Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 455-456 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vallabha l. Vallabhacarya - Wallace, sir William - Wallace, William Vincent - Wallace, sir Richard - Wallace, Alfred Russel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

remains", I (1873), och Garbe, "Indien und das christentum" (1914).
K. F. J.

Wallace [ωå’ləs], sir William, skotsk nationalhjälte,
f. omkr. 1270, troligen på släktgodset Elderslie
i Renfrewshire, afrättad 23 aug. 1305 i London,
tillhörde en till Skottland inflyttad walesisk släkt
(däraf namnet). Hans lefnadsöden äro med stöd af
samtida källor närmare kända endast för åren 1297—98;
i öfrigt är man hänvisad till den romantiserade
lefnadsskildring på vers, som den skotske skalden
Blind Harry (se Engelska litteraturen, sp. 552)
i senare hälften af 1400-talet egnade honom med
anlitande af en nu förlorad latinsk krönika af
W:s vän och huskaplan John Blair. W. uppges ha
som fågelfri för dråp på en engelsman ströfvat
omkring i flera år med ett fåtal anhängare, då
han maj 1297 på allvar höjde upprorsfanan, brände
Lanark och dödade den engelske sheriffen där,
sir W. Hezelrig. Han fick anslutning från flera
skotska stormän, bland dem William de Douglas (se
Douglas 1) och vann vid Stirling sept. 1297 en stor
seger öfver den manstarka engelska här Edvard I
nödgats sända öfver gränsen mot upprorsmännen. W:s
här växte nu raskt genom utskrifning och frivillig
anslutning, Dundee och Edinburgh eröfrades, och han
företog (okt.) ett härjningståg inåt norra England,
där han framträngde till trakten af Newcastle. Vid
jultiden var han med rikt byte åter hemma i Skottland
och förde i mars 1298 titeln riksföreståndare och
högste armébefälhafvare. Riksstyrelsen förde han i
den fångne konung John Baliols namn. Edvard I af
England inbröt nu, juli 1298, i Skottland med en
stor här, och W:s motståndskraft förlamades genom
skotska adelns misstro och afund mot honom och många
stormäns öppna affall. Trots det tappraste motstånd
led W. vid Falkirk 22 juli ett förkrossande nederlag
mot engelsmännens sannolikt tredubbla öfvermakt. Han
brände under flykten staden och slottet Stirling,
nedlade riksföreståndarposten och begaf sig till
Frankrike för att söka utverka hjälp mot engelsmännen
af Filip den sköne. I Skottland spåras han med
säkerhet ånyo först 1304, då han vid de skotske
stormännens allmänna underkastelse under Edvard I
undantogs från amnesti och förklarades fågelfri. Hans
tillflyktsort tyckes ha röjts genom förräderi, och
5 aug. 1305 fängslades han af sir John de Menteith,
som sände honom till London. Där blef han 23 aug. i
Westminster hall dömd till döden som förrädare,
fastän han till sitt försvar framhöll, att han aldrig
svurit konung Edvard undersåtlig trohet. Domen
verkställdes s. d. på ett äfven för denna tid
ovanligt grymt sätt (rådbråkning, brännande af
hjärta, lefver och lungor o. s. v.). — W. gaf under
sin riksföreståndartid prof på stor statsklokhet
och oegennyttig fosterlandskärlek. Hans tapperhet
och martyrdöd omgåfvo hans minne med folkhjältens
gloria, och särskildt växte hans rykte genom Blind
Harrys dikt, en bland Skottlands äldsta tryckta
böcker. Jfr biografier öfver W. af J. S. Watson
(1861), J. Moir (1886) och A. W. Murison (1898)
samt G. Neilson, "Blind Harry’s W." (1910).
V. S—g.

Wallace [ωå’ləs], William Vincent, irländsk musiker,
f. 1814, d. 1865, var vid 19 års ålder violinist och
dirigent i Dublin, då honom för
en sjukdom ordinerades en längre sjöresa, hvilket gaf
anledning till en vidsträckt konserttur, ofta under
romantiska äfventyr och faror, genom Australien,
Nya Zeeland, Indien, Syd-Amerika, Nord-Amerika,
England och Belgien, tills han 1853 definitivt bosatte
sig i Europa och därefter lefde ömsom i London och
i Paris. Han skref för London åtskilliga operor
(Maritana, 1845, Love’s triumph, 1862, m. fl.) och
var i synnerhet en omtyckt kompositör af salongsmusik
för piano.
A. L.*


Wallace [ωå’ləs], sir Richard, engelsk konstsamlare,
filantrop, f. 26 juli 1818 i London, d. 20 juli 1890 i
Paris — hans storartade välgörenhet under belägringen
1871 förskaffade honom baronetvärdighet. Till
W:s namn knyter sig den utsökta konstsamlingen
Wallace collection i London. W. fick den, jämte
en ofantlig förmögenhet, i testamente af markisen
af Hertford (d. 1870), hvars naturlige son han
ansågs vara, ökade den och erbjöd den åt staten,
men underhandlingarna ledde till intet resultat. Hans
änka, född Castelnau (d. 1897), testamenterade den
till nationen, och "Wallace-museet" öppnades 1900
för allmänheten. Det har sin lokal i W:s bostad,
Hertford house vid Manchester square. Samlingen,
som är utvald med allra största noggrannhet och
som redan under Hertfords lifstid ansågs vara
den yppersta privata konstsamling i England,
omfattar såväl äldre som nyare målningar. Bland där
representerade konstnärer märkas Velasquez, Murillo,
Bronzino, Rubens, Rembrandt, van Dyck och många
af de holländske kabinettsmålarna, engelsmännen
Reynolds, Romney, Gainsborough, Morland, Bonington
och fransmännen Clouet, Claude Lorrain, Boucher,
Watteau och dennes efterföljare, vidare Fragonard,
Greuze, Corot, Descamps, Delacroix, Meissonier,
alla mästarna företrädda af verk, som äro att räkna
bland deras bästa.
G—g N.


Wallace [ωå’ləs], Alfred Russel, engelsk
naturforskare, f. 8 jan. 1823 i Usk, Monmouthshire,
d. 7 nov. 1913, arbetade jämte sin äldre broder som
landtmätare och arkitekt, men öfvergaf snart denna
bana för att h. o. h. egna sig åt naturforskning och
vetenskapliga resor. 1848—52 följde han Bates på en
synnerligen viktig expedition i Amasonflodens och Rio
negros omgifningar. På hemvägen förlorade han nästan
alla sina samlingar och manuskript, men kunde dock
utge ett arbete, Travels on the Amazon and Rio Negro
(1853), som grundlade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>