Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wedel-Jarlsberg, 1. Johan Caspar Herman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af adlig rang, hvilken enligt uppgift härstammade
från svenske löjtnanten Arvid Storm, bekant för
dråpet på skalden Lucidor 1674. Herman W. tillbragte
sin ungdom hufvudsakligen i utlandet. Hans uppfostran
blef fördenskull också utländsk, och under hela hans
lif märktes, att norskan icke var det första språk
han lärt. Af sin moder hade han likväl tidigt insupit
stark kärlek till Norge, hvilken blef af inflytande
på hela hans lif. Fadern var sjuklig och f. ö. en
hårdhjärtad man, som under sin sista tid blef en
verklig hustyrann. Hans reaktionära skaplynne kom i
allt skarpare motsättning till hustruns mera liberala
tänkesätt; och då dessa delades af äldste sonen, kom
också han i onåd hos fadern. 1797 lämnade grefvinnan
sitt hem och bosatte sig i Danmark; två år därefter
kommo hennes båda söner Herman och Ferdinand dit
till henne, sedan de funnit vistelsen hos fadern
outhärdlig. Modern dog redan 1801, men sönerna hade
emellertid förvärfvat sig deltagande beskyddare,
särskildt i finansministern grefve Schimmelmann,
hvars hus då var samlingsplatsen för allt hvad
Köpenhamn egde af bildning och talang. Herman W. blef
student 1799 och privatsekreterare hos Schimmelmann,
tog juridisk ämbetssxamen 1801 och blef 1803 assessor
i finanskassadirektionen. En vacker framtid väntade
honom utan tvifvel i Danmark, men hans håg stod till
Norge. 1806 blef han amtman i Buskeruds amt, sedan
han först deltagit i ordnandet af de svårigheter, som
uppstått därigenom, att silfvergrufvan i Kongsberg
nedlades. Då engelsmännen 1807 öfverföllo Köpenhamn
och bortförde dansk-norska flottan, lossnade bandet
mellan Danmark och Norge, och Norges ställning
blef förtviflad. Kort förut gift med Karen Anker,
dotter till den store godsegaren Peder Anker
på Bogstad, njöt W. af ett lyckligt familjelif,
men var strax redo att offra allt för att tjäna
fäderneslandet i dess fara. Han öfvertog ledningen af
provianteringsväsendet, for under stora faror gång på
gång mellan Jylland och Norge och bidrog kanske mer
än någon annan att rädda Norge från hungersnöd. Till
råga på olyckan kom kriget med Sverige. W. uppsatte
en egen frikår och drog i fält, likväl utan att
komma i strid. Under dessa bekymmer mognade hos
honom planer, som han redan länge skall ha hyst för
sitt fosterland. Efter 1809 års revolution i Sverige
uppmanade han genom grefve Schimmelmann Fredrik VI
att taga ledningen i Norden, ge Danmark och Norge fri
författning och emottaga svenska kronan. Uppmaningen
afvisades likväl, och det kan vara tvifvelaktigt,
om den någonsin meddelades konungen. W. vände sig då
åt annat håll. I jan. 1809 hade han inträdt i den
norska regeringskommission, i spetsen för hvilken
stod prins Kristian August af Augustenborg. Denne hade
året förut med framgång ledt landtförsvaret och var
mycket populär, i synnerhet hos hären; men svag till
karaktären, kom han snart nog under inflytande af
W., som blef rörelsens verklige ledare. Han vägrade
följaktligen bestämdt att efterkomma befallningen
att rycka in i Sverige, då detta rike 1809 hotades
af Rysslands öfvermakt. Emellertid valdes Kristian
August till svensk kronprins 18 juli, och W. vågade nu
hoppas, att Norge skulle utropa prinsen till konung
och ingå en förening med Sverige, till trygghet för
båda rikena, framför allt mot Ryssland. Åtskilliga hinder kommo
likväl emellan. Prinsen själf var obeslutsam, och
Fredrik VI, som förstod faran, sände sin svåger
prins Fredrik af Hessen och kanslipresidenten Kaas
till Norge för att öfvervaka honom. Kristian August
begaf sig till Sverige 7 jan. 1810. Någon tid förut
hade i Kristiania, hufvudsakligen genom W:s tillskyndan,
bildats Selskabet for Norges vel, hvilket han
betraktade som utgångspunkten för en resning till
värnande af nationell själfständighet. Karl Augusts
död, 28 maj 1810, rubbade icke hans tillit till
framtiden, ty i Sveriges nye kronprins, Karl Johan,
hade han fått en befryndad personlighet, som snart
satte den skandinaviska halföns förening som mål för
sin politik. Fredrik VI blef icke längre okunnig om,
att det fanns förbindelser mellan de båda grannrikena,
och kallade W. till Köpenhamn i febr. 1811. W. infann
sig genast och öfverraskade därigenom konungen,
hvilken i sin förlägenhet uppdrog åt honom att
utarbeta planen för ett norskt universitet och deltaga
i de öfverläggningar, som pågingo därom. W., som
redan förut verkat ifrigt för detta mål, emottog
uppdraget och fullgjorde det så raskt, att det
nya universitetet i Kristiania upprättades redan 2
sept. 1811. Då brytningen mellan Sverige och Danmark
blef tydlig, nedlade W. 30 mars 1813 sitt ämbete som
amtman och emottog kort tid därefter en utskickad från
Karl Johan, utan att dock förhandlingarna ledde till
något resultat. På hösten gjorde han en resa till
Jylland och fick där underrättelse om freden i Kiel
14 jan. 1814. Han ville nu strax resa hem till Norge,
men isarna i Skagerak spärrade vägen för honom, och
han nödgades därför fara öfver Köpenhamn och genom
Sverige, där han i Vänersborg besökte grefve Essen i
dennes hufvudkvarter. Han förbehöll sig vid detta
tillfälle full handlingsfrihet och aflade ingen ed
till svenske konungen. Vid hans hemkomst hade Kristian
Fredrik låtit proklamera Norges själfständighet och
utskrifvit val till en riksförsamling. W. aflade
sin ed åt den nye regenten under förbehåll, att
riksförsamlingen skulle ega att besluta om landets
framtid. Regenten hade emellertid anordnat valen
så, att dessa begränsade församlingens myndighet
blott till att bestämma den blifvande författningen,
och därigenom gjort dem till ett plebiscit för sig
själf; endast fullmakterna för representanterna för
Jarlsbergs grefskap och Bratsbergs amt innehöllo
ett förbehåll såsom det nyss nämnda. W. infann sig
10 april i riksförsamlingen på Eidsvold med det
program, att den skulle erkännas som uttryck för
den oinskränkta folksuveräniteten för att därefter
låta regenten framlägga fullständig redogörelse
för förhållandet till andra makter, först därefter
ansåg han tiden vara inne för underhandlingar
med Sverige ang. en på frivillighetens väg gjord
förening med detta land. Detta lyckades dock ej, och
då församlingen 19 april beslutit, att den skulle
upplösas, sedan författningen utarbetats och konung
(Kristian Fredrik) valts, var vägen stängd för
att fortsätta i den riktning W. önskade. Han tog
emellertid mycket verksam del i författningsarbetet,
dels i konstitutionskommittén, dels i församlingen.
Han invaldes på sommaren s. å. i det urtima
storting, som beslöt föreningen med Sverige. Han var
sedermera Karl Johans förnämste rådgifvare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
