Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weissenberg, Alexander Bernhard von - Weissenburg - Weissenburglinjen - Weissenfels - Weissensee l. Berlin-Weissensee - Weissenstein - Wisser hirsch - Weisshorn - Weissit - Weisskirchen - Wisskugel - Weissstein - Weisswasser - Weistum - Veit den helige - Veit, Philipp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och utnämndes 1886 till prokurator i senaten. Han
afgaf afstyrkande yttrande i frågan om finska
postverkets underordnande under rysk myndighet. Då
hans uppfattningssätt i denna punkt icke blef gällande
å högsta ort, begärde han afsked från sin befattning,
som beviljades 1890.
M. G. S.
Weissenburg [va’jsenborg]. 1. Stad i Bajern vid
Schwäbische Rezat och järnvägen mellan München
och Nürnberg. 6,700 inv. (1905). Fabrikation af
gulddrageriarbeten, tvål, ljus m. m. 3 km. ö. om
staden ligger det enligt uppgift af Karl den store
stiftade benediktinklostret, sedermera fästningen
(nu raserad) Wülzburg. — 2. (Fr. Wissembourg) Stad
i Nedre Elsass, vid Lauter och foten af Vogeserna,
nära gränsen mot Pfalz. 6,800 inv. (1905). Det
under 600-talet anlagda benediktinklostret W.,
där Otfrid (se denne) var munk (omkr. 850), kom
sekulariseradt 1546 till stiftet Speier. Staden,
sedan 1247 fri riksstad, kom genom freden i Rijswijk
(1697) till Frankrike och 1871 åter till Tyskland,
då den upphörde att vara fästning, samt 1918 på nytt
till Frankrike. Den var 1721—25 residens för konung
Stanislaus Leszczyński. 1706 anlade marskalk Villars
och ingenjör de Charmont från Scherhol till W. en 20
km. lång befästningslinje, Weissenburglinjen,
bestående af jordvall med graf samt några enstaka
skansar. W.-linjen spelade sedan en roll under
österrikiska tronföljdskriget och ännu mer under
revolutionskrigen, då den intogs 13 okt. 1793 af de
allierade, men återtogs af fransmännen 25 dec. s. å. I
fransk-tyska kriget 1870—71 egde vid W. 4 aug. 1870
den första större träffningen rum mellan de franska
och tyska trupperna. Andra divisionen (under Douay)
af 1:a franska armékåren hade intagit en stark
ställning på Geissberg s. v. om W. och angreps
där af kronprinsen af Preussen i spetsen för 2:a
bajerska och 5:e preussiska armékårerna samt blef
med stor förlust slagen. — 3. Ungerskt komitat. Se
Székes-Fehérvár.
2. (A. N—d. L. W:son M.)
Weissenburglinjen. Se Weissenburg 2.
Weissenfels [va’jsen-]. 1. Stad i Sachsen
vid Saale mellan Leipzig och Naumburg. 33,600
inv. (1910). Tillverkning af guld- och silfverarbeten,
lädervaror, maskiner, papp och papper m. m. I
trakten brytning af brunkol och sandsten. 1657—1746
var W. residens för hertigarna af Sachsen-W.,
en sidolinje af Sachsens kurfurstehus. På en
sandstensklippa ligger slottet Augustusburg (byggdt
1664—90), fordom residens. Under slottskapellet
bisattes Gustaf II Adolfs inälfvor, hvarefter hans
kropp där balsamerades. — 2. Köping. Se Tarvis.
1. (A. N—d.)
Weissensee [va’jṡene] 1. Berlin-W., kommun
och förort n. ö. om Berlin, i preussiska
reg.-omr. Potsdam, förbundet med Berlin genom
ringbanan samt flera elektriska spårvägar. 43,037
inv. (1910). W. har en katolsk och två evangeliska
kyrkor, realgymnasium, fabriker för tillverkning af
trävaror, möbler, motorcyklar m. m.
E. A—t.
Weissenstein [va’jsensta’jn], försvenskadt Wittensten,
estn. Paidelin, lett. Paido, stad i Estland, vid
strömmen W. (l. Paide). 2,600 inv. (1905). Staden
och slottet, hvilket anlades 1265 af livländske
ordensmästaren Konrad von Mandern och af hvilket
ruiner ännu finnas, hade under Sveriges,
Polens och Rysslands strider om Östersjöprovinserna
att utstå många belägringar. Efter en långvarig sådan
intogs W. af svenskarna under Klas Kristersson
Horn 1562 samt iståndsattes. Det belägrades sedan
förgäfves aug. 1570—mars 1571 af hertig Magnus af
Ösel, men nyårsdagen 1573 stormades slottet efter en
4 dagars beskjutning af ryssarna, hvarefter Ivan den
förskräcklige lät binda befälhafvaren Hans Boije och
den fåtaliga besättningen vid spett och steka dem till
döds. 1581 återtogs det af Göran Boije. Befästningen
förstärktes sedan, ty W. ansågs som Estlands
viktigaste ort näst Reval. I sept. 1602 intogs det af
polackerna efter mer än 3 månaders belägring, och två
försök 1604 att återta detsamma misslyckades. Först
i juni 1607 togs W. tillbaka af svenskarna och
förstärktes sedan ytterligare. 1636 förlänades det åt
Lennart Torstenson. 1682 föreslogs, att befästningen
skulle slopas, hvarefter den lämnades åt sitt öde.
A. N—d. L. W:son M.
Weisser hirsch [va’jser], luftkurort. Se Lahmann,
J. H., och Loschwitz, sp. 1127.
Weisshorn [va’jshårn], bergtopp på Wallisalperna
i schweiziska kantonen Valais, mellan Visp och
Navigenza, två bifloder fr. v. till Rhône. 4,512 m.
E. A—t.
Weissit, miner., omvandlingsprodukt af cordierit (se d. o.).
Weisskirchen [va’js-]. 1. (Tjech. Hranice) Stad i
nordöstra Mähren vid Marchs biflod Beczwa. 8,200
inv. (1900). Ylleväfverier. Repslageri. — 2.
(Ung. Fehértemplom) Stad i förra ungerska komitatet
Temes, sedan 1919 tillhörigt Rumänien, 11 km. från
Donau vid järnvägen Temesvár—Bazias. 10,850
inv. (1900), till öfvervägande del tyskar af
romersk-katolsk religion. W. var före phylloxerans
härjningar en af de största vinproduktionsorterna
i Europa.
1—2. A. N—d.
Weisskugel [va’jsko-], bergstopp. Se Tyrolen,
sp. 545.
Weissstein [va’jsstajn], by i Schlesien, reg.-omr.
Breslau. 10,212 inv. (1905). Stenkolsgrufvor, glasbruk (Königswalde).
Weisswasser [va’js-], by i Schlesien,
reg.-omr. Liegnitz, vid en järnvägsknutpunkt. 9,201
inv. (1905). Glasindustri, porslins- och
maskinfabriker.
Weistum [va’jstom], ty., "visdom", kallades i
Tyskland under medeltiden ett af domstol gifvet
utlåtande ang. tolkningen af gällande rätt. I början
upptecknades dylika utlåtanden, som ofta gå tillbaka
till urminnes rättsordning, mera sällan, men sedan
1300-talet allt oftare. Dessa "weistümer" äro utg. af
J. L. K. Grimm (1840—78), Siegel, Inama-Sternegg
m. fl. (1870 ff.) och H. Lörsch (1900 ff.).
J. C.
Veit [fajt] den helige. Se Vitus.
Veit [fajt], Philipp, tysk målare, f. 13 febr. 1793
i Berlin, d. 18 dec. 1877 i Mainz, son till en judisk
bankir, öfvergick 1803 med sin moder och en broder
till kristendomen och kom, då modern skilde sig
från sin man och gifte sig med Friedrich Schlegel,
som på samma gång blef katolik, under omedelbart
inflytande af nyromantiken. Han studerade 1809—11 vid
konstakademien i Düsseldorf och därefter i Wien. Han
deltog som frivillig i kriget mot Frankrike 1813—15
och begaf sig efter krigets slut till Rom, där han
1816 slöt sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
