Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 427-428 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valeriansyreeter l. Valeriansyreester, Amylvalerat - Valerianus, Publius Licinius - Valeria victrix - Valerius, Johan David

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kokar vid 190°. Används som äppelolja till fruktessenser.
K. A. V–g.

Guldmynt, slaget för kejsar Valerianus, med hans bild på.

Valerianus, Publius Licinius V., romersk kejsare,
utmärkte sig som krigare under kejsarna Alexander
Severus (222–235) och Decius (249–251). Af den
senare utsågs han att bekläda det återupplifvade
censorsämbetet. V. var en bildad man af rena
seder, klokhet och duglighet, men som censor
kunde han föga uträtta i fråga om att återställa
den gamla romarandan, i fall detta verkligen var
Decius’ syfte. Efter kejsar Gallus’ fall 253 blef
V. kejsare och antog sin yngre son Gallienus till
medregent. Deras regering blef ej lycklig. Från
alla håll stormade fiender mot kejsardömet: vid
Rhen anföllo franker och alemanner, vid nedre
Donau markomanner och goter samt i Asien goter
och perser. Det var icke möjligt att skydda riket
mot de fientiiga skarornas härjande infall, hvilka
spridde förödelse öfver blomstrande bygder cch
städer. Särskildt farliga visade sig perserna under
sin konung Schapur, hvilken år 260 tog V. själf till
fånga, enligt uppgift vid en underhandling. Huru länge
V. lefde i persisk fångenskap, känner man icke. Till
sitt rike återkom han aldrig. Gallienus tycktes ej
vara mycket angelägen om sin faders befrielse. De
berättelser, som förtälja om förödmjukande behandling
i fångenskapen, äro obestyrkta. V. lät sig angeläget
vara att erkänna verklig förtjänst och främja god
förvaltning i provinserna, men synes icke ha egt den
andliga och kroppsliga kraft och ihärdighet — han var
vid sin tronbestigning troligen öfver 60 år gammal — ,
som fordrades för att i en så upprörd tid sammanhålla
staten.
R. Tdh.*

Valeria victrix. Se Chester 2.

J. D. Valerius. Efter etsad teckning af L. H. Roos.

Valerius, Johan David, skald, ämbetsman, f. 13 jan. 1776 i
Göteborg, d. 4 aug. 1852 i Stockholm, tillhörde en
prästsläkt, som skref sig Wallerius (se d. o.,
släktöfversikten). Han var student i Lund 1788–91,
hvarunder han, endast femtonårig, försvarade en
latinsk dissertation, med den berömde Norberg som
preses, var tvenne år informator i Göteborg och
undergick 1793 i Uppsala juridisk examen, hvarefter
han åtskilliga år arbetade som e. o. tjänsteman i
Svea hofrätt och Justitierevisionen. Anställd som
sekreterare och ombudsman vid K. teatern i Stockholm
1797—1806, fick han 1802 titel af
hofsekreterare. Med hänsyn till hans vackra utseende
och stora sångröst förmådde man honom 1797 att
debutera på k. scenen, vid hvilken han kvarstod som
skådespelare ända till 1804, men en oöfvervinnelig
blyghet, som förstelnade
hans väsen, så snart han uppträdde på tiljan, hindrade
honom att där göra sig gällande. V. utarbetade för
teatern ett större antal goda öfversättningar af
sorgespel, opera- och operett-texter, lustspel
och dramer. Sålunda införd på den litterära
banan, täflade han 1800—07 i Svenska akad. med
lärodikter, som belönades med andra eller första
priset och i afskrifter lästes med stort bifall
öfver hela landet. Ej mindre omtyckta blefvo
hans idylliska sånger och elegier (väsentligen
efterbildningar efter Overbeck, Hölty m. fl.) samt
framför allt hans många kvicka dryckesvisor. Efter
statshvälfningen 1809 vardt V. dagens politiska
tillfällighetsskald. Förtrolig umgängesvän med det
sengustavianska öfvergångsskedets mest framskjutna
vitterhetsidkare (Franzén, Wallin, Choræus, Kullberg,
Rutström, Wallmark), hade V. denna tid åter inträdt
på ämbetsmannabanan, i det att han 1805 antagits
till presidentssekreterare i Krigskollegium. Hans vän
H. Järta, som 1809 blef statssekreterare, befordrade
honom med ens till förste expeditionssekreterare i
Handels- och finansexpeditionen och ville sedermera
t. o. m. göra honom till sin efterträdare i
statssekretariatet, hvilket V. dock afböjde. Vid
den viktiga riksdagen 1809—10 var V. sekreterare
i konstitutionsutskottet efter Järta och därjämte
sekreterare i expeditionsutskottet samt 1810
tillika i borgarståndet. Till sekreterare i
konstitutionsutskottet antogs han ytterligare vid
riksdagarna 1817—18, 1823, 1828—30 och 1834—35,
och af tryckfrihetskommittén valdes han åtta
gånger till led. vid riksdagarna 1809—34. V:s
ovanliga förmåga att lämna klara utredningar
af maktpåliggande samhällsfrågor togs i anspråk
äfven för andra offentliga uppdrag. Så var han
sekreterare hos de k. kommissarier, som förde
underhandlingarna med Norge 1814, och hos den förste
riksståthållaren där, grefve von Essen, samt led. i
flera kommittéer och beredningar m. m. Han utnämndes
1820 till landssekreterare i Östergötlands län,
men vantrifdes vid denna syssla och lämnade den
1822. Därefter framlefde han med sin familj några
bekymmersamma år, tills han 1824 förordnades till
led. af Rikets allmänna ärendens beredning. Han blef
s. å. kanslidepartementschef i Generaltullstyrelsen,
fick kansliråds titel 1826 och förflyttades 1836 till
chef för kamerala departementet i samma verk. En
underordnad tjänstemans uppbördsbrist, för hvilken
V. gjordes ansvarig, föranledde V:s afsked (med
pension), 1841. Han bosatte sig då först i Uppsala,
men 1847 ånyo i Stockholm. — V. kallades till led. af
Svenska akad. 1826, af Mus. akad. 1827 och till
hedersled. af Vitt. hist. o. ant. akad. 1848. I
akademierna anlitades han mycket för sinnrika
klassiska inskrifter å minnespenningar.

Utan att vittna om någon banbrytande skaldebegåfning,
återspegla den unge V:s dikter ganska troget
sin tids stämningar. Tilltalande förening af lugn
reflexion och liflig känsla, en viss kraft och glans,
sinnrik sammanträngdhet och epigrammatisk uddighet
i uttrycken, hvilka gärna forma sig till antiteser,
äro utmärkande drag hos honom. Hans vittra bildning
sög sin näring ur ett träget antikstudium och närmast
ur det gustavianska tidehvarfvets alster. I V:s
äldre dikter äro svaga och vårdslösade ställen icke
sällsynta och diktionen ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>