Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wall, Karl Johan August - Wall, Sven Daniel - Wall, Richard - Valla - Valla, Lorenzo (Laurentius) - Vallabha l. Vallabhacarya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringsråd. W. var led. af navigationsskolekommittén
(1897–98) och ordf. i sjöfartssäkerhetskommittén
(1906) samt led. af kyrkomötet 1908. Han är
hedersled. af Örlogsmannasällsk. (1902) samt led.
af Mus. akad. (1915; f. n. vice preses) och
Svenska bibelsällskapets kommitté (s. å.).
Wall, Sven Daniel, veterinär, f. 28 maj 1877
i Stockholm, aflade veterinärexamen 1901 och
promoverades i Leipzig till veterinärmed. doktor 1917.
Efter att ha tjänstgjort dels som distriktsveterinär
(1902–04), dels som assistent vid Veterinärinstitutets
patologisk-anatomiska afdelning (1904–09)
och veterinär vid Stockholms stads hälsovårdsnämnd
(1910–12) utnämndes han 1912 till förste
besiktningsveterinär vid Stockholms stads slakthus och
tjänstgjorde 1913–16 som t. f. professor i
patologisk anatomi vid Veterinärhögskolan. Han har
utgett en mängd veterinärvetenskapliga arbeten,
bland hvilka de viktigaste äro Die kolik des pferdes
(1908), Die euterentzündungen der kuh, Ueber die
feststellung des seuchenhaften abortus beim rind
durch agglutination und komplementbindung,
Föreläsningar i husdjurens allmänna patologiska
anatomi (1915), Ueber die histologischen veränderungen
in der lunge des rindes bei sekundärer
aspirationstuberkulose (1917).
E. T. N.
Wall [ωå’l], Richard, spansk diplomat af
irländsk börd, f. 1694 på Irland, d. 1778, gick
i spansk krigstjänst och deltog 1718 som frivillig
i expeditionen till Sicilien, var 1727 dragonkapten
och blef s. å. sekreterare vid spanska ambassaden
i Petersburg under Berwicks son hertigen af
Liria och tjänstgjorde sedan åter i armén, bl. a.
i Västindien. W. deltog 1747–48 i fredsunderhandlingarna
i Aachen, var 1748–52 spansk minister
i London, där han gjorde sig mycket afhållen
och arbetade för en spansk-engelsk allians. 1752
blef han spansk utrikesminister och s. å.
generallöjtnant, efterträdde 1754 den franskvänlige
markis de la Ensenada som statssekreterare, men
kunde i längden trots mycken diplomatisk smidighet
ej hindra brytning med England och den
krigsförklaring det franska partiet genomdref (1761).
Endast genom att simulera en ögonsjukdom lyckades
W. förmå Karl III att 1764 bevilja hans
afskedsansökan, hvarefter han tillbragte sina
sista år på det honom af kronan på lifstid förlänade
godset Soto di Roma nära Granada.
V. S–g.
Valla. 1. Socken i Göteborgs och Bohus län, Tjörns
härad. 4,835 har. 1,788 inv. (1919). Annex till
Stenkyrka, Göteborgs stift, Orusts och Tjörns
kontrakt. – 2. F. d. tingslag i Skaraborgs län,
ingår i Binnebergs och Valla tingslag. Se under
Vadsbo härad. – 3. Municipalsamhälle (jämlikt
k. br. 17 juli 1914) i Skyllinge (Sköldinge)
socken, Södermanlands län, vid statens järnvägar,
linjen Stockholm—Katrineholm, 124 km. från
Stockholm och 10 från Katrineholm. 250 har. 932
inv. (1919). Tax.-v. å bevillningsskyldig fastighet
1.851,300, tax. inkomst af kapital och arbete
833,710 kr. (1919). Municipalskatt (1920) 1,80
kr. per 100 kr. inkomst (förutom kommunalskatt 5,80
kr.). Samhällets inkomster 6,832, utgifter 11.874,
tillgångar 29,280 och skulder 34.669 kr. (1918). Inom
samhället finnas afdelningskontor af Södermanlands
ensk. bank, åtskilliga handlande och handtverkare
samt af industriella anläggningar mek. verkstad och
snickerifabrik, tegelbruk, torfströfabrik och mejeri.
L. Wll.
Valla, Lorenzo (Laurentius), italiensk
språklärd och filosof, f. omkr. 1406, d. 1457 i
Neapel, var präst, men tog ingen fast anställning
vid kyrka eller universitet, där han föreläste
kortare tider, till dess han omkr. 1435 blef konung
Alfons V:s privatsekreterare; han tillhörde den
s. k. humanismens förkämpar och verkade mycket
såväl för kännedomen om den klassiska litteraturen
som för latinets renande. V. öfversatte på latinsk
prosa "Iliaden" och dessutom Herodotos, Thukydides
m. m. Som tänkare egde han föga själfständighet,
men uppträdde mot skolasticismen och kritiserade
i flera punkter Aristoteles. I etiskt afseende
röjer han eudemonistiska tendenser och lutning åt
epikureism. Med kyrkan stod han på krigsfot och
bevisade bl. a., att Konstantins s. k. gåfvobref var
en förfalskning. 1444 besökte han Rom, men måste
fly till Neapel öfver Barcelona. Bättre tider
stundade för den biltoge med påfven Eugenius
IV:s död 1447 och Nikolaus V:s tronbestigning,
då han blef apostolisk sekreterare. Därmed hade
humanismen segrat öfver ortodoxien. V. var en
mycket stridbar man, ständigt i tvist om teologiska
och filosofiska spörsmål med en hvass och giftig
tunga. Men han hade en klar föreställning om
kyrkans fel. Kardinal Bellarmin (d. 1621) kallade
honom Luthers föregångare. Hans latinska stil anses
beteckna höjdpunkten af medeltidens klassicitet. Jfr
bl. a. Mancini, "Vita L. V." (1891), M. von Wolff,
"L. V." (1893), och Haucks "Realeneyklopädie" (1908).
J. C.
Vallabha l. Vallabhacarya (d. v. s. profeten
Vallabha), en berömd vishṇuitisk sektstiftare i norra
Indien från början af 1500-talet, f. omkr. 1479, skall
ha varit en lärd man och författare till åtskilliga
teol. och filos. skrifter. Centrum för hans verksamhet
och förkunnelse var byn Gokula (se d. o.) vid
Yamuna, alltså en trakt, dit legenderna förlägga
Krishṇas ungdomslif bland herdar och herdinnor. Hans
anhängare funnos företrädesvis i nordvästra Indien
och räknas bland de Vishṇuanhängare, som dyrka Vishṇu
i hans uppenbarelseform (avatara) som Krishṇa (se
d. o.) särskildt af Krishṇa som barnet vid sin moders
bröst efter hans födelse i stallet (ett Kristusdrag)
eller hans hustru Radha. Sekten karakteriseras af
en blandning af storslagen teol. spekulation och
låg sinnlighet. V. själf förkunnade lifsnjutningen
och tillfredsställelsen af drifterna som lifvets
mål, men höll sig själf fri från ytterligheter. Så
icke hans efterföljare som sektens öfverhufvud,
som kallas gosain (se d. o.). De läto sig dyrkas
som gudar, antogo titeln maharaja ("storkonung"),
fordrade sina anhängares underkastelse till "lif, själ
och förmögenhet" (ind. tan, man och dhan), något, som
resulterar i, att kvinnorna som "herdinnor" (gopi’er)
hänge sig åt dem. Den på detta sätt uppväxande
korruptionen inom sekten har framkallat åtskilliga
reformförsök, t. ex. af Caran Das på 1700-talet
och Svami Narayana i begynnelsen af 1800-talet,
som båda kämpade för sektens höjande. Resultatet har
emellertid blifvit en uppdelning i två sekter. Jfr Wurm,
"Geschichte der indischen religion" (1876), Hopkins,
"The religions of India" (1895), Goldstücker, "Literary
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
