hann först 1851 åter öfver tusentalet, för att 1909 öfverskrida det andra tusentalet. Sammanslagningen af flera nationer till en begynte 1805, då södermanlänningar och närkingar förenade sig: 1829 skedde den sista, hvarigenom antalet blef 13, det närvarande. Styrkan i dessa nationsföreningar synes bäst däraf, att bildandet af en gemensam studentförening på 1840-talet icke på något sätt inverkat förlamande på dem; tvärtom ha alla nationer, såsom ofvan nämnts, nu skaffat sig egna hus, under det studentkårens byggnadsfond hunnit föga öfver 1/2 mill. kr. Icke heller de vetenskapliga fackföreningarna, som för ynglingens studier ega sådan betydelse, ha försvagat nationsbanden. Utåt manifesterar sig kåren egentligen vid de gemensamma uppvaktningarna och de stora studentkonserterna; de skandinaviska studentmötena ha afsomnat (om nationernas inre gestaltning se Nation 2). -- För kvinnan öppnades universitetets portar 1870, och alla dess lärarplatser utom de teologiska stå henne numera öppna. -- Magnatstipendiernas ökning har gått med snabbhet. 1827 var räntebeloppet af dylika, som utdelades genom konsistoriet 13,500 kr., 1877 öfver 50,000, förutom 37,000 af fonder, som konsistoriet ej förvaltade. Ensamt åren 1872--96 inflöto donationer på öfver 1 mill. kr., och 1896 angåfvos donationers och fonders konto uppgå till öfver 4,1 mill. kr. Litt.: De tryckta hufvudkällorna för ämnet äro Cl. Annerstedt, "Upsala universitets historia" (I--III: 1--2; 1877--1914), omfattande tiden till 1792; och "Upsala universitet 1827--77" (i "Nord. tidskr.", 1878), vidare den 1897 i 3 dlr af universitetet utg. festskriften "Upsala universitet 1872--1897" 1--3, rektorsprogrammen (särskildt H. Schücks), universitetsredogörelserna (fr. o. m. 1876), K. A. Cornelius, "Några bidrag till Upsala theologiska fakultets historia" (1--3, 1874--75) samt de särskilda nationernas historier. (Se därom Biografi, sp. 431, och äfven i Suppl.) C. A. Uppsala ärkestift leder sitt ursprung från ett missionscentrum i Sigtuna, som från Inge d. ä:s tid torde ha varit permanent besatt med biskopar. Då uppfördes ock den äldsta domkyrkan, Sigtunas S:t Per. På 1130-talet flyttades biskopssätet till Gamla Uppsala (se d. o.), hvars då påbörjade kyrka är stiftets andra domkyrka. Urspr. lydde biskoparna under ärkebiskopen af Hamburg-Bremen, senare under Lund, men 1164 upprättades Uppsala ärkestol, då Alvastramunken Stefan (se denne) i Sens i Frankrike i påfven Alexander III:s närvaro af Lundaärkebiskopen Eskil vigdes till ärkebiskop med metropoliträttigheter öfver den svenska kyrkan. Ärkebiskoparna af Lund erhöllo dock samtidigt titeln primas Sueciæ, hvilket innebar rätten att inviga Uppsalaärkebiskoparna och till dem öfverlämna pallium. På 1270-talet flyttades ärkesätet till Uppsala, hvars domkyrka sålunda är stiftets tredje. Med tiden undandrog man sig underordningsförhållandet under Lund genom att hämta invigning direkt från kurian i Rom; första gången detta lyckades var 1274 (Folke), och sista gången pallium erhölls från Lund var 1318 (Olof Björnsson). Därefter var Lunds primatställning utan reell betydelse, ehuru titeln intill reformationen bevarades. Från och med Jöns Bengtsson (1448-67) antogo äfven Uppsalaärkebiskoparna samma titel af primas Sueciæ. Efter reformationen har ärkebiskoparnas metropolitställning öfver svenska kyrkan upphört; sista gången den i gammal stil utöfvades, var vid Abraham Angermannus' generalvisitation 1596. Nu innebär den fortfarande ofta använda titeln Svea rikes ärkebiskop allenast ställning som primus inter pares; ärkebiskopen inviger i regel de andre biskoparna och är dessutom själfskrifven ordf. i kyrkomötet och i vissa permanenta kyrkliga kommissioner, såsom Missionsstyrelsen och Diakonistyrelsen. - Ärkestiftet omfattade till en början Uppland och de områden n. och ö. om detta landskap, till hvilka kristendomen spred sig, alltså det dåtida Hälsingland (d. v. s. svenska Norrland), Jämtland (äfven sedan detta landskap omkr. 1111 kommit under Norge), Åland och Finland. I slutet af 1100- eller början af 1200-talet blef Finland ett särskildt stift, från början af 1300-talet omfattande äfven Åland. Gränsen mellan båda stiften i n. kom efter åtskillig strid på 1300-talet att gå mellan Torneå och Kemi (från Uppsala gjordes anspråk på landet intill Ule älf). Genom Stettinfreden 1570 skildes Jämtland från stiftet. Då det 1645 återkom i svensk ego, upprättades 1647 superintendentian i Härnösand, hvarefter ärkestiftet omfattade landskapen Uppland, Gästrikland och Hälsingland. Sedan denna tid äro gränserna i det närmaste oförändrade, och ärkestiftet omfattar f. n. hela Uppsala län, hela Gäfleborgs län, större delen af Stockholms län och en mindre del af Västmanlands län. (Därjämte är ärkebiskopen preses i Stockholms stads konsistorium, och under honom lyda pastorerna i svenska församlingarna i London, Paris, Berlin, Köpenhamn och Kristiania, äfvensom svenska sjömanspräster i utlandet.) Kontrakten äro 28, på länen fördelade på följande sätt. Till Uppsala län höra Domprosteriet, Hagunda, Trögds, Åsunda, Håbo, Ulleråkers, Norunda kontrakt och största delen af Vaksala kontrakt samt hälften af Olands och Frösåkers kontrakt (hvilka båda kontrakts öfriga delar ligga inom Stockholms län), största delen af Lagunda kontrakt och en ringa del af Fjärdhundra norra kontrakt (hvilka tre kontrakt i öfrigt ligga inom Västmanlands län), äfvensom Örbyhus kontrakt (som med en mindre del tillhör Gäfleborgs län). Till Stockholms län höra vidare Närdinghundra, Lyhundra, Sjuhundra, Ärlinghundra, Seminghundra, Roslags västra, Svartsjö, Roslags östra kontrakt. Till Västmanlands län hör, utom hvad ofvan är nämndt, Fjärdhundra södra kontrakt och till Gäfleborgs län utom förenämnda del Gästriklands östra, Gästriklands västra, Ala, Voxnans, Ljusnans, Sundhede och Nordanstigs kontrakt. Pastoraten äro 174, omfattande 257 församlingar. Af areal och folkmängd år 1918 kommo på Uppsala län 5,313 kvkm. och 133,506 inv.; på Gäfleborgs län 19,728 kvkm. och 263,989 inv.; på Stockholms län 5,884 kvkm. och 169,133 inv.; på Västmanlands län 1,702 kvkm. och 25,744 inv.; tillsammans 32,627 kvkm. och 592,372 inv. - Af missionsbiskoparna i Sigtuna äro två kända, Adalvard d. y. och Henrik (d. 1134). Om biskoparna och (de 8) ärkebiskoparna i Gamla Uppsala se d. o. Efter flyttningen till Uppsala äro ärkebiskoparna hittills 54, nämligen: Folke 1274-77, Jakob Israelsson 1277-81, Johan Odulfsson (ej invigd) 1281-84, Magnus Bosson