första åtgärderna till inrättandet af ett astronomiskt observatorium och en professur i fysik samt att den väckt de meteorologiska studierna till lif. F. ö. har den inlagt stora förtjänster om svenska språket, lämnat reseunderstöd åt yngre forskare, underlättat utgifningen af lärda verk och utdelat pris för uppsatser af matematiskt och naturvetenskapligt innehåll. Enligt de 1872 sanktionerade statuterna består societeten af 50 svenska och 100 utländska medlemmar samt ett obestämdt antal hedersled. Dessa indelas i tre sektioner, en för fysik och matematik, en för naturalhistoria och medicin samt en för historia och arkeologi. (I jan 1921 har Vet. soc. hemställt hos K. M:t om stadfästelse å ändring i stadgarna, afseende ökning af antalet svenska ledamöter från 50 till 60.) Societetens ordf. väljes för ett år. I öfrigt skötas societetens angelägenheter af en sekreterare, en skattmästare och en bibliotekarie. Dess äldsta boksamling är numera införlifvad med universitetsbiblioteket, och i societetens lokal förvaras nu endast de lärda sällskaps handlingar, som societeten erhåller i utbyte mot sina egna. Se J. H. Schröder, "K. vetenskaps-societeten i Upsala" (1845), O. Glas, "Essai sur la Société royale des sciences d'Upsal et ses rapports avec l'université d'Upsal" (1877), och H. Forssell, "Minne af erkebiskopen Er. Benzelius d. y." (i Sv. akad:s handl. ifrån år 1796", d. 58, 1883). Hn. Vetenskapsstaden, en i bruk kommen sammanfattande benämning på en samling vetenskapliga institutioners byggnader, sinsemellan närbelägna på norra Djurgården, Stockholm, vid Frescati och Experimentalfältet, nämligen Vetenskapsakademien, Naturhistoriska riksmuseet. Nobelinstitutet för fysikalisk kemi, Landtbruksakademiens museum. Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. Skogshögskolan och Statens skogsförsöksanstalt, hvarjämte dit kan räknas Eergianska trädgården. Ve7tera (castra), romersk lägerstad på högra Ehenstranden midt emot Lippes mynning nära Fürstenberg vid Eirten, omkr. l,5 km. s. om Xanten. Gräfningar, som pågått sedan 1905, ha bragt i dagen åtskilliga minnesstenar och mindre föremål, härrörande från officerare och soldater vid olika legioner, som där varit förlagda under hela romerska kejsartiden. Platsen var först en öppen operationsbas, för offensiv mot germanerna, sedan fästning. Jfr bl. a. von Veith. "Vetera Castra mit seinen umgebungen" (1881). J-C. Veteran (lat. veter?nus, af veftus, gammal), gammal och bepröfvad krigare; uttjänt soldat; i tjänsten grånad man; den som är gammal och erfaren i utöfningen af ett ämbete, en konst, vetenskap e. d. Se vidare Yeterani. Veter?fli (lat., plur. af veter?nus, gammal, d. v. s. som länge varit med om något), gamla och bepröfvade krigare, i motsats till tirones (de yngre rekryterna). Ordet brukades ock mycket ofta om soldater, som redan tjänat ut. För att försörja sådana och belöna dem för gjorda tjänster upprättades kolonier eller vidtogos utdelningar af jord. Sulla samt efter honom Julius Cæsar, Öctavianus och Antonius anvisade på sådant sätt åt afskedade soldater landområden, som de er-höllo genom konfiskation af motståndares egendom. Under kejsartiden försörjdes veterani genom mili- tärkolonier i provinserna. Det förekom ej så sällan, att afskedade veteraner vid krigstillfällen kallades under fanorna, naturligtvis icke emot sin vilja. Sådand benämndes evocati ("uppbådade"). Jfr Vexillum. R. Tdh.* Veteranigrottan. grotta vid Donaus vänstra strand, 22 km. s. v. om Gamla örsova,, belägen där floden, endast 260 m. bred, bryter sig genom det trånga passet vid Kasan. Grottan är 15 m. hög och rymmer 400 personer; den behärskar fullständigt Donau. Sitt namn har den erhållit efter general Veterani. som 1691 lät en af sina underbefälhafvare hålla den besatt och försvara den under 45 dagar mot turkarna. A. N-d. Veterinär (lat. veterin?rius, af veterina, lastdjur, dragare), Djurläkare, en i konsten att bota sjuka husdjur utbildad person, som eger rätt att utöfva sådan sjukvård och att från apotek utfå därför erforderliga läkemedel. Veterinärvetenskapen, djurläkekonsten eller läran att förekomma, hämma och bota sjukdomar bland husdjuren äfven-som konsten att bedöma husdjurens lämplighet för olika ekonomiska ändamål, räknar sina anor ända från historiens gryning. I Egypten, där åkerbruket och boskapsskötseln långt före vår tidräkning intogo en hög ståndpunkt, bevara många minnesmärken vittnesbörd om den uppmärksamhet man redan då egnade åt husdjurens sjukdomar. Från Egypten kom kännedomen om husdjuren och deras sjukdomar till Grekland, som blef den första kulturstat, inom hvilken veterinärkonsten i egentlig bemärkelse kom till utöfning, om också hufvud-sakligen som medel att lära känna människans kroppsorganisation och sjukdomar. Det forntida Greklands mest berömde läkare, Hippokrates, egnade sig med framgång jämväl åt djurläkekonsten, och i Xenofons verk of ver ridkonsten omtalas äfven en del hästsjukdomar. En betydelsefullare plats i veterinärkonstens historia intar emellertid Aristoteles, som gjorde skarpsinniga forskningar på den jämförande anatomiens och fysiologiens områden och i sina skrifter äfven lämnar meddelanden om behandlingen af många husdjurssjukdomar. Af senare grekiska veterinär-skriftställare må nämnas Diokles och Erasistratos. Småningom utbildades i Grekland särskilda fackmän i veterinärkonsten vid sidan af människoläkare. Sedan romarna eröfrat Hellas, tillgodogjorde sig dessa de rön och erfarenheter, som grekerna gjort på det veterinära området. Redan tidigare var dock djurläkekonsten något känd och utöf vad bland romarna, som framgår af Varros skrift "Kes rusticæ". Mera känd är den berömde naturforskaren Plinius d. ä., som i sin naturalhistoria äfven talar om husdjurens sjukdomar och botemedlen mot dem. Forntidens insiktsfullaste och mest praktiske skriftställare i fråga om djurläkekonsten är dock Columella, som bragte denna konst till en själfständig vetenskap och som beskrifver 62 af honom kända husdjurssjukdomar. Äfven Galenus redogör för en del sjukdomar hos och operationer på husdjur och omtalar, hurusom det på hans tid i Rom fanns särskilda lärare i veterinärkonst äfvensom sjukstallar för arméns hästar. En annan framstående skriftställare var Apsyrtus, anställd som fältveterinär vid Konstantin den stores här och som i "Hip-