new palace of Westminster, parlamentsbyggnad i London
(se
Byggnadskonst, pl. XIX), belägen på Thames'
vänstra strand, där ett tidigare palats nedbrann
16 okt. 1834. Vid täflan om nybygget segrade
Charles Barry, som fick en utmärkt medarbetare i
den grundlärde A. W. N. Pugin. Palatset -- förenadt
till en arkitektonisk helhet med den af elden skonade
medeltidsbyggnaden Westminster hall -- började uppföras
1848. Dess inre var färdigt först 1868. Det upptar
en yta af omkr. 3,250 kvm., är 275 m. i längd och 90
m. i bredd och anses ha kostat 3 mill. pd. Stilen
är rik engelsk sengotik (perpendicular style). Den
långsträckta fasaden med det ideliga upprepandet
af samma motiv ger ett intryck af torrhet; den
lifvas likväl i hög grad af de tre osymmetriskt
placerade tornen af olika form (midttornet 91
m. högt, klocktornet i n. 97 m. och Viktoriatornet i
s. v. 102 m.). Byggnadens material är dolomit från
Yorkshire. Många detaljer äro utsökta, genialiskt
hållna i gotikens rätta anda. De förnämsta rummen äro
Fig. 1. Underhusets sessionssal.
öfverhusets och underhusets (fig. 1) salar. I
byggnadens midt ligger Central hall, åttkantig (18
m. i diameter, 23 m. i höjd), som genom korridorer
Fig. 2. Westminster hall.
står i förbindelse med de nämnda salarna och dessas
förrum, de s. k.
lobbies. Ingången till Central hall
går genom
Westminster hall
(fig. 2), en 88 m. lång, 21 m. bred sal med ståtlig
bjälktakskonstruktion i gotik, påbörjad 1097 af
Vilhelm Rufus och helt ombyggd 1397--99 af Rikard
II. Därifrån stiger man upp till S:t Stephen's
porch, ett förrum till
S:t Stephen's hall, som
urspr. var ett medeltida kapell, men från 1547
länge användes till samlingslokal för underhuset.
G-g N.
Westminster review [ωe'stminstə rivjō]. Se
Tidskrift,
sp. 10.
Westminsterstatuten Oe^tminste-], två berömda engelska
statsakter, af 1275 och 1285, antagna af parlamentet
under Edvard I.s regering. Se England, sp. 612.
Westminstersynoden Oe^tminsto-], eng. Fest-minster
assembly, kyrkohist., 1643-49 (53). af stor betydelse
i Englands. Skottlands och Amerikas religiösa
historia, var från början ett uttryck för Långa
parlamentets (se d. o.) sträfvan att tillvälla sig
samma makt öfver kyrkan, som kon-ungadömet förut
hade. Genom den berömda "Ordinance" juni 1643 utvalde
parlamentet 121 engelska andlige, 30 lekmän och 8
skotska kommis-sionärer att 7 juli mötas i Westminster
abbey för att biträda vid revisionen af det religiösa
systemet. Vanligen samlades blott omkr. 70 andlige;
synoden blef sålunda väsentligen ett rådgifvande
teologkonvent. Men det skaffade sig snart den ledande
ställningen i kyrkliga frågor. Majoriteten var mer
presbyteriansk-puritansk än själfva parlamentet,
där majoriteten var erastiansk; genom synodens och
skottarnas pådrifvande antogs det skotska ko-venantet
och undertecknades af 228 underhusmedlemmar
(däribland Cromwell) 25 sept. 1643. Därmed hade
presbyterianismen segrat i England liksom förut
i Skottland. Då puritanerna nu ville organisera
presbyterianskt statskyrkotvång, uppdök i synoden
för första gången en ny religiös faktor i Englands
politiska lif, independentismen (se Independenter
1). Den räknade blott 5 pastorer i synoden; men
dessa berömda "fem bröder" förfäktade sin sak med
stor skicklighet och förde med särskild ifver fram
krafvet på religiös tolerans. De gjorde detta så
energiskt, att under de kommande åren toleransidén
blef den egentliga vatten-delaren, som skapade
en ny gruppering: episkopa-ler-presbyterianer och
independenter-separatister. När synoden under större
delen af 1644 diskuterade den för presbyterianismen
centrala kyrkliga exkom-munikationsrätten, gick
det fullständigt sönder mellan presbyterianer
och independenter vid mötet. De "fem brödernas"
talman. Nye, ned-hyssjades; men deras åskådning
vann Cromwell, som förde den till politisk
seger. Under tiden fortsatte synoden att söka
genomföra den presbyterianska ordningen i England
enligt det skotsk-engelska kovenantets fyra punkter:
gemensam 1) bekännelse, 2) kyrkoförfattning, 3)
gudstjänstordning, 4) undervisning. Lättast hade
den att komma till rätta med punkt 3. Det utarbetade
i st. f. "Common prayer book" en Directory for the
public tòorship of God (1644), som af parlamentet
antogs i jän. 1648. Synodens viktigaste arbete gällde
kovenantets punkt 1. Det visade sig omöjligt att
omarbeta de 39 artiklarna eller antaga "Confessio
scoticana". Man fick söka skapa en ny gemensam
storbritannisk trosbekännelse. Så tillkom 1646 den
berömda West-
