Westin 64 ning Desiderias kröning (1850, Stockholms slott). - Redan under sin elevtid vid akademien började W. utställa porträtt. Han blef ofta anlitad af Karl XIV Johan och målade många porträtt af konungen och hans familj, bland dessa - förutom den nyss nämnda gruppbilden - Karl Johan Ull häst (1838, i konseljsalen i Stockholms slott), Karl Johan i fällmarskalksuniform (Grips-holm; återgifvet i art. Karl, sp. 989), kronprinsparet Oskar och Josefina (1825, Drottningholm), Josefina med sin son Karl, på sitt knä (1826, Gripsholm) och drottning Desideria (1830). Bland hans många andra porträtt kunna nämnas Georg Adlersparre (1809, Gripsholm), Vilhelm von Schwerin (Svea artillerireg.), arkitekten, sedermera öfversten Fr. Blom (senast 1809, konstakademien), G. B. M. Stackelberg (1817, Utrikesdepartementet), Magnus Brahe (1835, Generalstaben, ett annat porträtt i helfigur på Skokloster), åtskilliga damer af aristokratien m. fl. Eftervärldens dom öfver W:s konstnärskap är hufvudsakligen negativ och innebär en protest mot hans samtids lika öfversvallande som oresonliga beundran. Han blef ställd vid sidan af Cor-reggio och Rafael, hans "bländande färgprakt" prisades, han upphöjdes till "den störste målare, som svenska konstens historia ännu framvisat". Den samtida kritik, som ej helt tappat bort sin omdömesförmåga inför denna medtäflare till Rafael, prisade likväl villigt hans rika fantasi och lätthet att komponera, hans ideella uppfattning, förmågan att "sammanföra sanning och behag". Det fanns dock redan bland hans samtida de, som stöttes tillbaka af hans fadda färg och af ytligheten i hans karaktärsframställning. Eftervärlden finner hans allegorier i regel sakna poesi och flykt, liksom man i de kyrkliga bilderna saknar religiös känsla. W. är dock så godt som den ende målare af sitt släktled i Sverige, som vågat ge sig i kast med monumentala uppgifter och måla i den stora stilen. På detta område stod han utanför all sporrande täflan, tillfredsställde sin publiks fordringar och - som det tycks - af ven sina egna. De sötaktigt sentimentala bland hans allegorier äro tvifvelsutan uttryck för tidens känslolif hos en stor del af hans naiva beundrarin-nor. I teckning har han likväl lämnat kärnfulla, kraftiga kompositioner. Hans porträtt göra på vår tid intryck hufvudsakligen af fotografisk korrekthet. Under det skede af nedgång och stillastående, då W. stod i utveckling - utan fruktbringande impulser från konstrikare länder - representerar han som porträttmålare ett mellanled mellan Breda och Wertmüller å ena sidan och ö. J. Södermark och Troili å den andra. Äfven på detta område står han högst i tecknade förstudier till porträttmålningarna - de kunna visa en omedelbar och träffsäker karakteristik, ett bredt och känsligt behandlingssätt. "Ur koloristisk synpunkt visar han sig i början påverkad af K. F. v. Breda i dennes rödflammiga maner. Efter hand bleknar färgen och antager en pors-linsartad kyla af en viss konventionell elegans. Mot slutet af hans lif blir den tyngre, mera metallisk, dragande i brunt och violett", yttrar Upmark. Den en gång så högt beundrade konstnärens målningar ha numera större tids- och smak- belysande än rent konstnärligt intresse. W. utförde äfven kompositioner i akvarell och handteckning. Han utgaf 1832 Litograferade teckningar till historien, mytologien, allegorien och hvardags-lifvet (12 planscher). 4. Jakob W., halfbrors son till den föregående, bokvän, donator, f. 4 maj 1810 i Stockholm, d. där 13 okt. 1880, öfvertog vid sin faders, Jakob W:s, död (1829) dennes garfveri, men lämnade 1857 fabriken för att uteslutande egna sig åt kommunala för-troendeuppdrag. 1847 -48 var han en af Stockholms stads representanter i borgarståndet. - Redan vid 14 års ålder hade W. af sparpenningar inköpt sig en liten boksamling, mest på bokauktionerna. Hågen för böcker växte med åren, och som medel ej tröto, blef W:s boksamling en bland de största svenska enskilda, slutligen omkr. 3Ö,CÖÖ bd, hvartill kommo en dyrbar och stor handskrifts- och autografsamling samt en i sitt slag ensam kollektion af kartor, utsikter, planer o. d. rörande Sveriges alla delar. W. hade en bestämd plan för sitt samlande: han skaffade sig endast "sådana literära alster, som i någon mån kunde vidkomma eller upplysa Sveriges häfder, dess land och folk, dess forna och närvarande utveckling". Vid Uppsala universitets jubelfest 1877 skänkte W. sina samlingar till universitetet med villkor, att de oskingrade bevarades för forskningen (de införlifvades med universitetsbiblioteket 1881). Till erkänsla blef han s. å. filos. hedersdoktor. W. utgaf ett par småskrifter. Riksdagen 1689 (1837) och Förteckning på Kungs-holms kyrkas archiv (1840), samt efterlämnade i handskrift topografiska, genealogiska och personal-historiska uppsatser. Han testamenterade 50,000 kr. på vissa villkor som grundval för ett vetenskapligt samfund vid Uppsala universitet. Det konstituerade sig 1889 under namn af Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala (se vidare d. o.). 5. Henrik Laurentius W., den föregåendes kusin, tea- • terledare, skriftställare, ämbetsman, f. 6 okt. 1824 i Stockholm, i d. 10 april 1899 i Göteborg, blef 1842 student i Uppsala, där han var med i Juvena-lernas (se d. o.) krets samt 1845 aflade hof-rätts- och kameralexamina, och befordrades efter tjänstgöring i kämnärs- och rådhusrätterna i Stockholm samt i Svea hofrätt 1853 till fiskal i nämnda hof-rätt och 1856 till assessor. 1859 utnämndes