Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppström. 1. Anders U. - Uppström. 2. Anders Erik Vilhelm U. - Uppström. 3. Aivva Astrid Vilhelmina U. - Uppståndelse, De dödes (lat. resurrectio mortuorum), teol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1279
Uppståndelse
1280
varit informator, företog han 1860 en resa till
Rom, Milano och Wolfenbüttel för att studera där
befintliga gotiska handskrifter och utgaf som frukt
af denna resa Fragmentet gothica selecta (1861). Med
offentligt understöd gjorde han 1863 en ny resa
till Milano för att fullständigt tillgodogöra sig
de därvarande s. k. ambrosianska handskrifterna,
de viktigaste näst "Codex argenteus". Ke-sultaten
af denna resa hann U. icke före sin död publicera,
men de utgåfvos, med statsunderstöd, af hans
ofvannämnde son under titeln Codices gotici
ambrosiani (1868). Alla dessa U:s arbeten vittna om
outtröttlig flit och noggrannhet, stort skarpsinne
och grundlig metod. Genom hans undersökningar har
den wulfilanska texten på många hundrade dittills
missuppfattade ställen till sin verkliga lydelse
utredts och slutligt fastställts, hvadan man med
allt skäl kan instämma i ett tyskt omdöme: "För
framtiden existerar öfver hufvud i den vetenskapliga
världen ingen Ulfilas mer än den, för hvilken man har
A. Uppström att tacka". Genom det kritiska sofrandet
af detta de germanska språkens äldsta och viktigaste
litteraturminnesmärke har sålunda TJ. blifvit en af
grundläg-garna af den nutida forngermanska filologien
och lingvistiken. - Hans öfriga skrifter äro både till
innehåll och omfång tämligen obetydliga, t. ex. Om
elementarläroverkens aflöning (itidskr. "Frey",
1844), Om Svea och Göta namnets utseende i f
ordna dagar (i samma tidskr. 1847), den på Bopps
språkforskningsmetod hänvisande recensionen af
Eks "De formis casuum latinorum" jämte svar å Eks
genmäle (i "Eos" 1839 och 1840), De lapide runico
Tunensi (i Uppsala Vet. soc:s "Acta", 1858) och
Skaldskaparmåla-qvcefii Snorra Eddu (1859) samt hans
båda 1859 hållna, men först 1914 och 1916 under den
gemensamma titeln Miscellanea I, II af V. Uppström
utg. prof f öreläsningar: De indo-europeiska språkens
förhållande till de semitiska och Allmogemålet i
Ofvansjö. Hans intressanta brefväxling med Jakob
Grimm finnes införd i "Briefwechsel der gebriider
Grimm mit nordischen gelehrten" (utg. af Ernst Schmidt
1885). Jfr vidare V. Uppströms "Prooemium" i "Codices
gotici ambrosiani".
2. Anders Erik Vilhelm U., den föregåendes son,
språkforskare, jurist, f. 13 dec. 1844 i Uppsala,
blef student där 1863 och filos, doktor 1869 samt
aflade 1870 hof rättsexamen. 1872 utnämndes han
till vice häradshöfding, 1880 till assessor i Göta
hofrätt och 1886 till revisionssekreterare samt blef
1888 domhafvande i Södertörns domsaga; 1910 afgick
han från statstjänsten. - Ofvan är omnämndt, att
U. sysslat med gotisk språkforskning. På detta område
har han uppträdt äfven som själfständig författare
med bl. a. Gotiska bidrag med särskild hänsyn till
de ambrosianska urkunderna (1868, akad. afh.). Som
juridisk skriftställare har han utgett Öfversigt
af straff pr o c essrätt en enligt främmande och
svensk rätt, Om domstolarnes inrättning och dermed
sammanhängande ämnen, öfversigt af den svenska
processens historia (samtliga ingående i ett bihang
till Nya lagberedningens process-utlåtande 1884,
se Lagberedningen, sp. 822), vidare 27 uppl. af
"Sveriges rikes lag" (1886 -1910) äfvensom 8 uppl. af
"Sveriges grundlagar och konstitutionella stadgar
samt kommunallagar-
na" (1891-1910). Dessutom har han lämnat en mängd
bidrag till Naumanns "Tidskrift för lagstiftning"
samt andra in- och utländska tidskrifter.
3. Aivva Astrid Vilhelmina U., den föregåendes
dotter, författarinna, f. 29 dec. 1881 i Stockholm,
utexaminerades från Högre lärarinneseminariet 1907
och har många år tjänstgjort vid Ateneum för flickor i
hufvudstaden. Hon har utom många bidrag till tidningar
och tidskrifter författat flera af personlig stil och
väl träffad tidsfärg präglade romaner med historiska
motiv: Nya Sverige (1914, prisbelönt vid tidn. Iduns
pris-täflan 1911), Till Österland (1916) och Stör-Mor
i Dalom (1919). I tidskr. "Språk och stil" har hon
offentliggjort afh. En samling arkaismer ur nutida
lagspråk (1910).
1. Ad. N-n. 2. (C.G.Bj.) 3. E. N. S-g.
Uppståndelse, De dödes (lat. resurrectio mortuorum),
teol., lefvandegörelsen af de aflidna människornas
kroppar och dessa kroppars återförening med
sina själar. (Uttrycket "uppståndelse" hvilar
på den föreställningen, att kroppen, som ligger
i graf ven, skall "stå upp" och gå ut ur graf
ven. Betraktad som en handling af Kristus,
kallas uppståndelsen de dödes uppväckelse,
lat. resuscitatio mortuorum.) Denna bibliska lära
är främmande för hedendomen, med undantag dock af
den gamla parsismen (Zoroasters religion), som lär,
att vid slutet af det sista årtusendet Ahuramazda
(Ormusd) skall uppväcka alla döda och återge åt
själarna deras kroppar till boning. Huruvida denna
lära urspr, tillhört parsismen och i sådant fall
möjligen därifrån upptagits af judendomen eller om
den tvärtom från judendomen inkommit i parsismen som
en senare tillsats, torde vara svårt att bevisligen
afgöra. I gamla testamentet finnes den egentligen
endast antydningsvis framställd, såsom i Ps. 16:
9 f. och Hes. 37. Bestämdare framställes den
likväl i Dan. 12: 2, och i 2 Makk. 7: 11 uttalas
den tanken, att kroppen skall uppstå. Fariséerna
utbildade sedan läran om kroppens uppståndelse,
som förnekades af det motsatta partiet, sadducéerna,
och från judendomen upptog muhammedanismen denna lära
samt gaf den en groft sinnlig form. Fariséerna lärde
en tvåfaldig uppståndelse: den första, vid Messias’
ankomst, då alla frommas själar skulle förlossas ur
dödsriket och iklädas sina kroppar, den andra, vid
Messiasrikets fulländning, då alla de andra döda
skulle uppstå och domen hållas. Nya testamentet
lär likaledes människokroppens uppståndelse, men
det nya i dess lära om uppståndelsen är, att den
grundas på Kristi uppståndelse (se Kristologi och
Kristus) som ett faktum (l Kor. 15: 12 f.). Frågan,
huru man har att tänka sig kroppens uppståndelse
och den uppståndna kroppens beskaffenhet, besvarar
aposteln Paulus i l Kor. 15: 35 genom jämförelsen med
hvetekornet (eller blomfröet), som lägges i jorden:
på samma sätt som ur detta korn (frö) genom Guds
skaparkraft hveteaxet (eller blomman) "uppstår",
så uppstår ock genom samma kraft en förandligad och,
hvad de rättfärdige beträffar, en förhärligad eller
förklarad (se Förklaring 2) uppståndelsekropp ur
den döda människokroppen. Uppenbarelseboken talar, i
likhet med fariseismen, om en tvåfaldig uppståndelse:
den första, vid upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
