1281 Uppståndelsedrama-Uppsägning 1282 rättandet af det tusenåriga riket, då de, som under förföljelserna varit Kristus trogna, skola uppstå och regera med Kristus i tusen år, den andra, efter det tusenåriga rikets och den sista stora stridens slut, då alla de återstående döda skola uppstå (Uppb. 20). Om denna tvåfaldiga uppståndelse talar ingen af 'nya testamentets öfriga böcker, ehuru man velat se den antydd i l Kor. 15: 24, 25 och i l Tess. 4: 16, 17. I de öfriga nytesta-mentliga böckerna talas nämligen endast om en uppståndelse af både rättfärdiga och orättfärdiga vid Kristi tillkommelse, hvarvid de förra uppstå till "lifvets uppståndelse", de senare till "domens uppståndelse" (Joh. 5: 29; jfr Dan. 12: 2). Den kristna kyrkan intog läran om uppståndelsen i sina bekännelseskrifter: credo carnis resurrectionem ("jag tror på köttets uppståndelse") i det apostoliska symbolum, exspecto resurrectionem mortuo-rum ("jag förväntar de dödes uppståndelse") i det nicsenokonstantinopolitanska symbolum och ad cujus adventum omnes homines resurgere habent cum corporibus suis ("vid hvilkens ankomst alla människor skola uppstå med sina kroppar") i det athanasianska symbolum. Kedan i den gamla kyrkan förekommo tre olika grundåskådningar ang. uppståndelsen, till hvilka också de flesta af följande tiders teol. uppfattningar låta, med större eller mindre modifikationer, hänföra sig: 1) Gno-stikernas åskådning, enligt hvilken uppståndelse är detsamma som odödlighet, hvilken tar sin början i och med detsamma människan genom omvändelsen "uppstår" från den andliga (och eviga) döden och födes på nytt till det andliga (och eviga) lifvet; de förnekade således kroppens uppståndelse och lärde allenast en "andlig" uppståndelse, som försiggick blott med de omvände. 2) De västerländske kyrkofädernas (Tertullianus', Hiero-nymus', Augustinus' m. fl:s) åskådning, enligt hvilken uppståndelsekroppen är densamma som den kropp, hvilken den uppståndna människan burit i tiden, ehuru den vid uppståndelsen blir förhärligad. Denna åsikt är den yttersta motsatsen till den förra. Mellan dem båda står 3) de alexan-drinske kyrkofädernas, i synnerhet Origenes', åskådning, enligt hvilken människosjälen vid uppståndelsen iklädes en immateriell, förandligad kroppslighet, till hvars bildande en begynnelse sker redan här i lifvet, när trons nya lif födes i en människosjäl. Denna andekropp är identisk med den jordiska kroppens verkliga väsen. Den yttersta konsekvensen af denna åsikt är, att man i egentlig mening kan tala endast om de troendes och rättfärdiges uppståndelse. - Längst i sinnlig uppfattning af uppståndelsen gick bland kyrkofäderna Tertullianus, och honom följde skolastikerna under medeltiden, hvilka lärde en uppståndelse af kroppen med alla dennas beståndsdelar, såsom hår, naglar o. s. v. Till viss grad gingo ortodoxismens målsmän inom den lutherska kyrkan på 1690-talet i deras fotspår. Den nyare kyrkliga protestantiska teologien intar i allmänhet sin ståndpunkt mellan den 2:a och den 3:e af de ofvan anförda grundåskådningarna, i enlighet med aposteln Paulus' lära. Jfr E s k a t o l o g i och Odödlighet. J-!>. Uppståndelsedrama. Se Mysterier, sp. 134. Uppståndelseväxten, bot. Se S el a g i ne 11 a. Tryckt den 9/7 20 Uppställning, krigsv., kallas hvarje trupps ordnande på stället, innan den sättes i rörelse vare sig för marsch eller strid, och uppställnings- eller samlingsformering hvarje formering, som lämpar sig för en trupp, hvilken nödgas intaga en af vaktande ställning. Såsom kommandoord betecknar det, att efter hvila hvarje man skall intaga sin plats i ledet. - Jfr E a n-g er i n g. C. O. N. Uppsumpning, befästningsk., en åtgärd, hvarigenom lågt liggande delar af en fästnings framförliggande terräng försättes under vatten eller åtminstone göres vattensjuk. Detta låter sig göra, om terrängen ligger lägre än vattenytan af ett i närheten gående vattendrag, från hvars öfver-svämning den i vanliga fall skyddas genom en dammbyggnad. De dammluckor, genom hvilka vattnet i händelse af behof kan påsläppas, måste emellertid, för att alltid vara tillgängliga, ligga inom fästningen eller något framskjutet fort. En sådan uppsumpning af förterrängen utgör under blid årstid ett af de kraftigaste hindren mot en belägring. O. A. B.» Uppsvear, en i svenska landskapslagar förekommande benämning på de närmast i de uppländska folklanden (se d. o.) boende svearna. Namnet är gett i motsättning mot andra svear, såsom "södermännen". Jfr 0. v. Friesen, "Om landskapsnamnet Uppland" (i "Fataburen", 1906). S. T-g. Uppsät, jur. Se D öl u s. Uppsägning, jur., är ett af en person till annan framställdt yrkande på upplösning af ett dem emellan bestående obligationsförhållande. Rätt att på detta sätt hafva en obligation kan en part ha på grund däraf, att den andra parten brustit i uppfyllandet af sina kontraktsenliga förbindelser. Vanligen inbegripes dock nämnda fall ej under uppsägning. Man förstår nämligen därmed närmast yttringen af en ovillkorlig rätt att påfordra en obligations lösande. Detta kan tillkomma en part dels på grund af ofverenskommelse, dels äfven där-förutan. Ja så snart ej något på förhand bestämts om tiden, anses obligationens bestånd bero på uppsägning. I vissa fall har förordnats att, äfven där aftal ingåtts på bestämd tid, uppsägning likväl skall ega rum viss tidrymd före nämnda tids utlöpande vid påföljd, att af talet eljest anses för-längdt. Dylika föreskrifter ha getts i synnerhet med afseende å aftal, genom hvilka parterna ömsesidigt åtaga sig en följd af prestationer: arrende-och hyresaftal, bolags och legohjonsaftal. I den svenska rätten finnas sådana bestämmelser fortfarande i fråga om sistnämnda aftal (se L e g o h j o n, sp. 56-57). Är det uppsagda rättsförhållandet ensidigt, t. ex. vid försträckning, visar sig uppsägningens verkan däri, att för gäldenären inträder skyldighet att fullgöra sin kontraktsenliga förbindelse. Alltefter de i aftal eller lag gifna bestämmelserna utöfvar uppsägningen i öfrigt sia verkan antingen omedelbart eller efter viss stadgad tid; det förra exempelvis vid ett skuldebref, ställdt att infrias vid anfordran, det senare, då betalning ut-fästs viss tid efter uppsägning. Af sistberörda art är den lagbestämda uppsägningen i de fall, i hvilka fråga är om ett sådant obligationsförhållande, som förbinder parterna att till hvarandra utgöra en följd af prestationer. Äfven vid fördrag mellan stater 30 b. 41