predikofärder. W. utgaf bl. a. "Christian library" (50 bd) och i förening med sin broder Charles (se nedan) Psalms and hymns (1738; flera uppl.), J. och C. Wesley, Poetical works (ny uppl. af G. Osborn, 13 bd, 1868-72), samt skref Notes on the Old and New testaments (1764), Doctrine of original sin (1757), Survey of the wisdom of God in creation (1763) m. m. Hans Prose works utgåfvos af T. Jackson, 14 bd, 1826-31 (11 :e uppl. i 15 bd 1856-57; däribland är W:s dagbok särskildt värdefull, ofta utg. separat, kritisk uppl. 1909 ff.). - W.s broder Charles W., f. 1708, d. 1788, deltog hela tiden vid hans sida i skapandet af den metodistiska rörelsen och utmärkte sig som diktare af en mängd psalmer, åt hvilka hans rika religiösa känsla samt uttryckets sanning och lif förläna varaktigt värde. Han utgaf ej mindre än 4,100 psalmer, som han själf diktat, och efterlämnade i handskrift omkr. 2,000. Litt.: J. Tyerman, "The life and times of J. W." (3 bd, 5:e uppl. 1890. det metodist. hufvudverket), J. Wedgewood, "J. W." (1870), J. H. Kigg, "The living W. etc." (2 uppl. 1891, viktig), B. Green. "J. W." (1908), A. Walters, "J. W." (s. å.), A. Leger, "La jeunesse de W." (1910), T. Jackson, "Life of Ch. W." (1848), och "Lives of the early methodist preachers" (6 bd, 1871), Overton och Relton, "Church of England 1714-1800" (1906), J. S. Simon ("The revival of religion in the 18:th century" (1907), H. B. Workman m. fl., "A new history of methodism" (2 bd, 1909, värdefull, med utförlig biografi). Hj. H-t. Wesley [we'sli], engelska organister och tonsättare. 1. Samuel W., f. 1766 i Bristol, d. 1837 i London, blef bemärkt genom underbarnsbedrifterna att vid 3 års ålder spela orgel och som åttaåring komponera ett oratorium. Han blef 1784 kompositör vid k. vokalkapellet i S:t James's palace. W. var sin tids främsta engelska orgelspelare och improvisatör af fugor samt införde Seb. Bachs orgelkompositioner i England. Han skref kyrkliga verk, pianosonater m. m. - 2. Samuel Sebastian W., den föregåendes son, f. 1810 i London, d. 1876 i Gloucester som organist vid katedralen där, blef hedersdoktor i musik vid Oxfords universitet 1839 och orgelprofessor vid Royal academy of music 1850. Som tonsättare är han ypperst i sina anthem, som prisas för ingifvelse, ädel hållning och modern harmonik. Wesleyaner [we'sli-], anhängare af J. Wesleys lära. Se Metodism, sp. 304. Wesleyrock [we'sli-]. Se Tongaöarna. Vesling [fes-], Johannes, tyskfödd läkare och naturforskare, f. 1598 i Minden, d. 30 aug. 1649 i Orienten, studerade medicin i Wien, anställdes vid läkarkollegiet i Venezia 1627, besökte som läkare hos en veneziansk tjänsteman Egypten och Palestina 1627-28, företrädesvis sysselsatt med botaniska forskningar, blef som föreläsare i Venezia vida berömd, kallades 1632 till professor i medicin och botanik i Padua och anträdde 1648 en ny botanisk resa till Orienten, som kostade honom lifvet. Af hans skrifter må nämnas Syntagma anatomicum (1641; många uppl. på flera språk) och De plantis aegyptiis observationes (1638). C. Lmn. Wesmaëlinius, zool. Se Vägsteklar. Vesola, förstad. Se Krakau, sp. 1191. Vesontio, stad. Se Besançon. Vesoul [vesol], hufvudstad i franska dep. Haute-Saône, vid Saônes biflod Dirgeon och järnvägen Paris-Mülhausen. 9,700 inv. (1901). Tillverkning af eggverktyg; färgerier, garfverier. Det isolerade, koniska berget La Motte (452 m.) n. om staden har en krans af vinplanteringar utmed sluttningarna och lämnar vacker utsikt öfver Jura och Vogeserna. Under Världskriget bombarderades V. 25 aug. 1915 och 20 maj 1916 af tyska flygare. A. N-d. Vespa, zool. Se Getingar. sp. 1085-86.

Kejsar Vespasianus. Efter en antik kolossalbyst i Neapels museum. Vespasianus, Titus Flavius, romersk kejsare, f. år 9 e. Kr. nära Reate i Sabinlandet, af landtmannafamilj, d. 79, kom tidigt i statens tjänst och utmärkte sig under fälttågen genom mod, pliktkänsla och sträng krigstukt. Efter att ha förvaltat Kreta och Cyrene fick han af kejsar Claudius öfverbefälet i Britannien, men drog sig senare tillbaka från offentligheten, tills han år 67 skickades för att kufva judarnas uppror. Efter vunna framgångar belägrade han 69 Jerusalem, då han där utropades till kejsare i st. f. den oduglige Vitellius. Striden med denne utkämpades i Italien af fältherren Antonius Primus, och först år 70 anlände V. till Rom, där han förut af senaten och folket insatts som kejsare. V. var en soldat nästan af gamla skolan, utan högre bildning, men med sundt, praktiskt förstånd och godt omdöme samt sträng mot både sig själf och andra. Det var en icke lätt uppgift han fann för sig, uppgiften att bringa ordning och reda i det under Neros styrelse och tronstriderna så illa medfarna riket. Det gällde att skapa trygghet utåt och stadga i det inre. V. visade sig ställningen vuxen. Judéen kufvades till slut genom sonen Titus (se denne). Batavernas farliga resning under Julius (l. Claudius) Civilis (se denne) kväfdes; parter och sarmater höllos i tygeln. I Britannien fortsattes eröfringarna. Fasta provinser inrättades i Asien af dittills varande lydstater, och kolonier anlades. Manstukten i hären upprätthölls med kraft och stränghet; det pretorianska gardet upplöstes, och i dess ställe inkallades nya kohorter från Italien. Formellt behandlade V. senaten i det hela hänsynsfullt, men han genomförde med bestämdhet den monarkiska principen, lät titeln imperator - förut mera tillfällig - användas som officiell, upptog i senaten många ansedda män från provinserna och gaf dessa senare starkare ställning, höll sträng uppsikt öfver senatorer och riddare, likasom öfver de allt mäktigare vordne kejserlige frigifne, stiftade nya lagar, ordnade rättskipningen och inskränkte angifvarväsendet. Själf visste han upprätthålla sin värdighet med kraft, men utan onödig stränghet -