1295 Ur 1296 mån som fjäderns spänning och dragningskraft försvagas, växa å andra sidan de haf stångsarmar, med hvilka snäckan kringvrides; ty kedjan, som i början afvecklades från den smalaste ändan af Fig. 3. Snäcka och fjäderhus i ett fickur, a fjäderhuset, ö snäckan, c kedjan, d snäckhjulet. snäckan, kringvrider denna slutligen vid den tjockaste ändan, och på detta sätt åstadkommes samma verkan, som om ständigt samma kraft utöfvade sin dragning på en häfstångsarm af oföränderlig längd. Från det på snäckans bom sittande snäckhjulet öfverföres rörelsen till det öfriga urverket. Snäck-kedjeanordningen är invecklad och ganska bräcklig samt duger ej för flatbyggda ur, hvarför man sökt ersätta den bl. a. genom att göra fjädern mycket lång, så att endast dess mellersta vindlingar, hvilkas spänning är likformig, behöfva vecklas ut. Detta tillämpas i den enkla anordning, som kallas "tandadt fjäderhus" och är vanlig i fickur. Fjäderhuset är där på ena kanten försedt med tänder och utgör det första hjulet i löp-verket. - När uret uppdrages, skulle hela verket jämte visarna drifvas tillbaka, ifall snäckhjulet (eller det tandade fjäderhuset) vore fast på sin bom, kring hvars förlängning urnyckeln anbringas. Men nu är snäckhjulet (liksom fjäderhuset) vrid-bart, och endast det däröfver sittande, mindre sparrhjulet är fast på bommen. Då uret är i gång, trycker sig en på snäckhjulet befintlig spärrhake medelst en fjäder in mot en af sparrhjulets sneda tänder, och snäckhjulet deltar sålunda i omloppet, som om det sutte fast på bommen. När däremot vid uppdragningen bommen vrides åt motsatt håll, glider spärrhaken på tändernas sluttande utsidor (hvarigenom den välkända knarrningen uppkommer), och snäckhjulet förblir stilla. (I ur med tandadt fjäderhus sitter spärrhaken med sparrfjä-dern på fjäderhusbryggan.) På samma sätt är i lodur vid uppdragningen hela verket till följd af en sparrinrättnings verkan stadt i hvila med undantag af upplindningsvalsen. - I urverk finnes alltid ett hjul, som vrider sig rundt l gång på l timme. Detta "centrumhjuls" tapp har en förlängning, som går igenom urtaflan och uppbär minutvisaren (se fig. 1). Genom förmedling af två par hjul och drifvar meddelas från samma tapp en tolf gånger långsammare rörelse åt ett kring tappen fritt sittande rör, på hvars förlängning timvisaren har fäste. Sekundvisare anbringas helt enkelt på den förlängda tappen till ett hjul, hvilket går rundt en gång på hvarje minut. - Det är genom sin konstanta svängningstid som pendeln erbjuder ett verkligt tidmått (se Pendel). Pendeluren gå endast, när pendeln kan svänga i ett lodrätt plan, hvaremot det andra slaget af regu- lator, oron 1. balansen, svänger obehindradty hvilket läge dess axel än innehar. Fickur, kronometrar, resur, marinur o. s. v. måste därför alltid Anrättas med oro. Det af orons axel 1. bom uppburna svänghjulet ger en viss framhärdighet åt den fram- och tillbakavridande rörelse, som axeln medelst en särskild gånginrättning (se nedan) mottager från löpverkets sista hjul. Men på samma gång få orohjulets svängningar (5 i sekunden, 18,000 i timmen) en viss själfständighet genom den fina spiralfjäder af stål, som är fäst med sin inre ända på svänghjulets axel (se fig. 4). Yid Fig. 4. Oro. (Svänghjul och spiralfjäder samt öfver hjulet den schematiskt framställda orobryggan.) hjulets sidosvängning undergår nämligen denna spänstiga fjäder en formförändring och sträfvar att återta sin förra form, hvilket sker under svängningar, som erbjuda motsvarighet till pendelns. Urets gång kan göras långsammare eller hastigare (uret "ruckas") därigenom, att man förlänger eller förkortar spiralfjäderns svängande del, i det att fjädern nära sin yttre fästpunkt hvilar i en klyka, som flyttar sig åt ena eller andra sidan, alltefter som ruckarmen röres. På pendelur regleras gången endast därigenom, att pendelkulan skrufvas högre eller lägre. - För gånginrättningen ha olika system kommit till användning. Äldst är den s. k. spindelgången. I de med sådan gång inrättade uren är sista hjulet i löp verket, det s. k. steghjulet, kronformigt samt vertikalt ställdt och orospindeln (axeln) försedd med två utstående lappar, som under orons korta svängningar växelvis gripa in i steghjulets tänder (se fig. 1) och, fastän de stötas tillbaka, hvarje gång åstadkomma ett ögonblicks uppehåll i hjulverkets kringvridning. Denna "tillbakafallande" gånginrättning verkar alltför stötvis, och uppfinningen af de "hvilande" gångarna utgjorde därför en förbättring, karakteriserad däraf, att gånghjulet (sista hjulet i löpverket) kommer i fullständig hvila under en del af regulatorns svängning. Till detta slag hör den hos fickur mycket vanliga cylinder g ang en. Orons bom bildar där en cylinder, i sin mellersta del öppnande sig till en half-rund ihålighet, hvari det af stål arbetade gånghjulets tänder kunna inträda (se fig. 5). Dessa tänder, som äro kilformiga och uppbäras af små pelare, ömsom kvarhållas och frigöras vid balansens svängningar, hvarjämte denna, genom de passerande tändernas gnidning mot cylinderurholkningens kanter, får små påstötningar till att fortsätta sin svängning. Å ur med hakgång ingriper steghjulet i armarna på ett ankarformigt föremål (hake), som svänger i samband med regulatorn. Om den hvilande hakgången (Grahamsgången) i pendelur (en förbättring af den äldre tillbakafallande hakgången 1. släphaksgången) se art.