Veterinär 124 piatrica:' med stor sakkännedom talar om hästens sjukdomar. Han har äran af att ha bragt veterinärvetenskapen till en med läkarkonsten jämbördig vetenskap. Omkr. 450 e. Kr. utgaf Vegetius ett omfattande arbete rörande husdjurssjukdomarna och deras behandling, "Artis mulomedicinæ libri IV". Under medeltidens första århundraden fingo naturvetenskaperna och sålunda äfven veterinärmedicinen stå tillbaka för de religiösa och filosofiska studierna, och först med den i och genom korstågen skapade lifliga förbindelsen med morerna i Spanien kom den åter så till heders, att den omkr. 11ÖÖ- och 1200-talen genom Gior-dano Buffos och Laurentius Kusius' förtjänstfulla verksamhet t. o. m. öfverflyglade systervetenskapen, läkarkonsten. Den förre, spanjor till börden och hästläkare hos kejsar Fredrik II i Tyskland, utgaf "Anatomia del cavallo", och den senare, veterinär i Rom, "De medicina equorum". Båda dessa arbeten utmärkas för stor sakkännedom och korrekthet och ha ansetts förtjänta att öfversättas till flera moderna språk. Under 1400-talet kom veterinärvetenskapen att stå stilla eller t. o. m. att gå tillbaka. Från denna tid ända in på 1700-talet utöfvades den nästan uteslutande af stallknektar, hofslagare och andra obildade personer. De alltmer förhärjande och allt oftare uppträdande kreatursfarsoterna kommo dock omsider regeringarna i skilda länder att inse nödvändigheten af, att åtgärder vidtoges till husdjursskötselns skyddande mot den ständigt återkommande sjukdomsfaran. Därvid kom det i första rummet an på att få läroanstalter till stånd, där en på vetenskapliga grunder fotad undervisning i veterinärmedicinen kunde meddelas. Den första veterinärläroanstalten grundlades i Lyon 1762 på initiativ af Claude Bourgelat (se denne), och sedermera uppstodo sådana skolor på flera ställen redan under 1700-talet, nämligen i Paris 1765, i Turin 1769, i Göttingen 1771, i Köpenhamn 1773, i Wien 1777. i Dresden 1780 och i Berlin 1790. Då äfven i Sverige sedan längre tid tillbaka förödande kreatursfarsoter uppträdt, sågo sig myndigheterna nödgade att anställa med djurläkekonsten förtrogna personer, som vid förekommande behof kunde utsändas i landsorten för att gå myndigheterna och allmänheten till hända med råd och dåd. Collegium medicum antog 1750 för detta ändamål med. och ekonomie studeranden E. S. Tursen (se denne), hvilken kan betraktas som Sveriges förste veterinär. Collegium medicum ingick till 1756 års riksdag med förslag till inrättande af ett "sjukhus för hästar och boskap". Detta förslag föll emellertid liksom ett till 1761 års riksdag ingifvet om inrättande af "ett laboratorium, der creaturs sjukdomar kunde botas". Hufvudsakliga anledningen till dessa båda förslags förkastande torde ha varit saknaden af fullt lämpliga personer. Sedan underrättelse kommit, att veterinärskolan i Lyon inrättats, framhöll Linné för bl. a. arkiatern i Collegium medicum, A. Bäck, önskvärdheten af, att en dylik läroanstalt inrättades äfven i Sverige. Detta förslag omfattades med så mycket större intresse, som boskapspesten vid denna tid svårt härjade i södra delen af landet liksom på de danska öarna, och som ett första steg till dess realiserande beslöt K. M:t 19 april 1763 att anslå medel för "trenne lärlingars utsändande i berörde angelägne ärende" till Lyon för att där studera under Bourgelats ledning. Till erhållande af de trenne stipendierna utsagos filos. magister P. Hernqvist (se denne), med. och kir. studeranden G. Lenbom och med. studeranden H. Falander. Efter sex års vistelse i Frankrike hemkallades Hernqvist 1769 och utarbetade på uppdrag af regeringen ett förslag till veterinärskola i hufvudstaden, hvilket emellertid ej då kom att utföras, öm Hernqvists uppdrag att vid sidan af sitt lektorat i Skara (1772) ge undervisning i djurläkekonst och huru en af honom 1774 hämmad sjukdom, hästsjukdom, ledde till, att prebendehemmanet Brogården invid Skara 8 maj 1775 uppläts till veterinärskola samt om arbetet där se Hernqvist. Hans lärjunge och efterträdare, S. A. Norling (se denne), lyckades få till stånd hans plan om skolans förläggande till Stockholm, och 9 febr. 1821 öppnades där veterinärinrättningen (se Veterinärhögskolan). Se 0. E. A. Hjelt, "Svenska och finska medicinalverkets historia 1663-1812" (1891-93), P. Heurgren, "Utkast till Sveriges veterinärhistoria" (1889), och E. Schoug, "öfversigt af svenska veterinär väsendets historia" (1899). För behörighet att i Sverige utöfva veterinär-yrket fordras att ha aflagt examen vid Veterinärhögskolan i Stockholm och därefter blifvit af Medicinalstyrelsen förklarad för legitimerad veterinär eller att ha aflagt examen vid Skara veterinärinrättning eller blifvit af K. M:t tillerkänd rätt att utöfva veterinäryrket. Veterinärtjänsterna äro dels civila, dels militära. De civila äro förutom lärarbefattningarna vid Veterinärhögskolan (7 professorer, l lärare i hofbeslag och läran om hofvens sjukdomar, 5 laboratorer och 5 assistenter) statens Landtbruksinstitut (l professor och l adjunkt vid Alnarps och l professor vid Ultuna landtbruksinstitut) och Veterinärinrättningen i Skara (l lektor och föreståndare) samt 2 stuteri-veterinärer (vid Strömsholms och Flyinge hingstdepåer) och l statskonsulent vid bekämpande af tuberkulosen hos nötkreaturen, dels läns-, dels distrikts-, dels stadsveterinärer. För kompetens till länsveterinär erfordras att vara legitimerad veterinär samt att efter minst 2 års fortsatt utöfning af veterinärpraktik ha genomgått särskild, enligt af Medicinalstyrelsen utfärdade bestämmelser (i cirkulär ang. utbildningskurs för länsveterinäraspiranter af 17 febr. 1902) samt att ha under minst 5 år tjänstgjort som läns- eller distriktsveterinär. Länsveterinärtjänster tillsättas af K. M:t på förslag af Medicinalstyrelsen. För kompetens till distriktsveterinär erfordras att vara legitimerad \eterinar eller att efter af K. M:t lämnadt tillstånd ha af Medicinalstyrelsen blifvit förklarad berättigad att inneha distriktsveterinärbefattning. Sedan 1913 beviljar staten bidrag äfven till aflöning af distriktsveterinär-befattningar, under villkor, att inom hvarje distrikt tillsättes en veterinärstyrelse, bestående af l af K. M:t, 2 af landstinget och 2 af hushållningssällskapet tillsatta led. jämte vederbörande länsveterinär, och att visst område och taxa för veterinärens verksamhet fastställes. Distriktsveterinärbefattningar tillsättas af vederbörande veteri-