147 Wetterstedt 148 prinsen i dec. 1813, underlättade dennes företag mot Danmark. W. skötte sedermera, vid Karl Johans sida, underhandlingarna om Kielfreden, hvilken han å Sveriges vägnar undertecknade (14 jan. 1814). Omedelbart därefter fick han återuppsöka de allierades högkvarter, då i Troyes. närmast för att blidka Englands ovilja öfver, att Karl Johan marscherat mot Danmark i st. f. till Holland. Större svårighet vållade emellertid ett annat uppdrag, som han tillika mottog, nämligen att betinga åt Sverige rätt att jämte öfriga krigförande stater deltaga i fredsunderhandlingarna med Frankrike. Ryssland, Preussen. Österrike och England hade nämligen ingen lust att insläppa andra makter i sitt rådslag öfver Frankrikes öde. Personligen mest böjd att i denna punkt falla undan, måste W. dock lyda kronprinsens bestämda vilja och häfda Sveriges likställighet; men först sedan Napoleons segrar i febr. 1814 visat nödvändigheten att på allt sätt sammanhålla koalitionen, erhöll han den fordrade eftergiften, hvilken emellertid för tillfället under de förnyade krigsoperationerna var betydelselös. Som Karl Johan ofta härmades öfver sina allierades åtgärder och framställde flera för situationen ganska kräfvande fordringar, sattes W. på hårdt prof mellan å ena sidan öfverhängande onåd samt å den andra det politiskt kloka och möjliga. Friare ställning fick han först efter kronprinsens afmarsch hem. då han jämte Stedingk stannade i Frankrike som Sveriges ombud vid första Parisfreden (1814). Äfven detta uppdrag vållade åtskilligt bryderi, enär Talleyrand fann det vara under sitt lands värdighet att sluta särskild fred med Sverige liksom med Spanien och Portugal och först med mycken svårighet förmåddes uppge sitt motstånd. Knappt återkommen hem i sept. 1814, fick W. genast resa till Kristiania såsom en af de svenske kommissarierna vid norska stortinget. Vid detta förordnande lär särskild hänsyn ha tagits till, att han med sitt "concilianta väsen" kunde "medla till förening, därest stridigheter skulle uppstå". Det är också otvifvelaktigt, att W., som drog en god del af de vidlyftiga underhandlingarnas arbetsbörda, öfvat ett sådant utjämnande inflytande, när spänningen mellan svenska och norska fordringar blef stark. Men med allt skäl kan ifrågasättas, om till unionens båtnad ländt alla dessa tvetydiga kompromisser, genom hvilka man visserligen för tillfället vann ett resultat, men tillika grundlade missförstånd för framtiden. - Den utomordentliga befattning med diplomatiska ärenden, som W. under krigsåren tagit, minskades med frederna. Däremot spelade han alltjämt i sin egenskap af hofkansler en framstående roll i Sveriges inre politiska lif, framför allt som förmedlare af den officiella förbindelsen mellan regering och riksdag. Så var han regeringens främste målsman på Riddarhuset. När han därvid, såsom exempelvis 1812 rörande ändring i tryckfrihetsförordningen eller 1828 i fråga om konungens sanktion af riddarhusordningen, måste försvara formlösa eller rent af lagvidriga åtgärder, löste han uppgiften med vanlig diplomatisk smidighet, icke utan anlitande af sofistikens hjälpmedel. Svåra strider hade han också att bestå med riddarhusoppositionen, i synnerhet under åren 1818-30 i fråga om statsrevisorernas granskningsrätt. Såsom regeringens synlige ledare drabbades W. af mycket klander, hvartill nog det sätt, på hvilket han som hofkansler öfvervakade tryckfrihetens bruk, var en hufvudorsak: under åren 1820-22 brukade han gång på gång indragningsmakten (se d. o.) emot misshagliga tidningar, såsom "Anmärkaren", "Stockholms Courier" och "Argus". Men vapnet var tveeggadt: tidningsutgifvarna funno snart medel att göra lagbudet kraftlöst, hvadan dess användning blef mest ödesdiger för - regeringens eget anseende, men tillika äfven för tryckfrihetsförordningens rätta tillämpning i det hela. Under sin sista tid som hofkansler af stod också W. från att vidare nyttja indragningsmakten. 8 juni 1824 utnämndes han, efter att under Engeströms tilltagande ålderdomssvaghet redan länge ha öfvat stort inflytande på de diplomatiska angelägenheterna, till statsminister för utrikes ärendena. Förhållandena voro då mycket annorlunda, än när han 1813-14 faktiskt fungerade som sådan: handelstraktater voro under \V:s ämbetstid underhandlingarnas hufvudf öremål. Dock inträffade den beryktade s. k. skeppshandeln (se Kar l, sp. 996), för hvilken samtiden tillskref W.s kända undfalleiihet en god del af skulden, och hvars hotande konflikt det blef hans uppgift att utjämna. Någon uppmärksamhet väckte ock gräns-regleringen mellan Norge och Ryssland, hvilken emellertid jämförelsevis lätt ordnades genom traktat af 14 maj 1826. Ett obehagligt uppseende ådrog sig efter W:s död hans förvaltning vid 1840-41 års riksdag, ity att genom hans oförmåga att i tid företaga nödvändiga inskränkningar å sin hufvudtitels stat kabinettskassan (se d. o.) åsamkat sig en dryg skuld, för hvars gäldande konungen och kronprinsen omsider finge träda in. I W:s hela offentliga verksamhet återfinner man samma smidiga förmåga att lämpa sig efter omständigheterna och att reda sig ur rätt kinkiga lägen,, men ock samma brist på verkliga ledande grundsatser. Hans för stora böjlighet vållade ock, trots hans personliga arbetsamhet och ordningssinne, åtskilliga anmärkningar mot hans ämbetsskötsel. Som lysande talare i tidens smak invaldes W. 1811, efter G. M. Armfelt, i Svenska akad. Äfven flera andra akademier skyndade att tillegna sig honom: Landtbruksakad. (1812, hedersl.), Mus. akad. (1813), Vet. soc. i Uppsala (1816) och Vet. akad. (1817), att ej nämna en mängd utländska vittra och lärda samfund. 1888 lät Svenska akad. öfver honom prägla en medalj. Jämte fadern upphöjdes han 1806 till friherre; 1819 erhöll han greflig värdighet. W. och hans maka, Charlotta Aurora (född De Geer, 1810 skild från öfversten grefve N. Gyldenstolpe, 1811 gift med W.), gjorde sitt hem till den lysande medelpunkten för Stockholms förnäma umgänges-lif. Genom sitt gifte blef han egare af en stor del af Finspångs bruk, hvars industriella anläggningar han icke obetydligt utvecklade. Jfr A. M. Strinnholms "Inträdestal" i Svenska akad. ("Svenska akad-.s handl. ifrån år 1796", 19:e d., 1841), och H. Forssell, "Minne af statsmini-