bemedling tillåtelse att måla Marie-Antoinettes porträtt. Han framställde drottningen promenerande med sina två barn i parken vid Trianon. Målningen utställdes på salongen 1785, där den fick sin plats under Davids "Horatiernas ed". W:s arbete fick en rätt oblid kritik; han öfverarbetade taflan, innan den hemsändes som gåfva från drottningen till Gustaf III (nu på Nationalmuseum, en senare kopia i Versailles). Andra målningar från dessa år i Paris äro ett liffullt porträtt i knästycke af baron E. M. Staël von Holstein (1783, på slottet Coppet), Amor dansande som Bacchus (1784; Lunds museum), porträtt af G. M. Armfelt "i skytisk dräkt" vid någon karusell (s. å., Uppsala, 2 ytterligare exemplar finnas), af M:lle Eckermann (s. å., tre repliker) och af den lille Maurice Clairfelt, Armfelts son, framställd som Amor (1786). Han målade äfven ett förträffligt porträtt af sin vän arkitekten K. F. Sundvall (1786, konstakademien; se afbildning i art. Sundvall) samt en stor framställning af Danae, utsträckt på sin bädd (1787, skänktes till Nationalmuseum 1913). 1788 begaf sig W. till Bordeaux och efter revolutionens utbrott till Madrid 1790, till Cádiz 1791 och for 1794 på en svensk brigg därifrån till Amerika. I Philadelphia fick han s. å. måla ett porträtt af George Washington (en replik från 1795 i Nationalmuseum). 1796 återvände han till Paris för att söka rädda sina där placerade sparpenningar, och 1797 gjorde han därifrån en affärsresa till Stockholm, som han nu återsåg efter 25 års bortovaro. Där förlorade han återstoden af sin förmögenhet i sin svåger direktör N. Paulis konkurs. Under denna vistelse i Stockholm utförde han flera porträtt, bland dem hertiginnan Charlotta (1797, ett af hans svagare alster, Rosersberg), A. König (1798, Nationalmuseum), Pauli och dennes hustru (1798-99), ett litet själfporträtt 1799 (liksom de båda föregående i Konstakademien - ett något äldre själf porträtt finns i Nationalmuseum, som äfven eger en replik af fru Paulis porträtt). 1799 blef han vald till professor vid Konstakademien, men af sade sig - han hyste inga sympatier för akademien och stod dessutom nu i begrepp att återvända till utlandet, of ver Paris for han åter till Nord-Amerika 1800, först till Philadelphia. Han gifte sig med en dam af svensk börd, Elisabet Henderson, dotterdotter till den svenskfödde målaren Gustaf Hesselius (se d. o., där oriktigt står Lydia), blef amerikansk medborgare och köpte ett landtgods, då försvagad syn började hindra honom från att måla. Han lefde här "10 lyckliga år". - W.s konst är nykter och temperamentslös, saknar flykt och fantasi. Han representerar i sina mytologiska målningar den öfvergång från rokoko till klassicism, som i den franska konsten företrädes af hans lärare Vien och af den unge David. Hans kvinnofigurer (Ariadne, Danae) äro omsorgsfullt modellerade, formerna tämligen svarfvade, målningssättet utglättadt och poleradt, det hela skickligt och elegant, men ej så litet sötaktigt, vida mera tidstypiskt än individuellt. Hans porträtt visa i allmänhet starkare ansatser, mera kläm och omedelbarhet. De bästa af dem ha fast och kraftig form, uttrycket är energiskt, bestämdt och på samma gång liffullt. I det svenska måleriet blef han den förste förmedlaren af Davids stil. Han målade äfven miniatyrer i olja (Marie Antoinette m. fl.). W:s själfbiografi, dagböcker m. m. och en mängd bref till honom finnas i Kungl. bibliotekets ego. K. F. Sundvalls bref till W. äro utgifna af E. Areen ("Gustavianska konstnärsbrev", 1916). Jfr artiklar i "Ord och bild" af L. Locström (1911), A. Gauffin (1918) och E. Areen (1919). G-g N. Vertot cTAubœuf [värtå dåbö'f], René Aubert de, fransk historieskrifvare, f. 25 nov. 1655 på slottet Bennetot (dep. Seine-inférieure), d. 15 juni 1735 i Paris, uppfostrades hos jesuiterna i Caen och inträdde 1671 i kapucinorden, hvars alltför stränga askes förmådde honom att ingå i premonstra-tensorden. Han blef där sekreterare åt ordensgeneralen samt 1683 prior i klostret Joyenval, nära S:t Ger-main-en-Laye, och var sedan till 1703 kyrkoherde i olika landsförsamlingar. 1705 blef han medlem af Académie des inscriptions och bosatte sig i Paris, där han som privatsekreterare åt hertiginnan af Orleans samt malteserordens historiograf fick rikt tillfälle till lärda studier. Han skref flera af samtiden högt skattade, men af eftervärlden strängt kritiserade historiska arbeten, bl. a. Histoire de la conjuralion de Portugal (1689; omarbetadt med titeln Histoire des revolutions en Portugal, 1711), Histoire des revolutions de Suède (2 bd, 1695; flera uppl.), Histoire des revolutions de la république romaine (2 bd, 1719; flera uppl.; öfv. till flera språk) samt Histoire des chevaliers de Saint-Jean de Jerusalem (4 bd, 1726), alla utmärkta af elegant stil, men af mer romantisk än historisk tidsuppfattning. Y:s Oeuvres choisies utgåfvos 1819-21 i 5 bd. E. A-t. Vertue [v?ftj? 1. v?^jö], George, engelsk kopparstickare, f. 1684 i London, d. 1756, arbetade hos M. van der Gucht, fick en gynnare i G. Kneller och blef en af de förste medlemmarna i konstakademien (1711). V. grundlade sitt rykte genom ett förträffligt porträttstick af ärkebiskop Tillotson (efter Kneller) och utförde sedan of ver 500 porträttgravyrer, korrekta, men något torra. Han idkade tillika antikvitetsstudier, blef 1717 anställd som kopparstickare hos Society of antiquaries och gjorde samlingar till en historia of ver Englands konst, hvilka H. Walpole sedan använde för sitt arbete "Anecdotes of painting in England". Bland Y:s litterära verk må nämnas On Holbein and Geraerd's pictures (1740), De-scription of the works of W. Hollar (1745) samt flera kataloger. (G-g N.) Verti/r?inus 1. Vortumnus, rom. myt., en gud, hvars namn ("den föränderlige") häntyder på årets växlingar, med olika årstider. Han är närmast fruktens gud; hans maka är frukt-gudinnan Pomona (se denna). Han är gifvare af både vårens och sommarens, men framför allt höstens rika håfvor och afbildas som en skön