, som ökades genom Upplands infanteriregementes garnisonering. Studentantalets ökning och inrättandet af en del nya lärostolar vid universitetet ha också varit för staden af ej ringa betydelse. Litt.: J. Schefferus, ”Upsalia” (på latin 1666), J. Eenberg, ”Kort berättelse af de märkwärdigste saker ... uti Upsala stad .... samt en relation om sidste branden” (1703--04), J. Peringskiöld, ”Monumenta ullerakerensia; eller Ulleråkers häradz minnings-merken med Nya Upsala” (1719), J. B. Busser, ”Utkast till beskrifning om Upsala” (I, 1773, II, 1769), C. G. Bergman, ”Upsala minne” (1844), Nordström och Nay, ”Upsala i taflor” (2:a uppl. 1877), C. M. Kjellberg, ”U. stads sigill” (i ”Uplands fornminnesfören:s tidskr.”, IV, 1898), ”Uppsala” (i ”Uppland”, I, 1903), ”Uppsala stads privilegier 13##--1787” (1907), ”Uppsala, beskrivning” (1914) och ”Från Fyris slätter” (1918), B. Swederus, ”Boklådorna i U. 1616--1907” (1907). C. M. K. Uppsala, tidning. Se Upsala. Uppsala domkyrka, Sveriges mest betydande kyrkliga medeltidsminne, räknar sitt upphof från senare delen af 1200-talet. Frågan om att flytta domkyrkan från Gamla Uppsala (se d. o.) till en lämpligare plats hade varit före redan i början af århundradet, påfvarna Innocentius III och Alexander IV hade gett sitt tillstånd, men frågan fick anstå, till dess 1270 vid ett möte mellan konung Valdemar och rikets stormän beslut fattades, att kyrkan ”med bibehållande af sitt gamla namn och alla rättigheter” skulle flyttas. 1271 bestämdes vid ett möte mellan landets biskopar, att kyrkan skulle få sin plats i Östra Aros. Sannolikt grundlades den nya domkyrkan kort därefter. Ärkebiskopssätet förlades till Nya Uppsala, dit Erik den heliges reliker högtidligen öfverflyttades 1273. Enligt gamla uppgifter fingo de sin plats i en provisorisk kyrka, uppförd inom det nya templets utstakade murar. Om kyrkbyggets ledare är ingenting bekant. Bygget började med koret, och det åt Jungfru Maria helgade kapellet i dess längdaxel längst i ö. (nuv. Gustavianska graf koret) omtalas 1298. Det äldsta i skrift bevarade årtal i kyrkans byggnadshistoria är 1287. Ett dokument från detta år omnämner, att stenhuggaren Estienne de Bonnueill (se denne) jämte arbetare och lärjungar då stod i begrepp att afresa från Paris till Uppsala för att arbeta på kyrkan. Man känner intet vidare om arten och omfattningen af mäster Estiennes verksamhet där. Det sannolikt redan tidigare påbörjade koret visar i sin grundplan nordfransk typ, och i fransk stil äro korets smäckra pelare af kalksten med deras baser och kapital arbetade af skickliga händer. Men kyrkan byggdes af tegel och fick en öfvervägande nordtysk eller nederländsk typ, sådan materialet betingade. De förste byggmästarnas arbete synes ha upphört med korets fullbordan; därefter ha antagligen svenska eller möjligen tyska arbetare fullföljt bygget. Detta fortgick under hela 1300-talet. Pelarna i långhuset utfördes af tegel. 1402 rasade en pelarrad jämte hvalfven på södra sidan, där grunden var svag; de störtade pelarna ersattes vid iståndsättandet af grofva och klumpiga tegelpelare, och motsvarande pelare på norra sidan blefvo inmurade i ett hölje af tegel i samma form som de förra. Kyrkan invigdes 1435 i närvaro af rikets stormän, men var då ej fullt färdig. 1440 fullbordades yttertaket, och året därefter fick takryttaren öfver lång- och tvärhusets skärningspunkt sin beklädnad af koppar. Något annat torn fanns ej. Kyrkans västfasad afslutades med ett spetsigt gafvelröste; västra portalen bär inskriften 1431.