karaktären af en akademisk senat för de stora frågornas behandling, i det att de administrativa ärendena koncentrerades i det Mindre, som skulle sammansättas genom val. Rektoratets betydelse stegrades därigenom, att det upphörde att gå i tur och att innehafvaren valdes för 2 år, hvilka kunde med ytterligare två förlängas. Filos. fakulteten blef omsider uppdelad i två sektioner, en humanistisk och en matematisk-naturvetenskaplig, hvilket gjorde ända på friktionerna mellan dess tvenne ofta rätt stridiga element. Af stor vikt var införandet af sakkunniginstitutionen vid tillsättningen af lärarplatser; al dylika frågors behandling hade man dittills haft obehaglig känning vid universitetet. Efter tre årtionden fann man nödigt att ersätta lagen af 1876 med en ny. Det var särskildt den starka stegringen i antalet konsistoriales genom nya lärostolars inrättande och genom den beslutade förvandlingen af e. o. professurerna till ord., som gjorde en omarbetning nödig, och 27 nov. 1908 fastställdes de nya statuterna. Större konsistoriets medlemsantal sammansatt dels efter tur, dels efter val blef 25 (1920 var det 28), det Mindre bibehölls vid 5, i den nyskapade Akademiska församlingen behöllo alla plats, i alla tre voro rektor och prorektor själfskrifna ledamöter. Akademiska församlingens funktion inskränktes till att utöfva universitetets valrätt, till Större konsistoriet hänvisades de vetenskapliga och ekonomiska angelägenheterna, lagstiftnings- och förvaltningsfrågorna; det Mindre bibehöll den disciplinära myndigheten öfver ungdomen och skulle vaka öfver undervisningen och examinationen. Redan inom 8 år aflöstes dessa statuter af de nu gällande af 28 jan. 1916 (se om dem Universitet, sp. 1122 ff.). — I utomordentlig grad har riksdagens omsorg om universitetet återverkat på dess utveckling under 1800-talet. Det var ock på tiden, att den lånade sin stödjande hand, ty i öfver 200 år hade detta måst hjälpa sig fram med sina egna tillgångar. 1828—30 års riksdag gaf det första blygsamma anslaget å 13,275 rdr till lärarkraftemas stärkande; anslagen utsträcktes snart äfven till institutionernas materiel och växte oupphörligt. Det dröjde dock ganska länge, innan något bidrag gafs till institutionernas kostsamma och dock nödvändiga byggnader. Ännu Carolina rediviva uppfördes ju 1817—40 uteslutande på universitetets bekostnad (frånsedt Karl XIV Johans vackra gåfva); först vid 1840—41 års riksdag gafs anslaget till det nya observatoriet, sedan följdt af många andra. Den nya anatomiska institutionen (1847—50) uppfördes dock ensamt med universitetets medel, och nya universitetshuset bekostades till stor del af detsamma. Statsbidragets storlek växte emellertid alltjämt: 1877 var det redan uppe i 340,000 kr., tjugu år senare i 469,000 och utgjorde 1917 1,446,000, d. v. s. mer än hälften af universitetets hela årsinkomst (2,309,000). Man jämföre, att 1827, då universitetet ännu lefde blott på egna inkomster, utgjorde dessa 19,500 rdr. — På riksdagen var universitetet representeradt 1828—66 genom två valda medlemmar i prästeståndet, rättigheten bortföll med representationsreformens genomförande (1866); till kyrkomötet eger däremot teol. fakulteten rätt att utse två led. (k. förordn. 11 nov. 1863). Lärarantalet har stegrats starkt. Ännu 1809 var de ord. professorernas antal 21 (blott 3 flera än 1655). Den första nya professuren (modern litteratur och estetik) tillkom 1833, sedan följd af allt flera. 1878 funnos 34 ord. och 18 e. o. professorer. Genom adjunkturernas förvandling till e. o. professurer ökades antalet och var 1901 35 ord. och 26 e. o. professorer. Docentantalet steg från 21 år 1827 till 69 år 1909. Rätten till afsked med full lön, som ända till 1873 kunnat tillfalla blott de fyra äldste professorerna, utsträcktes då till alla vid fyllda 65 års ålder. — Språkmästarna ersattes med adjunkter (den tyske 1839, den franske 1846); i deras ställe tillskapade 1888 års riksdag 3 universitetslektorer (i franska, tyska och engelska). Fäktmästaren ersattes 1872 af en lärare i gymnastik och vapenföring. Dansmästaren försvann 1844. Stallmästaren bibehöll sig, ehuru undervisningen f. n. hvilar, då universitetet saknar stall och det förhyrda ridhuset förvandlats till fabrik. Musikundervisningen blef en helt annan, sedan sådana män som J. K. F. Hæffner, J. E. Nordblom och J. A. Josephson tagit ledningen, och studentsången vann under O. Arpis ledning världsrykte. Den vetenskapliga verksamheten blef under 1800-talet en helt annan redan därigenom, att det teol. trycket alldeles upphört och hvarje vetenskap arbetade med full frihet; än mer betydde, att rum oupphörligt bereddes för nya vetenskaper och att somliga fingo flera representanter. Latinet upphörde af naturliga skäl att vara vetenskapens utvalda språk. I föreläsningarna hade det svenska språket trängt in redan under senare hälften af 1700-talet; med rektorsprogrammen gick det långsammare. Från 1848 blef det dock så godt som regel, att dessa skrefvos på modersmålet; från 1839 fingo alla, som ville det, skrifva sina disputationer på svenska. Slutligen bestämdes genom 1852 års statuter, att alla gradualafhandlingar (de s. k. exercitiedisputationerna försvunno härmed) skulle författas af de studerande själfva. Den farhåga, som då uttalades af en professor, att "dessa disputationer, långt ifrån att blifva en vinst för litteraturen, skulle blifva ett missbruk af tryckfriheten", har så litet slagit in, att våra afhandlingar tvärtom ofta utgöra värdefulla insatser i den vetenskap de behandla. Lärarnas vetenskapliga produktion har varit betydande och skulle ha varit än starkare, om särskilda medel funnits för offentliggörandet af deras vetenskapliga arbeten. Namn af hög rang saknas icke efter 1809; några förtjäna särskildt nämnas, så inom historien E. G. Geijer, F. F. Carlson, K. G. Malmström, H. Hjärne, i kyrkohistorien L. A. Anjou, i litteraturhistorien P. D. A. Atterbom, B. E. Malmström, H. Schück, i filosofien S. Grubbe, K. J. Boström och hans lärjungar, i de nordiska språken K. Säve, A. Uppström och A. Noreen, i matematiken K. J. Malmsten, i fysiken A. J. Ångström, i medicinen P. von Afzelius och I. Hwasser, i juridiken P. E. Bergfalk; utrymmet förbjuder nämna flera. Af samma orsak förbigås examensväsendet; det bör dock påpekas, att studentexamen (se d. o.) fr. o. m. 1864 förflyttades från universitetet till de allmänna läroverken. — Studentantalet växte långsamt under tidehvarfvet och