29 Vessman--West 30 som utsidan. Fotsulan är hårbeklädd mellan trampknölarna. Svansen är lång och försedd med yívig hårbeklädnad. Bottenfällen är alltid tät och lång. Fyra oäkta kindtänder (premolarer) finnas på hvardera sidan i of ver- och underkäken. Den undre roftanden är utrustad med en liten knöl å inre sidan. Mårdarna förekomma i den nordliga hemisfären af Gamla och Nya världen samt i orientaliska regionen. De lefva i skogs- och bergstrakter, tillbringande större delen af dygnet i träden, där de klättra med stor skicklighet. Några arter lära undantagsvis hålla till godo med frukter; eljest äro de utpräglade rofdjur, som anställa stor förödelse bland fåglar och mindre däggdjur. Honan bygger sitt bo af mossa, torra löf o. d. i något ihåligt träd, i någon bergsskrefva eller förfallen byggnad. Se f. ö. Mårdsläktet med fig. Bland hithörande arter förtjänar framhållas den största af alla mårdar, Pennants mård (Martes Pennanti), som till sitt yttre påminner snarare om en räf än om vår vanliga mård. Den förekommer i Nord-Amerika. - Det andra undersläktet, Putorius, som omfattar do under namn af vesslor, illrar m. m. kända djurarterna, skiljer sig från det förra genom sin i allmänhet mindre och smärtare kroppsform, genom förekomsten af blott tre premolarer i hvardera käkhalfvan samt genom saknaden af inre knöl på den undre roftanden. Till den svenska faunan höra tre arter: illern, hermelinen (se dessa ord med fig.) och småvesslan (P. nivalis). Den sistnämnda skiljer sig från hermelinen genom ringare storlek (kroppslängd omkr. 19 cm.), genom saknaden af den svarta hårpenseln på svansspetsen samt genom kraniets form. Den är ofvan rödbrun, inunder hvit, med skarp färggräns. I nordligare trakter (såsom i de mellersta och norra delarna af Sverige och i Norge) anlägger den en vinterdräkt, som är snöhvit. Den har mycket vidsträckt utbredning i hela Europa, norra och mellersta Asien och en del af Nord-Amerika. I Sverige förekommer den såväl i de sydligaste som i de nordligaste delarna, dock mindre talrikt än hermelinen. Den eger i rikligaste mått de för gruppen utmärkande egenskaperna: blodtörst och vighet. Endast dess ringa storlek gör den mindre skadlig än de större släktingarna: småvesslan får nöja sig med råttor, möss, mullvadar, små fåglar och grodor. Dit hör äfven flodillern (P. lutreola; se Flodillrar med fig.). L-e. Vessman, insjö i Ludvika och Grangärde socknar i södra Dalarna, belägen ungefär 155 m. ö. h. Sjön, som genomflytes af Kolbäcksån, har omkr. 14 km. längd i n. v.--s. ö., med 1 1/2--6 km. bredd, dess areal beräknas till 37,5 kvkm., oberäknadt öarna. Mycket vackra omgifningar. Ångbåtsfart. Vid sydöstra ändan ligger den viktiga järnvägsstationen Ludvika. Wessman. Johan. Se Stiernschantz. Vessman-Barkens järnväg. Se Smedjebackens järnväg. Wessobrunnbönen (ty. Wessobrunner gebet), ett litet, från klostret Wessobrunn (nära München) härstammande fornhögtyskt litteraturalster från 800-talet, delvis i bunden (allittererande), delvis i obunden form. Det prosaiska stycket (slutet) utgör en bön till Gud; däraf namnet. Den poe- tiska delen (början), som troligen är ett fragment af en längre dikt, skildrar världens skapelse i enlighet med bibelns framställning. Detta stycke har vunnit en viss ryktbarhet därigenom, att man länge med orätt ansett det vara en hednisk dikt, en motsvarighet till Voluspa. Jfr R. Kögel i "Grundriss der germanischen philologie", utg. af H. Paul II, 2:a uppl., sid. 89 ff. Ad. N-n. West [we'st], engelsk adelssläkt, som på 1400-talet efter den utslocknade släkten De la W a r r ärfde dennas gods och hvars hufvudman sedan bar titlarna baron W. (till 1554) och baron De la Warr. Thomas W., baron De la W a r r, koloni-grundläggare, f. 9 juli 1577, d. 7 juni 1618, vann 1599 knightvärdighet för tapperhet på Irland under Essex, satt en tid 1601 fången för delaktighet i dennes sammansvärjning, ärfde 1602 sin faders baronvärdighet samt utsågs 1609 till led. af Virginiakompaniets råd och guvernör på lifstid öfver kolonien Virginia. W. landsteg där i Jamestown 10 juni 1610, förmådde de nedslagne kolonisterna, som just stodo i begrepp att öfverge hela företaget, att återvända, utvidgade och befäste nybyggarsamhället Jamestown och återvände mars 1611 till England, sedan kolonien fått stadga och nytt lif. W. beslöt 1618 att företaga en ny resa till Virginia, där hans ställföreträdare Samuel Argall (se d. o.) väckt starkt missnöje genom sin hårdhet; han afled emellertid på färden öfver Atlanten. Efter honom ha uppkallats floden och staten Delaware. - Hans yngre broder Francis W., f. 1586, d. omkr. 1633, var plan-tageegare i Virginia och 1628-29 koloniens guvernör. En ättling till Thomas W., John W., f. 1693, d. 1766, deltog som brigadgeneral i slaget vid Dettingen 1743 och upphöjdes 1761 till earl De la Warr. Hofmannen George John W., 5:e earl De la Warr, f. 1791, d. 1869, var gift med en arftagerska af släkten Sackville och antog jämte sina söner 1843 af arfsskäl namnet Sackville-West; om hans son diplomaten Lionel Sackville-West se Säck-ville?. V.S-g. West [werst], Benjamin, engelsk målare, f. 1738 i Springfield i Pennsylvania, Nord-Amerika, d. 1820 i London, hade gjort sig känd som porträttmålare i New York, då han 1760 seglade till Livorno och sedan i 3 års tid uppehöll sig i Kom, Florens. Venezia och andra italienska städer, hvarpå han slog sig ned i London 1763. Där blef han 1768 medlem af Royal aca-demy samt efter Eey-nolds' död dess president 1792. Förut hade Georg III 1772 gjort honom till sin hofmålare och 1790 till direktör öfver målningssamlingarna. Af hans första arbeten i London märkas åtskilliga, som i konventionellt klassisk akademisk stil behandla antika ämnen, såsom Orestes och Pylades