en trappa upp. Dessa alltigenom lyckade inredningsarbeten utfördes under ledning af T. Stenberg. Rikssalen och stora delar af slottet stå fortfarande oinredda och obegagnade. På den gamla mursträckan "Styrbiskop" står sedan 1756 en klockstapel. Morgon och afton ringes där med en klocka, som drottning Gunilla Bielke låtit gjuta 1588. Den har af traditionen, utan någon historisk grund, blifvit kallad "drottning Kristinas klocka". Traditionen har äfven gett ruinpartiet bredvid Kung Jans port namnet "Sturehvalfven". I denna del af slottet var det visserligen som några af Sturarna dödades 1567, likväl hvarken Svante eller Nils Sture, som blefvo nedstuckna, den förre i ett på norra sidan af slottet beläget hvalf, den senare i en träbyggning, som låg på borggården. På slottsgården uppställdes 1827 Gustaf Vasas byst, modellerad af Fogelberg, bekostad af dåv. landshöfding B. V. Fock och genom enskild persons frikostighet restaurerad 1913. — Jfr C. M. Kjellberg, "Uppland, I, Uppsala" (1901—05), samt A. Hahr, "Studier i Johan III:s renässans" I (1907) och uppsats i "Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början" (ny följd, 1919). G—g N. Uppsala studentkår. Se Uppsala universitet, sp. 1239. Uppsala Studentsång har länge haft namn om sig att vara icke blott blomman af Sveriges fyrstämmiga manssång, utan äfven oöfverträffad bland alla länders manskörer (se Sångförening). Dess egentlige skapare var J. Chr. F. Haeffner (se denne; director musices vid Uppsala universitet 1808—33), dock mera genom sina kompositioner (fyrstämmiga manssånger a cappella 1813 ff.) än genom sin ledning, ty han anförde sällan utom vid jubelfester och promotioner. Genom honom vardt Uppsalasången i sin början en martialisk, fosterländsk marschsång eller hyllningssång. Under första årtiondet af 1800-talet fanns ännu ingen ordnad kvartettsång i Uppsala. Därefter började en sådan bildas, men tills vidare endast inom de särskilda nationerna, och man sammanslöt sig till större körer blott tillfälligt vid särskilda högtidligheter. Den s. k. Allmänna sången fick regelbundna öfningar först 1827—28, då den leddes af en student Andersson (sörmlänning; sedermera militärmusikdirektör). Verklig organisation åvägabragtes dock först höstterminen 1830, af O. F. Tullberg (se denne), och kören räknade då strax den märkligt höga siffran 250 man. Det blef brukligt, att sångkören gjorde kvällsuppvaktningar för framstående personer. (Flickserenader började ock förekomma längre fram på 1830-talet.) I Gustaf-Adolfsjubileet 6 nov. 1832 tog studentsången en mycket framstående del, bl. a. med nya hymner af Haeffner, Tullberg och Geijer. Tullberg, som lär ha varit en förträfflig och afhållen dirigent, anförde Allmänna sången 1830—35 och 1837. Under hans utrikes resa 1835—37 synes östgöten J. V. de Bruyn (sedermera advokatfiskal) ha varit dess anförare. På 1830-talet utbildades traditionerna att med sång högtidlighålla Gustaf II Adolfs och Karl XII:s dödsdagar, Valborgsmässoaftonen och Gustaf Vasas minne (12 maj eller 6 juni). 1838 eller 1839 öfvertogs anförarskapet af K. O. J. Laurin (se d. o. 2), och genom hans försorg fick kören i dec. 1842 sina första stadgar samt konstituerades till en verklig sångförening med vederbörligen vald anförare och regelmässiga öfningar. Namnet blef Allmänna sångföreningen i Uppsala, 1847 ändradt till Studentkårens allmänna sångförening, och dennas uppgift angafs i stadgarna vara "bildandet af en varaktig och värdig studentsång, som med intresse i synnerhet bör omfatta upplifvandet af de svenska nationalsångerna, firandet af de för hvarje svensk medborgare dyrbara fosterländska minnen samt dessutom vara ett uttryck af studentkårens tänkesätt om hvarje utmärkt förtjenst, så inom som utom universitetet". Repetitionerna höllos från 1844 i Gustavianums större lärosal (omkr. 1880 flyttades de till stora Gillesalen). Repertoaren, som på 1820-talet börjat upptaga tyska sånger, ökades till följd af studentmötet 1843 med danska och norska, som då voro en nyhet här. Anförare efter den förtjänstfulle Laurin voro K. J. Björck (sedermera historielektor i Uppsala) 1843—44, Kr. Anjou (se d. o. 3) 1844—45, O. Meijerberg (d. 1849 som filos, magister, en utmärkt ledare, som satte fart och kläm samt fin nyansering på kören) våren — h. t. 1845, G. Wennerberg (se denne) v.-t. 1846 (hans mäktiga fosterlandshymner tillkommo 1847 ff.), stockholmaren med. kand. J. L. Engström (f. 1812, d. 1877 som distriktsläkare) 1846-50, A. M. Myrberg (se denne) h.-t. 1850 (ej 1849), J. A. Josephson (se denne) 1851—v.-t. 1852, upplänningen O. Arpi (se denne) 1852-71, en storartad och originell ledarbegåfning, som bragte Uppsalasången till dess höjdpunkt, därefter sörmlänningen filos, kandidaten K. A. Forsman (d. 1916 som kontraktsprost) h.-t. 1871— h.-t 1874, hvilken värdigt uppehöll Arpis traditioner, sörmlänningen I. E. Hedenblad (se denne; d. 1909 som director musices) v.-t. 1875—1901, under hvars sorgfälliga och organisatoriska ledning Uppsalasången blef känd vida omkring i Sverige och utlandet, upplänningen filos. kandidaten R. Liljefors (se denne) v.-t. 1892, värmlänningen filos. doktor G. Kallstenius (numera rektor) h.-t. 1902—v.-t. 1907, Hedenblad ånyo 1907-09, den till musiker utbildade studenten V. Lundgren 1909-19 och director musices H. Alfvén (se denne) sedan okt. 1919. Om märkligare data i Uppsalasångens tillvaro må vidare ett och annat antecknas. Resan till studentmötet i Köpenhamn 1845 gjorde uppsaliensarnas sång högeligen populär ute i hemlandet. Första verkliga studentkonserten hölls under Meijerbergs ledning 1845, i Carolina redivivas festsal, till förmån för de af missväxt lidande i Uppland (då sjöngos bl. a. Mendelssohns Antigone-körer f.g.). Första konserten i Stockholm gafs våren 1848, till förmån för danskarna i kriget. 1852 uppkom idén att genom studentkonserter hopbringa medel till en föreningsbyggnad för studentkåren; för detta ändamål ha sedan de flesta af körens konserter getts. 1853 stiftades sångsällskapet Orphei drängar (se d.o.), en elit af Uppsalasången, som icke minst har bidragit till dess höjning och berömmelse. 1855 gjordes af gästrike-hälsingarna en första ansats till nationssångarfärder. 1856 firades f.g. unionsdagen 4 nov. med sång, hvilket årligen upprepades t. o. m.