145 Vettersjö-Wetterstedt 146 T ess i n, sp. 985) och 4 allegoriska grupper vid Logården (1899-1901), altargrupperna Korsned-tagningen i Katarina kyrka (1906), Himmels j är de n i Sofiakyrkan (s. å.) och en tredje i Karlskrona stadskyrka (1913), dessutom Artur Hazelius' byst i brons vid uppfarten till Skansen (190?) och Bell-mans byst vid friluftsteatern i Haga (brons, 1918), trapplejon utanför Göteborgs högskola (1909) m. fl. G-g N. Vettersjö, egendom. SeKaggeholm. Wetterstedt. af, svensk adlig ätt, härstammande från Joakim W. (f. 1687 i Västergötland, borgmästare i Hjo 1723, i Örebro 1742, d. där 1754), hvars son Erik (se W. 1) 1772 adlades med namnet af W. och 1806 blef friherre jämte sin äldste son, Gustaf (hvarefter äldste sonen, son efter son, blir friherre). Den nyssnämnde Gustaf (se W. 2) blef 1819 grefve, men slöt själf sin ätt-gren 1837. 1. Erik af W., friherre (se of van), ämbetsman, f. 12 aug. 1736 i Hjo, d. 15 dec. 1822 i Stockholm, inskrefs 1757 vid Landtmäterikontoret och avancerade 1771 till direktör öfver landt-mäteriet i Finland, där han sedan 1766 haft anställning som förste ingenjör, och 1777 till öfverdirektör vid Landtmäterikontoret. Med bibehållande af denna tjänst utnämndes han 1779 till kammarråd och 1794 till lands-höíding i Uppsala län efter att sedan 1790 ha skött ämbetet på förordnande. Under 1790-talet var han därjämte led. af Rikets ärendens allmänna beredning. 1812 tog han afsked från lands-höfdingämbetet och erhöll 1817 presidents n. h. o. v. W. adlades 1772 med namnet af W. och erhöll 1806 friherrlig värdighet. Han var led. aí Landt-bruksakad. och Vet. akad. (1815) samt i den förra särdeles verksam, hvarom flera uppsatser i dess ''"Annaler" vittna (han förordade bl. a. energiskt enskiftet). F. ö. skref han Om Finlands belägenhet etc. (i "Nya Allm. tidn.", 1787) och Om lämpligaste utvägarna att befordra ödemarkernas uppodling etc. (pres. tal i Vet. akad., 1817). Till planerna för den finska odlingens främjande och landets administrativa indelning medverkade W. lifligt, då han som landtmäteridirektör var Gustaf III följaktig på dennes eriksgata genom Finland 1775. Det var ock då, som han vann konungens bevågenhet och lade grunden .till sin fortkomst på ämbetsmannabanan. Se V. Ekstrand, "Svenska landtmätare 1628-1900. Biografisk förteckning" (1896-1904). 2. Gustaf af \V., grefve, den föregåendes son, diplomat, statsman, f. 29 dec. 1776 i Vasa, d. 15 maj 1837 i Stockholm, blef 1794 fänrik vid Nylands regemente och efter fullbordade studier i Uppsala 1796 e. o. kanslist vid Utrikesexpeditionen. Därmed trädde han in på den civila ämbetsmannabanan. Maj 1797-dec. 1799 företog han en resa till England, Frankrike och Italien, hvarunder bl. a. bekantskapen med franska förhållanden tog bort en god del af den beundran för revolutionen, som han insupit under förbindelser med den kända "Juntan" i Uppsala. Också afhöll han sig vid 1800 års riksdag, då han tog säte på Riddarhuset, från närmare beröring med sina forna vänner af oppositionen. 1801 utnämndes W. till andre sekreterare i Kabinettet för utrikes bref växlingen, blef 1803 ambassadsekreterare i Petersburg och återvände 1805 till Stockholm, hvarefter han i egenskap af kabinettssekreterare oafbrutet ända till mars 1809 var konung Gustaf IV Adolf följaktig. Sålunda blef han det direkta organet för konungens utrikespolitik. Han gillade ingalunda alltid konungens åtgärder, om han än genom sin foglighet icke var egnad att nämnvärdt modifiera riktningen af hans utrikespolitik. Efter statshvälf ningen tjänade han med samma trohet och duglighet den nya regimen samt utnämndes 29 juni 1809 till hofkansler. Biand 1809 års män tillhörde han den krets, som mest energiskt motsatte sig alla restaurationsplaner eller försök att främja prins Gustafs tronföljd. Hofkanslersposten behöll han i femton år och utvecklade på densamma en mycket betydande verksamhet både som diplomat och i andra därmed förbundna ämbetsgöromål. Att man, trots detta, likväl icke kan tala om någon "wetterstedtsk riktning" i Sveriges utrikespolitik, berodde icke blott på regeringsformens obekantskap med rainisterstyrelse, utan ock på \V:s karaktär, som gjorde honom väl egnad att utföra andras vilja, men ej att som ledande statsman sätta sin egen i verket. Karl Johan fann också snart W. såsom skapad till sin tjänare: smidigt böjde han sitt tycke efter härskarens, inga skrupler hindrade honom att sätta sig öfver besvärliga former, skickligt och fermt utförde han alltjämt gifna befallningar. Sedan han jämte utrikesstatsministern L. von Engeström i juli 1812 undertecknat örebrofreden med England, åtföljde W. kronprinsen vid mötet med kejsar Alexander i Åbo i aug. s. å. samt deltog följande vår i afslutandet af allianstraktaterna med England och Preussen. Efter att vid fredssluten 1809 ha tröstat sig med hoppet om snar revansch på Ryssland blef han sålunda nu ett af de verksammaste redskapen för 1812 års politik. När sedan under fälttåget på kontinenten Karl Johan bibehöll ledningen af Sveriges utrikespolitik, blef W. chef för hans kansli. \V:s uppgift under förhandlingarna var i allmänhet blott verkställarens, men ett själfständigt uppdrag af betydenhet fick han, då kronprinsen sände honom att i de allierades högkvarter i Frankfurt a. M. deltaga i uppgörelsen om, hvilka tyska områden borde bjudas Danmark till ersättning för Norge. De gynnsamma underrättelser, som han därifrån kunde bringa krön-