Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wagner, 3. Adolf Heinrich Gotthilf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1853). Redan dessa arbeten gjorde honom till
en auktoritet i penning- och bankfrågor, hvars
åsikter haft stort inflytande i den tyska
rikspolitiken inom dessa områden, bl. a. med
hänsyn till regleringen af Tyska riksbankens
sedelutgifningsrätt och sedeltäckning. 1863 flyttade
han till Hamburg, där han fått plats som lärare vid
Kaufmännische fortbildungs-anstalt och 1864 utgaf ett
teoretisk-statistiskt arbete,
Die gesetzmässigkeit in den scheinbar willkürlichen menschlichen handlungen.
1865 blef han professor i statistik i Dorpat, där
Beiträge zur finanz-statistik des schulwesens der Ostsee-gouvernements (1866) och
Die russische papierwährung (1868)
voro synliga frukter af hans verksamhet. 1868 blef
W. professor i Freiburg im Breisgau, men kallades
redan 1870 som professor i statsvetenskap till Berlin,
där han utöfvade en rastlös och i hög grad betydelsefull
verksamhet som lärare och författare, hvilken bl. a.
föranledde hedersledamotskap i en mängd utländska
vetenskapliga samfund. 1882–85 var han (frikonservativ)
medlem af preussiska deputeradekammaren, där han
särskildt – ehuru utan framgång – framträdde som
kraftig förkämpe för tobaksmonopol för statens räkning
såsom ett finansiellt medel att genomföra vidtgående
socialpolitiska reformer. 1909 blef W. verkligt
geheimeråd (excellens) och 1910 led. af herrehuset
(Första kammaren). Utom åtskilliga mindre arbeten och
tidskriftsuppsatser utgaf W. efter ankomsten till
Berlin sina mest betydande verk,
System der zettelbankpolitik (2 dlr, 1870–73) och
Lehrbuch der politischen oekonomie
(i senare uppl. kallad Lehr- und handbuch),
en nationalekonomisk läro- och handbok, hvaraf han
själf författade del I, "Grundlegung der politischen
oekonomie" (1879; ny uppl. 1892–94), och del. V–VII,
innehållande en fullständig "Finanzwissenschaft"
(1877–83; nya uppl. 1883–91 och delvis 1901 och 1910).
Dessutom behandlade W. i Schönbergs "Handbuch der politischen
oekonomie" läran om kredit- och bankväsen, försäkringsväsen
samt vissa delar af finansvetenskapen, liksom i
"Handwörterbuch der staatswissenschaften" artiklarna
Staat in nationalökonomischer hinsicht och
Die volkswirtschaftliche prinzipienfrage der rechtsordnung des grund und bodens. Theoretische sozialökonomik (1907)
utgör en sammanfattning och bearbetning af "Grundlegung";
som dess andra afdelning utkommo
Sozialökonomische theorie des kommunikations- und transportwesens och
Sozialökonomische theorie des geldes und geldwesens (2 bd, 1909).
Bland hans många mindre skrifter må nämnas
Elsass und Lothringen und ihre wiedergewinnung für Deutschland (6:e uppl. 1870–71),
Die akademische nationaloekonomie und der sozialismus
(tal vid tillträde af rektoratet vid Berlins universitet 1895;
sv. öfv. "Katedersocialismen om socialismen") och
Agrar- und industriestaat (1901; utvidg. uppl. 1902),
i hvilken han gjorde sig till förespråkare för agrartullar
ur statsintressets synpunkt. För aktuella problem visade
han vaket intresse och ingrep i dagsfrågorna med mycken
polemisk skärpa, hvilken äfven präglade hans offentliga
undervisning, som alltid samlade mycket betydande och
intresserade åhörarskaror. Till dem räknade sig under hans
långa verksamhet ett flertal bland Tysklands ledande män under
senare årtionden. Framställningssättet präglades af
grundlig juridisk skolning och logisk klarhet. W. gjorde
vidsträckt bruk af historiska och statistiska undersökningar
och fakta, bl. a. i finansläran, men framför allt häfdade
han vetenskapens rätt att redan på grund af hittills
samlade observationer söka formulera allmänna ekonomiska
lagar och strängt systematisera sitt innehåll. I striden
mellan den tyska s. k. nya historiska skolan (se
Nationalekonomi, sp. 514 f., och Schmoller)
och den österrikiska skolan intog han en förmedlande
ställning och bidrog genom strängt fasthållande af
teoretiska principer att motverka en ensidig "historismus".
I fråga om statens roll i det ekonomiska samhällslifvet
blefvo W:s åsikter småningom betydligt förändrade; från
att vara nära nog en anhängare af laisser-faire-principen,
efter sina lärofäder R. v. Mohl och K. H. Rau, blef W.,
efter hvad det vill synas, till väsentlig del under
inflytelse af Rodbertus-Jagetzow, hvars litterära
kvarlåtenskap han delvis publicerade, och Schäffle, af
hvars tidskrift han var medredaktör, 1878–86, en ganska
långt avancerad statssocialist. Han betonar i senare
skrifter uttryckligen, att de åsikter han förr uttalat,
t. ex. ännu i den 1870 utgifna skriften
Die abschaffung des privaten grundeigenthums,
varit alltför "individualistiska"; och ur den 1873
stiftade "Verein für sozialpolitik", till hvilken
W. varit initiativtagare, utträdde han 1877 (se
Katedersocialister), emedan denna förenings
flertal enligt hans mening alltför mycket offrade åt
lärda utläggningar, där han kräfde handlingskraftig
statssocialism. Han inträdde 1881 i det
kristlig-sociala partiet (se Stöcker) och blef
dess v. ordf., tills han utträdde 1896. W. erkännes ha
varit en af tidens mest aktningsbjudande företeelser
på nationalekonomiens område. Motiven för det
ekonomiska handlandet sökte han systematisera, men
fasthöll egenintresset som ledande och såg i dess
underkännande ett af socialismens grundmisstag,
medan han å andra sidan ville strängt underordna
privatintressena i det ekonomiska samhällslifvet
under allmänintresset, företrädt af rättsstaten; han
analyserade de nationalekonomiska begreppen jord och
kapital ingående; han skilde jordbruksjord, skogsmark,
gruffyndigheter, vatten o. s. v., förordande privat
eganderätt i fråga om den förra, men vidtgående
inskränkningar i den privata dispositionsrätten
öfver de senare; skillnaden mellan realkapitalet
i samhällelig mening, som kan ökas endast genom
produktionens framsteg, företagsamhet och sparsamhet,
och förvärfskapital i privatekonomisk mening,
på hvilket somliga kunna rikta sig genom andras
förluster, betonade han starkt; framstegen i välstånd
underordnade han strängt befolkningslagen ("So
behält Malthus im allen wesentlichen recht"), hvars
ringaktande han räknade till socialismens svagheter;
i finansvetenskapen, inom hvilken han kom att intaga
en lika auktoritativ ställning som i penning- och
bankvetenskapen, införde han den s. k. socialpolitiska
beskattningsprincipen till utjämning af den
bestående förmögenhetsfördelningen bl. a. genom höga
arfsskatter; i den tyska finanspolitiken utöfvade han
inflytande bl. a. till genomförande af progressiva
inkomst- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
