Vette härad, i Göteborgs och Bohus län, ingår i Norrvikens domsaga och fögderi samt omfattar socknarna Skee, Tjärnö, Näsinge, Hogdal och Lommeland. 46,690 har. 12,276 inv. (1919). Vetter [fett-], ty., syskonbarn, kusin; aflägsen släkting. Wetter (ty., väder; grufluft). Schlagende wetter benämnes af tyska bergsmän den vid antändning explosiva blandning af luft och grufgas (se d. o.), som ofta förekommer i stenkolsgrufvor. Uttrycket skulle på svenska kunna återges med "sprängluft" eller "knall-luft" (hvarmed dock vanligen förstås en blandning af luft och väte). Hastiga och starka ändringar i lufttrycket, hvilka i synnerhet förekomma, då ett oväderscentrum passerar orten, föranleda ofta hastig utströmning af grufgas ur jorden ut i grufvan, och vid sådan väderlek kan därför fara för explosion uppstå äfven i en väl ventilerad grufva. En sådan utströmning inträffar icke blott, såsom man förr antog, vid hastigt barometerfall, utan stundom äfven vid hastig barometerstigning, och den torde bero därpå, att lufttrycksändringen förorsakar rämnor eller sprickor i de berg- eller jordlager, som instänga den ofta under högt tryck stående grufgasen. N. E--m. Wetter, Folke Gustaf Petersson, jurist, f. 30 okt. 1883 i Jönköping, son till presidenten G. A. Petersson (se denne), dotterson till domprosten i Växjö (1874), teol. doktorn (1877) Vilhelm Gustaf Wetter (f. 19 aug. 1813, uppförd på biskopsförslag i Växjö stift 1879, d. 29 dec. 1892), blef 1904 juris kandidat, 1907 docent, 1910 juris doktor och 1913 professor i straffrätt m. m., allt vid Uppsala universitet. Han har utgett Om trolöshet mot hufvudman (1907), Den villkorliga domen (1912) samt åtskilliga föredrag och uppsatser i kriminalpolitiska ämnen. -- Hans broder Gillis Albert Petersson W., f. 12 april 1887 i Stockholm, teol. licentiat i Uppsala 1912, docent i religionshistoria och nya testamentets exegetik där sedan 1914 och därjämte sedan 1919 t. f. lärare vid Stockholms högskola, teol. hedersdoktor i Köpenhamn 1917, har utgett åtskilliga arbeten i sin vetenskap, bl. a. Det romerska världsväldets religioner vid början af vår tideräkning (1918). Wetterau. Se Hessen, sp. 608. Wetterbergh. 1. Karl Anton W., känd under pseudonymen Onkel Adam, författare, läkare, f. 6 juni 1804 i Jönköping, d. natten till 31 jan. 1889 i Linköping, var son till sedermera hofrättsrådet Anders Johan W. (f. 1769, d. 1840), en vitter man, som vid sidan af sin juridiska verksamhet var en frisinnad publicist under Gustaf IV Adolfs tid, en poetisk öfversättare i den akademiska smaken (bl. a. öfversatte han Popes "Menniskan"). Af fadern erhöll W. en mycket ovanlig uppfostran, h. o. h. i frihet, hvilket tidigt utvecklade hans själfständighet. 1822 vardt han student i Lund, 1831 med. kandidat, 1834 med. licentiat och 1835 kirurgie magister. 1837 utnämndes han till regementsläkare vid Jämtlands fältjägarregemente och bosatte sig i Östersund. Redan 1832 hade han (under pseudonymen C--gh) försökt sig i "Stockholmsposten" som novellist, men sedermera låtit pennan hvila. 1840 började han åter sin vittra verksamhet och detta med ovanlig framgång. Detta år och de följande offentliggjordes hans första, af humor utmärkta "genremålningar" i "Aftonbladet" under märkena Onkel Adam, Alexis, Pfefferkorn och Herr Bagatelli, af hvilka det förstnämnda blef det varaktiga. De utgåfvos i bokform under titlarna Genremålningar (1842) och De fyra signaturerna (1843; 2:a uppl. 1857) samt följdes af en hel rad noveller och romaner: Guvernanten (1843), skrifven alldeles särskildt som gensaga emot Orvar Odds obarmhärtiga skämt med guvernanterna, hvilkas ställning Onkel Adam fann värd medkänsla och icke löje, Får gå! (1844), Ett namn (1845), Pastorsadjunkten (s. å.; 2:a uppl. 1849) och Paralleler (1846). Därjämte författade Onkel Adam den enaktspjäs, Pröfningen, med hvilken Nya teatern (nuv. Dramatiska teatern) invigdes 1842. Nästan alldeles tillfälligt hade han råkat in på författarbanan. Hans första genremålningar hade tillkommit för att förströ familjen under en tid af sorg. Men småningom hade Onkel Adam, som egentligen aldrig betraktade sig som tillhörande författarskrået, utan som en "bönhas", den där aldrig "lärt ut till gesäll, än mindre gjort mästerstycke", det oaktadt fått burskap inom vår sköna prosa och ryckt fram i ledet bland landets mest värderade prosaister, tack vare den förening af skämt och allvar, af godt lynne och godt hjärta, som gaf sig uttryck i hans prosadikt. 1846 lämnade han Östersund och bosatte sig i Stockholm som biträdande läkare i Styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket samt kom under de närmast följande åren in i det litterära Stockholmslifvet -- han var bl. a. själen i det nystiftade Konstnärsgillet -- och egnade intresse äfven åt tidens politiska och sociala reformkraf. Dessa gåfvo också sin prägel åt de större romaner, som han författade under dessa år: Penningar och arbete (1847), otvifvelaktigt hans märkligaste tendensskrift under dessa år, Altartaflan (1848), Hat och kärlek (1849). Dessutom omfattade hans produktion under denna tid en del noveller i kalendrar samt den jämtländska folklifsbilden Tännforsen (1848). 1848 transporterad till regementsläkare vid Första lifgrenadjärregementet, bosatte han sig i Östergötland (först i trakten af Norrköping, sedermera i Linköping). Han var i egenskap af t. f. fältläkare kommenderad till de svenska trupperna i Danmark. Under 1850-talet utkommo följande romaner och noveller: Olga (1850), folklifsbilden Träskeden (1852), riktad emot den kvinnliga fåfängan. Kärlek och affärer (s. å.), Herr Simon Sellners rikedomar (1853), emot procenteriet och girigheten, Waldemarsborgs fideicommiss (1854), Skyddslingen</I> (1855), Hemma! (1856) och Samhällets kärna</I> (1857). Vid ingången till 1860-talet kände Onkel Adam sin håg att skrifva romaner och noveller vara slut,